Amanda Svenssons andra roman är en origami av trianglar som viks ihop till en diamant som faller sönder i en sagolik konfetti. Bokstäverna sprutar blod, köttet går på diesel och sprit, och stilen - den makalöst självsäkra rusande stilen - håller ihop romanen även om man hela tiden tänker att nu går det inte längre. Då har texten redan sprungit vidare.
Bara en gång, på sidan 228 som återger skoluppsatsen av en bindgalen tioårig dansk kille, skorrar texten falskt. Man känner det direkt. Vilket är skönt. Har man ingenting att anmärka på är det tråkigt att vara kritiker.
I första kapitlet, som har samma rubrik som romanens titel, Välkommen till den här världen:, skriver Amanda Svensson: "Hjärtat och blodet finns i alla ljusfenomen: det spelande från Tivolikarusellernas roterande kronor, det glittrande från tusentals levande ljus i alla Vesterbros fönster, det intensivt brännande från neonskyltarna på Rådhuspladsen, det romantiska skimret från älskandes ögon och det elektriska, framförallt det elektriska."
I detta köpenhamnska elektriska ljus utspelas berättelsen om Greta, Simon och Claus. Hon: en 21-årig astmatiker från Malmö med alabasterpanna och lockigt hår, jobbar i "wokbranschen" och gillar beats men inte Beat. Simon: fåordig och snygg, egentligen hypersensitiv romantiker som helst vill läsa Wuthering heights, sysslar med geometriska "Art works" på kreddiga klubbar. Claus: Simons barndomsvän. Sjövild och gränslös, pendlar mellan häktet och sjukhuset och Simons lägenhet. "Ja föddes för å döda. Bara såru vet".
Det hela är flyktigt som en såpbubbla i solen. Innanför den är världen pärlemorglänsande och svävande, betraktad på håll bara en bagatell.
Detta vet förstås Amanda Svensson också. Hon kan skriva: "Ett vykort, ett dockskåp. Cph/Mmø". Eller: "Låt oss repetera: Vi har här ett utsnitt av universum. Platt med skarpa kanter. Ett vackert vykort föreställande två städer mellan vilka det löper en bro av kött. Över denna bro har så Greta-liten mödosamt rört sej, slagit ner sina svajiga bopålar i samma stad som Simon och Claus."
Amanda Svensson vet att hon är författare, att hon bygger en fiktion och att man kan använda kroppsliga metaforer för att öka sinnligheten i texten. Men, och det är detta men som gör att såpbubblan svävar till sista sidan: När hon skriver om sina tre vingliga köpenhamnsbor gör hon det utan ironi. Hon är med dem i deras språk och deras rörelser och andas som de andas. De blir levande i sitt eget universum. Som läsare får jag också se världen inifrån såpbubblan. Det är berusande och ljuvligt och när boken är slut blir jag sorgsen på riktigt.
En författare som på liknande sätt lyckas skriva inifrån detta specifika och sköra tillstånd utan att det spricker är Monika Fagerholm. Framförallt i romanen Diva som kom 1998 och har undertiteln "En uppväxts egna alfabet / med docklaboratorium (en bonusberättelse ur framtiden)".
Svensson har en snarlik förmåga att bygga en värld av lika delar fantasi och verklighet. Till exempel kan Greta säga: "Jag har simmat idag. Exakt ettusen meter. Ingen var där för att intyga det, men jag köpte mej ett kilometermärke iallafall. Nu sitter det och glänser på min väska, finare än snus, FINARE ÄN ALLT." Bara för att några sidor längre fram meddela: "Och simma då. Jag ljög häromdagen. Jag simmade inte tusen meter, jag simmade tre längder. Sen gick det inte längre, det kändes som att revbenen höll på att lossna från varann och flyga åt alla håll, att lungorna runnit ut som mos om jag fortsatt."
Okej då, men ibland är ett glänsande kilometermärke viktigare än sanningen. I just den här världen är det så.
I debuten Hey Dolly visade Svensson att hon kunde skriva rappt och smart och sexuellt på ett sätt som inte var plumpt. Samma talanger uppvisar hon i Välkommen till den här världen:. Men här tillåter hon sig också att vara mjuk, att bromsa in. Ibland är det bara ömsint och taktilt. Trianglar som formerar sig och faller isär.
Slutet är sublimt i all sin självklarhet. Berättartekniskt är det skickligt komponerat och öppnar för den lycksaliga triumf där allting föds och krossas i ett bitterljuvt ackord.
Anna Hallberg
Amanda Svensson är medarbetare på Expressen Kultur. Därför recenseras boken av Anna Hallberg, poet och litteraturkritiker i DN.