Amanda Svensson: Farväl Sverige

UTVANDRARE. Författaren Amanda Svensson flyttar från Malmö till London och inser vad hon älskar med Sverige.
Foto: Ludvig Thunman

Måste man som medborgare ta ansvar för sitt land i en politiskt turbulent tid?

Amanda Svensson flyttar från Malmö till London och skäms över sina privilegier.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den sista januari flyttar jag med min familj från Sverige på obestämd tid. Anledningarna är inte dramatiska: bara vandringslust, bara en lätt leda vid Malmös alltför välbekanta gathörn. Möjligheten finns, lusten finns, vi skriver "London" på lådor och ställer andra i förråd. För den som har rätt att röra sig fritt innanför EU:s murar behöver en utlandsflytt inte vara särskilt komplicerad, eller bevekelsegrunderna större än att man har lust att röra på sig, bryta rutiner, införa ett visst mått av uppiggande otrygghet i ett liv som börjat gå på slentrian.

Detta kunde man kalla otacksamhet, satt i ljuset av att människor utanför dessa europeiska murar riskerar livet för just ett uns av den tryggheten. Det är det ingen som gör. Sådana ord sparar man i stället åt flyktingarna, krigsoffren, de som fått komma hit på nåder.


Vi säger upp lägenhet, förskoleplats, tandförsäkring och jag märker att jag skäms en smula. Att vi kan göra oss av med detta så lättvindigt är för att vi vet att vi kan komma tillbaka. Att Sverige aldrig kan stänga dörren för oss, aldrig avkräva oss tacksamhet, aldrig villkora våra rättigheter att bo i det här landet. Det är den tryggheten som möjliggör friheten.

Det är ironiskt, men jag har aldrig tänkt mer på vad jag älskar med Sverige än nu när jag, om än tillfälligt, är på väg härifrån. Kanske är det för att våra förberedelser för att lämna Sverige har sammanfallit med landets politiskt mest turbulenta period på årtionden. Av någon anledning har det känts betydelsebärande, närmast uppfordrande, som barnet som plötsligt börjar gråta och kinka när man gör sig redo att gå till jobbet: Gå inte ifrån mig! Inte nu när jag plötsligt behöver dig!


Att Sverige skulle behöva mig, just mig, och min fysiska närvaro för något annat än mina ganska få skattekronor är förstås en mycket självupptagen tanke. Separationsångesten är snarare min egen, en ångest grundad i en rädsla att förlora något jag värdesätter. Jag älskar ju faktiskt Sverige. Jag älskar Malmö, och alla dessa vardagliga gathörn. Jag älskar doften av mellanmjölk om morgonen. Jag älskar fri sjukvård, höga skatter, kommunal barnomsorg, jag älskar jantelagen, sexköpslagen, Systembolaget. Jag älskar nog till och med Stefan Löfven och hans tafatta ledarstil.

Men det som framför allt gör det känslomässigt svårt att flytta från Sverige är att det jag älskar mest av allt med detta land är akut hotat av krafter som påstår sig företräda mig. Den växande opinionen för att Sverige inte längre ska vara ett land med en – förhållandevis – generös flyktingpolitik, ett land med en heterogen kultur och en öppenhet inför förändring, utan i stället vara förbehållet ”etniska svenskar” gör mig rädd. Rädd att lämna Sverige, därför att jag inte vet vad det är för ett land som kommer att vänta på mig när vi förr eller senare kommer tillbaka.


Det är rädslan för att komma tillbaka till ett land där Sverigedemokraterna inte längre blir underskattade i opinionsmätningarna, därför att det inte längre finns någon skam förknippad med att rösta på dem. Rädslan för att komma tillbaka till ett land där det inte längre finns några moskéer, därför att de brunnit upp medan polisen varit upptagen med att försöka lära sig ordet hatbrott.

Och det är, folket förbjude, den mardrömslika rädslan för att komma tillbaka till ett land där Sveriges statsminister har en brunfläckad blåsippa i kavajslaget och talar hatiskt på småländska.

Kanske har jag varit naiv, kanske historielös, kanske levt i en alltför snäv åsiktskrets, men faktum är att jag inte förrän vid höstens val blev verkligt rädd för Sverigedemokraterna och vad de skulle kunna göra med det land jag är uppvuxen i. När partiet kom in i riksdagen 2010 var jag visserligen ute och demonstrerade, men det var utan verklig oro – det var ju inte första gången ett främlingsfientligt parti clownade sig in i riksdagen. Det betydde inte att de var där för att stanna, snarare skulle det skynda på deras död, trodde jag. Väl i riksdagen skulle de visa sitt sanna ansikte och få åka stjärtlapp ut i kylan.


Sedan visade de sitt sanna ansikte, gång på gång, men inget hände. De blev bara populärare. Och den verkliga rädslan började smyga sig på, för att valnatten 2014 fästa i hjärtat som ett sänke. 12,9 procent – och jag som är på väg härifrån!

Trots att dessa två saker inte har med varandra att göra känner jag ett slags politisk skam för att jag lämnar Sverige för ett simpelt äventyr, när jag hade kunnat stanna och kavla upp ärmarna. Kanske gått med i ett parti. Kanske gjort ditten, kanske gjort datten. Kanske tagit debatten, oftare än vad jag hittills orkat och vågat göra.

Jag känner också skam för att jag tagit vissa saker för givna, trots att historien lärt oss att det är farligt att göra just det. Att det land där jag är född skulle fortsätta vara öppet också för människor som inte är det, i alla fall för dem som är på flykt undan krig och förföljelse, har jag tagit för givet. Att det finns en konsensus kring alla människors lika värde, att en människa alltid är en människa och inte en abstrakt del av en ”volym”-dito.  Men inte ens matematiken, denna den mest pålitliga av vetenskaperna, tycks längre stabil i ett Sverige där det finns de som menar att 12,9 procent utgör en majoritet, med därpå följande rätt att diktera villkoren i svensk invandringspolitik.


När beskedet om extraval kom i början av december blev jag panisk. Just när extravalet var planerat att hållas skulle vi nämligen vara utan fast adress, varken i Sverige eller i utlandet. Tänk om vi inte skulle kunna rösta? Om röstkorten kom bort? Om vi liksom föll mellan stolarna? En bekant sa vid ett senare tillfälle att denna rädsla för att inte kunna rösta berodde på att ”vi gamla folkpartister” känner en nästan religiös vördnad inför den demokratiska plikten. Själv tror jag snarare att min impuls att genast kasta mig på telefon till folkbokföringen helt enkelt var ett sätt att försöka kanalisera det kluster av tankar, känslor och rädslor kring vart landet är på väg, som mitt beslut att tillfälligt lämna det fört till ytan. Ett slags besvärjelse – ordnar jag bara detta med rösträtten blir allting bra igen!


Så avblåstes extravalet, och den akuta politiska krisen är över. Ändå försvinner inte ångesten, för krisen var ju trots allt ett resultat av något mycket värre, av att vi har ett parti riksdagen som inte tycks sky några medel för att förverkliga sin dröm om ett land där bara sådana som de och jag ska få bo.

På radion pratar de om ännu en moskébrand, denna gång i Uppsala. I tidningen läser jag att italienska myndigheter förra året plockade upp 150 000 människor från förarlösa fartyg utanför sin kust, människor som riskerat allt för att fly till Europa och blivit övergivna på havet av människosmugglare.

Och här står jag och packar mina lådor.

Amanda Svensson

Amanda Svensson är författare och mångårig medarbetare i Expressen Kultur. År 2008 debuterade hon med romanen "Hey Dolly". 2011 nominerades hon till Augustpriset för romanen "Välkommen till den här världen". I slutet av januari lämnar hon Malmö för London.