Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Alltid ensam

Motljuset? Johan Lundberg ser Sverige försänkt i mörker. Foto: Jashar Ghavampour

I "Ljusets fiender" går Johan Lundberg till angrepp mot den svenska kulturvänstern.

Ann Heberlein läser en anklagelseakt som hade mått bra av lite gemenskap.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Sakprosa

Johan Lundberg

"Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten"

Timbro, 464 s.

Johan Lundberg kan vara den argaste mannen i svensk kulturdebatt. Det är hursomhelst tydligt att han betraktar sig själv som den ensammaste mannen i svensk kulturdebatt, vilket gör honom arg, och skulle jag vilja påstå, understundom onyanserad.

Ilska och utanförskap fungerar ofta så, att den utsatte reagerar överilat och överdrivet. Immanuel Kant hävdade att våld och sadism är en överreaktion av intresset att försvara sig själv. Själv tror jag att onyanserade påhopp och grava felläsningar av meningsmotståndarens åsikter är ett utslag av samma sak - en överreaktion av intresset av att försvara sig själv.

Lundberg har utan tvekan en tämligen unik position i svensk idé- och kulturdebatt. Han är något så exotiskt som kulturkonservativ och säger sig vilja försvara borgerlighetens och upplysningens ideal. Det är klart att han känner sig ensam. Utgångspunkten i hans nyutkomna bok, "Ljusets fiender", är att vänsterideal dominerar den svenska debatten.

 

Lundberg hävdar att "etablerade svenska debattörer, akademiker och opinionsbildare" demoniserar upplysningstidens stolta ideal och är motståndare till ett liberalt samhällsideal. Vidare hävdar Lundberg att dessa debattörer tar parti för "våldsbejakande ideologier och politiska läror med totalitära anspråk".

Jag delar i viss mån Lundbergs lägesbeskrivning: ja, svensk kulturdebatt domineras av människor med vänstersympatier. Liksom Lundberg häpnar jag över det faktum att den svenska kulturvänstern - samtidigt som den inte bara romantiserar utan också försvarar terrorism och våld - med självklarhet betraktar sig själva som goda. Med detta sagt vill jag ändå komma med en brasklapp:

Fullt så illa som Lundberg uppfattar situationen är det inte. Alla debattörer är verkligen inte motståndare till demokrati, yttrandefrihet och människans värde. Alla debattörer är inte ens vänster. Och, en hel del debattörer med uttalade vänstersympatier är kloka och reflekterande. Lundberg gör sig upprepade gånger skyldig till det han anklagar sina meningsmotståndare för - demonisering.

I akt och mening att bevisa sin beskrivning av det svenska debattklimatet analyserar och diskuterar Lundberg några av de senaste årens hetsigaste kulturdebatter:

 

Det handlar om Vilks och yttrandefriheten, om terrorism och våld belyst genom diskussionerna angående Anders Behring Breivik, Mohammed Merah och Scum-manifestet. Vidare intresserar han sig för debatten om Lenin 2012 och Husby 2013. Också diskussionerna i anslutning till Anna Odells verk "Kvinna, okänd" och NUG:s konstprojekt nagelfars.

I stort sett varenda person som publicerat sig på en svensk kultursida de senaste fem åren mäts och vägs och befinns undermålig. Inte en enda finner nåd inför Lundbergs blick. Effekten blir nästan komisk. Lundberg framstår som något av en rättshaverist. Det är svårt att på allvar svälja att Lundberg är ensam försvarare av "ljuset" medan alla vi andra följaktligen är "ljusets fiender". Ja, jag förekommer också i egenskap av "vänsterskribent" vilket förvånar mig en smula. I Maria Svelands "Hatet" definierades jag som "antifeminist". Båda har fel.

Sveland är för övrigt en av Lundbergs huvudfiender, att döma av antalet gånger hon nämns i boken. Farligast av alla är dock Mattias Gardell. Han är Lundbergs främste nemesis, och inget krut sparas i nedsablingen av honom. Mattias Gardell bör känna sig smickrad. Det är fantastiskt att en professor i religionsvetenskap tillmäts så stor vikt.

 

Lundbergs framställning skulle ha vunnit i trovärdighet om han också i större utsträckning redovisat de skribenter som står närmare honom själv ideologiskt. Hans beskrivning av verkligheten skulle ha mått bra av att verifieras av några fler än av honom själv. Lundbergs påståenden om en gigantisk vänsterkonspiration skulle ha varit åtskilligt lättare att svälja om han inte framstod som den ende som sett ljuset, sanningen och verkligheten.

Johan Lundberg är som bekant litteraturvetare och docent vid Stockholms universitet. Han behärskar alltså hantverket. Han kan sin idéhistoria. Trots sin gedigna bakgrund och bildning framstår boken som om den är skriven i affekt, i ett enda vredesutbrott.

 

Det är synd. Lundberg gör flera skarpa iakttagelser och bidrar också med en kartläggning över svenska akademikers och intellektuellas samröre med extremistiska rörelser, som stämmer till eftertanke. Jag är liksom Lundberg illa berörd av att romantiseringen av blod och våld à la Fanon och Sartre är så levande i svensk debatt. Någonting borde väl människan ändå ha lärt av sin historia?

Lundbergs ärende är alltså angeläget, men hans framställning och urval har vissa brister, liksom hans tendens att hemfalla åt övertolkningar. Jag önskar honom en redaktör med förmågan att hålla huvudet kallt till nästa bok.

 

Ann Heberlein

kulturen@expressen.se

 

FOTNOT. Johan Lundberg skriver för Expressens kultursidor. Därför recenseras boken av Ann Heberlein, författare och kritiker.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!