Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Alltför tama gosedjur

Sterling Ruby: "Soft work".
Foto: Martin Argyroglo

Nils Forsberg känner lukten av Lassie på Bonniers konsthall.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är sent i samtidskonsten. Sterling Rubys textilskulpturer, eller vad man nu ska kalla dem, ringlar fram över konsthallens golv eller hänger på väggarna likt resultaten av en lärarlös syslöjdslektion, eller förebud om en framtida skolmassaker. De är färgglatt naiva och bokstavligen mjuka men vill samtidigt vara hotfullt oroande.

Någon som känner igen det konceptet?

Mike Kelley excellerade i det för 20 år sedan. "Låga" material, skräckfilmsreferenser och en hemvävd slackerestetik i protest mot en polerad konst som stelnat i sin slicka estetik och inte längre hade en marknad när yuppierna gjort konkurs.

Det var Sonic Youth i stället för Sade.


"Uncanny", kallade de det för i USA i en översättning av Freuds Unheimliche-begrepp som lika lite som svenskans "kusligt" fångar tyskans konnotationer av det som är bekant och tryggt och hem-likt, men ändå samtidigt inte är just det.

Det är lätt att tänka att situationen på konstscenen i dag påminner om den runt 1990, med en stratosfärisk konstmarknad som alla väntar på att den ska krascha. Då borde det väl vara dags för likadan konst?

Utan att gå in på makro­ekonomiska skillnader och den globaliserade senkapitalismens märkliga seghet räcker det med att konstatera att gosedjurs­estetiken är etablerad. Kelleys grepp är i dag lika bekanta och trygga som vilket färgfälts­måleri som helst, slackerkonsten är en genre bland andra. Sterling Rubys karriär i samtiden bygger på ett träget förvaltande av den men också av det lite för ofta påpekade faktum att han ett tag var Kelleys assistent.


Jag-mötte-Lassie-faktorn är (Vem blir nästa stjärna? Någon som ibland gick ut med Kelleys mammas hund?) ändå bara en detalj i sammanhanget.

En stor del av samtidskonsten har levt på sin förmåga att streta mot gränser, utmana tabun, få betraktaren att haja till och se saker på ett nytt sätt. Det gör den alltjämt. Det är när gårdagens subversiva antikonst blivit omhuldad norm som den verkliga tomheten infinner sig.

Sterling Ruby är som ett coverband i noppriga koftor som kör Smells like teen spirit och försöker partaja som om det fortfarande var 1992. Trygg­heten är bedövande.

fakta

KONST

STERLING RUBY | Soft work | Bonniers konsthall, Stockholm | Till 17/3