Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Alva Dahl påminner om att livet är vilt och dyrbart

Berninis skulptur ”Den heliga Teresas extas” i Rom. Foto: The Art Archive/REX / Copyright (c) 1970 Shutterstock. No use without
”Längtans flöde”, Alva Dahl.
Alva Dahl. Foto: Anna Lindberg

I översättaren Alva Dahls skönlitterära debut ”Längtans flöde” söker en kvinna svaren på tillvarons gåtor.

Hanna Johansson har läst.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Tvåsamhet eller klosterliv? Berättaren i Alva Dahls prosalyriska ”Längtans flöde” ställs inför dessa två alternativ, men egentligen handlar det om något mer allmängiltigt: att sova eller att vara vaken, vara håglös eller extatisk inför tillvaron, vad den än tar för former. Ett försök att besvara frågan som Mary Oliver ställde i en av sina mest citerade dikter, ”Sommardag”: Säg mig, vad tänker du göra / med detta ditt vilda och dyrbara liv?

Som hos Oliver går vägen till salighet genom det greppbara, skönheten och omsorgen i något världsligt och på ytan banalt: ett starkt solljus på en promenad, simtag i ett kallt oktoberhav, den lite brända värmen från ett element.

Berättarjaget hör ett radioinslag om Teresa av Ávila där en röst säger: ”Hon kunde uppnå dessa tillstånd medan hon stod i köket och lagade mat.” Som om närheten till Gud gick att likna vid en idrottsprestation, skriver Dahl. Sedan fortsätter hon, liksom för att ändå möta radioröstens formulering halvvägs: som om inte matlagning var en helig syssla.

På detta vis prövar Dahl sig fram, med en uppriktig och ibland naiv ton som är kongenial med det sökande som gestaltas. Den rymmer en förundran inför själva förundran. När hon skriver om att ösa en burk nyplockade blåbär i gapet läser jag in en skräck inför att denna upplevelse inte ska kännas fulländad. Att existensens storhet ska gå en förbi. 

Damien Hirsts konstverk

Jag kommer att tänka på namnet på Damien Hirsts konstverk från 1991, hajen i formalin, ”The impossibility of death in the mind of someone living”. Man måste säga att döden är som något annat, något man känner till. Allt annat är omöjligt. Dahl frågar sig om stunderna av salighet innehåller en erinran om det kommande dödsögonblicket, och det låter som hopp. Om Teresa av Ávila har ju också sagts att hon i livet stod i så tät kontakt med det övernaturliga att hennes död måste ha blivit lika enkel som att gå från ett rum till ett annat.

Men att besvara kallelsen innebär inte, som Dahl vid ett tillfälle konstaterar, att kliva över en tröskel. Så är poängen med Olivers fråga kanske inte heller svaret utan påminnelsen om att livet är just vilt, är dyrbart. ”Längtans flöde” är obändigt förankrad i denna tanke, och det gör den till något av det mest genuint engagerande jag läst på länge.

Prosalyrik

ALVA DAHL

Längtans flöde

Syster Enbär

176 s.

LÄS MER: Att åka på semester ska vara som att resa i tiden 

 

Hanna Johansson är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.