KULTURDEBATT. Jag åker hem i juninatten från Parkteaterns föreställning i Galärparken om almstriden. Äntligen en teaterupplevelse efter ett kulturtorrt corona-år. Road av en musikal som skildrar ett av det moderna Stockholms största slag med humor och koreograferad talang. Jag har skrattat och applåderat. Och ändå är jag dyster. Och förundrad! Hur kan det vara så att en enda politiker skuldbeläggs för ett demokratiskt fattat beslut? Att en enda politiker så oproportionerligt pekas ut som den skyldige? Är det för att han haft oturen att ha ett namn som rimmar på Almar Ner? Finns det annat under ytan?
När jag var 20 år och journalist på Aftonbladet skulle det socialdemokratiska finansborgarrådet Hjalmar Mehr fylla 60 och jag gjorde en strängt personlig intervju med honom. Första frågan löd: Håller du på att jobba ihjäl dig nu, pappa?
Det var november 1970. En månad innan beslutet om almarna togs. Han var med i omröstningen i stadsfullmäktige, men yttrade sig inte ens i debatten. Det var ju inte hans fråga.
Hjalmar var sliten och hade legat på sjukhus efter att ha kollapsat av överansträngning. Budgeten i Stockholm hade kraschat. Staden hade jätteproblem med retroaktiva löner som skulle betalas ut, där låg hans fokus. Han borde ha hållit sig borta. Det var centerpartisten Paul Grabö som var gatuborgarråd och som in i det sista drev frågan om almarna. Hallå, kommer någon ihåg honom? Där var också en socialdemokratisk stadsfullmäktigegrupp som lyssnade mer till den egna rörelsen än på folkopinionen.
Det som verkligen störde honom, var våldsutövning mot demokratiskt fattade beslut.
Hjalmar underskattade sprängkraften men blev mer eller mindre kidnappad. Hans roll var att hålla ihop partigruppen. Där var påtryckningarna starka för att bygga den tunnelbaneuppgång som tjänstemän och tekniker ville ha. Jag vet inte om han innerst inne tvivlade… kanske är det en bortförklaring, men jag har den känslan. Jag minns nämligen hur vilt vi diskuterade frågan vid köksbordet. Mamma och jag attackerade: Det är vansinne att ge sig på träden! Hjalmar argumenterade, grävde ner sig, men utan sedvanlig passion och övertygelse. Han hade ett karaktärsdrag som stod honom dyrt: obrottslig lojalitet.
Det som verkligen störde honom, var våldsutövning mot demokratiskt fattade beslut. Det satt djupt efter 30-talets upplevelser.
Är det då rimligt att det bara är Hjalmar Mehr som 50 år senare får stå till svars för en strid som inte var hans? Vad är förklaringen? Det grubblar jag över. På scenen är det bara hatten han bar som jag känner igen.
Naturligtvis smärtar det att det är almstriden som ska dominera hans eftermäle när det finns så många andra saker att ta fasta på: Stadsteatern (som gör att de kan spela pjäsen), Kulturhuset, 50-kortet, storlandstinget, socialvården, kollektivtrafikens utbyggnad, Långholmens grönområde, Skärgårdsstiftelsen och skärgårdens överlevnad. Visionerna som gjort Stockholm till en modern huvudstad.
Det känns orättvist. Antagligen är livet i politiken orättvist.
Av Stefan Mehr
Stefan Mehr är journalist, aktuellt med Stora journalistpriset-podden.
Hetaste från medieveckan i ”Lägg ut”
https://embed.radioplay.io?id=85765&country_iso=seIrena Pozar gästar mediepodden och pratar om Dyngbaggegalans makt, klädkoden på Expressen och nyheterna vs sporten på TV4. Med Karin Olsson och Magnus Alselind.