Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Amanda Svensson

Allt är den köttätande tänkande mannens fel

Amanda Svensson. Foto: LUDVIG THUNMAN / LUDVIG THUNMAN EXPRESSEN
Amelie Björck. Foto: PRIVAT / GLÄNTA PRODUKTION
Foto: GLÄNTA PRODUKTION
Foto: SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK

Förtycker vi djuren på lantbruket hur väl vi än tror att vi behandlar dem?

Amanda Svensson ser en aktivistisk bok som söker bättre samexistens. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag var på cirkus under sommarledigheten. Det var naturligtvis en så kallad etisk cirkus, vars enda djurinslag var hundar och hästar, två arter som enligt populär uppfattning ”tycker om” att uppträda. Det var också en ganska dålig cirkus, såtillvida att djuren inte var särskilt väldresserade. 

Framför allt småpudlarna, som rullades in i manegen i en rosaglittrig vagn, var mediokra artister – när de skulle hoppa genom silverblanka ringar kröp de istället under dem, vände rumpan till eller såg frågande på dressören. Förr eller senare gjorde de förstås vad de förväntades göra, men den där fördröjningen mellan befallning och lydnad var på något vis orosskapande, den inbjöd till tvivel: tyckte pudlarna verkligen att det var roligt att springa i geometriska mönster till ”Wake me up before you go-go”? 

Svårt att säga, förstås, eftersom det mellan arterna finns en oöverbrygglig medvetandets gräns: ingen människa kan någonsin veta hur det är att vara hund.

Går det ens att tala om djur som varelser med agens när människan sägs vara den enda livsformen med verklig självuppfattning?

Och ändå försöker vi. Människan har sedan urminnes tider använt sig av djur som projektionsyta, antingen genom att tillskriva djur mänskliga känslor och upplevelser (antropomorfisering) eller genom mystifiering. Djur har tjänat som symboler, som ställföreträdande människor eller som bärare av det främmande och annorlunda. Djur har, kort sagt, fått spela den dubbla rollen av Oss och Den andra – men har de någonsin fått vara sig själva? Och vad är detta ”själv”, går det ens att tala om djur som varelser med agens när människan sägs vara den enda livsformen med verklig självuppfattning? 

Ko. Foto: SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK

Det är några av frågorna som stiger till ytan i litteraturvetaren Amelie Björcks undersökning av hur lantbruksdjuren skildrats och tolkats i kulturen, från 1800-talets arbetarlitteratur och framåt. Studien har namnet ”Zooësis”, ett uttryck format från mimesis, gynesis och andra (ideologiskt laddade) begrepp för korrelationen mellan verklighet och avbildning – zooësis handlar med andra ord om hur djur framställs, tolkas och i någon mån skapas i människokulturen. 

Björcks utgångspunkt är på många sätt aktivistens – här finns en grundpremiss som slår fast att antropocentrism är något i grunden förkastligt och att allt brukande av djur (antingen som varuproducenter eller föremål för/deltagare i konst) i någon mån är ett övergrepp. Här finns också en utopisk önskan om en annan framtid, om ett nytt, mindre dominant sätt för människor att samexistera med andra arter. En stor del av undersökningen ägnas åt verk där Björck ser möjliga öppningar för ett sådant nytt förhållningssätt till djuren, verk där djuren ges en annan roll än den som symbol eller rekvisita. 

Björcks fokus är de domesticerade djuren – grisar, hästar, får och så vidare – och urvalet begränsat till verk för vuxna. Geografiskt och tidsmässigt finns dock inga avgränsningar, hon rör sig flinkt från Ivar Lo Johanssons statarnoveller till Marlen Haushofers dystopiklassiker ”Väggen” till Kristina Lugns och Orionteaterns musikaluppsättning ”Hjälp sökes”, från Robert Rauschenbergs popkonstget ”Monogram” till den moderna djurrättsrörelsens performativa inslag. Genom detta spretiga urval lotsar Björck läsaren med fast och trygg hand, så att bredden blir en tillgång snarare än ett hinder. 

Djur som sätts i människans tjänst fråntas sin naturliga livsrytm på högst konkreta vis: deras liv snabbas på och förkortas, deras fortplantning regleras.

Ett centralt begrepp för Björcks förståelse av den förtrycksmekanism mot djur som genomsyrar samhället, och därmed också konsten, är Derridas något klumpiga karnofallogocentrism – den världssyn som har den köttätande (karno), tänkande (logos) mannen (fallos) som alltings mittpunkt och referensram. Till denna inte alltför radikala insikt fogar hon dock den betydligt piggare tanken att världen dessutom styrs av en krononormativitet, det vill säga en uppsättning normer som rör tid och tidsuppfattning. 

Det gäller människor – livet ska levas i en viss takt, enligt ett visst kronologiskt mönster av pubertet, parbildning, yrkesarbete, barnalstrande och så vidare, och de som faller utanför denna norm stöts ut och främmandegörs – men får i Björcks händer också betydelse för hur vi ser på och förtrycker (lantbruks)djur. Djur som sätts i människans tjänst fråntas sin naturliga livsrytm på högst konkreta vis: deras liv snabbas på och förkortas, deras fortplantning regleras. Detsamma gäller för övrigt cirkuspudlar – hunden ska hoppa när publiken förväntar sig det, inte före och inte efter. 

Kanske är det denna skräck för den formlösa tillvaron som får oss att tvinga in djur i en tidslig existens

Men i detta försök att få djurens livsrytm att passa människans behov kvarstår trots allt, som synes i många av de verk Björck undersöker, en fascination inför djurens uppenbart helt annorlunda tidsuppfattning. Vem har inte tittat på en ko eller katt eller daggmask och undrat hur det egentligen är: att leva ett liv av ren och skär existens, utan föreställningar om framtiden och dåtiden, ett liv utan tid? Det är denna frånvaro av tid som vi oftast avundas djuren, och samtidigt det hos djuren som förmår fylla oss med existentiell skräck – för verkar inte ett sådant liv, ett liv som rör sig från tuva till tuva, morgon till kväll utan att något oväntat sker eller ens kan ske, totalt meningslöst? 

Kanske är det denna skräck för den formlösa tillvaron som får oss att tvinga in djur i en tidslig existens, att vilja göra dem till slavar under samma krononorm som styr våra mänskliga liv. 

Det finns förstås andra betydligt ödmjukare sätt att förlika sig med djurens annanhet på. Många av de konstnärer Björck ägnar sig åt i Zooësis, från den ”zoopoetiska” diktaren Les Murray som skriver som vore han ett djur, till performancekonstnären Miru Kim som lever 104 timmar tillsammans med två grisar i en stia, försöker hitta ett mer jämlikt sätt att närma sig djuren på, och därmed, kanske, bättre förstå vad det är att vara något annat än en människa. 

Den fråga som Björck ytterst ställer, utan att ge något slutgiltigt svar, är om en sådan förståelse någonsin är möjlig. Kanske ligger den enda vägen framåt i att acceptera att djurens upplevelse av världen och sin egen existens ligger bortom vår fattningsförmåga – och att det är helt okej. Och inte minst, i erkännandet av att också det vi inte förstår kan, och bör, tillskrivas ett större värde än idag. 

ESSÄ

AMELIE BJÖRCK

Zooësis. Om kulturella gestaltningar av lantbruksdjurens tid och liv

Glänta produktion, 332 s.

Amanda Svensson är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Ett system så magnifikt att det bländar”.