Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Allt som händer i världen händer genast i Rinkeby”

Heffaklumpen 2018: Gunilla Lundgren, här tillsammans med Venezia Altemeier (12), medlem i Gunillas skrivarklubb för romska barn. Foto: FOTOGRAF ELLINOR COLLIN

Gunilla Lundgren är författare, pedagog och initiativtagare till det unika Nobelprisprojektet vid Rinkebyskolan.

Jens Liljestrand möter vinnaren av Expressens barn- och ungdomskulturpris Heffaklumpen 2018.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

EXPRESSENS KULTURPRISER | HEFFAKLUMPEN. – Det unika hos mig?

Gunilla Lundgren tvekar om svaret.

– Delaktighet. Det finns ett sånt gap mellan de som är med i den intellektuella världen och de som inte alls är med. Det där väldiga utanförskapet. Att skriva tillsammans med barnen, att hitta en metod där vi blir medarbetare.

Mitt första möte med den delaktighet som Lundgren talar om ägde rum en ruggig luciamorgon, december 2015, när Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj träffade barnen i Rinkeby. Barn som talade svenska, arabiska, turkiska, romani och somaliska. Barn som gick med glitter i håret och strutar på huvudet och visade upp sitt skolarbete med stolthet och självkänsla.

”Jag tycker att berättelserna är intressanta och skrämmande”, sa Guleed i årskurs 8 tankfullt. ”Nästan alla texter handlar om barn som måste överleva fastän deras föräldrar har blivit dödade.”

Den vitryska författaren var påtagligt rörd. Vi journalister hölls på avstånd, det var barnens möte med världens just nu mest hyllade författare som stod i centrum, det var hennes dialog med dem som fick ta tid och plats. Med utsikt över ett regngrått torg och en Lidl-butik bjöds hon på baklava, starkt te och frukt och samtalade lågmält med en somalisk flicka med hennatatuerade händer.

”Krig är barbari”, sa Aleksijevitj allvarsamt till barnen via tolk. ”Oavsett vad man kallar det. Det är barbari.”

Mötet i Rinkeby är resultatet av ett flera decennier lång arbete i nära samarbete med Rinkebyskolan, Rinkeby bibliotek, Nobelmuseet, generationer av nyfikna och flitiga barn och en författare och inspiratör som nu tilldelas Expressens barn- och ungdomskulturpris Heffaklumpen. 

MOTIVERING

I 30 år har hon satt världsförfattarna på blå linjen till Rinkeby. Nu låter hon den svenska barnbokens djärvaste gestalt ta spjärn mot nuet. Det blev inget Nobelpris 2018 – men Expressens barn- och ungdomskulturpris Heffaklumpen går till Gunilla Lundgren.
Juryn består av Gunilla Brodrej (ordf), Nils Forsberg, Dan Hallemar, Hanna Höglund, Sven Olov Karlsson och Margareta Sörenson.

Gunilla Lundgren bor med strålande utsikt på Södermalm i Stockholm. Hon föddes i Bergslagen 1942 och hade en tidvis fattig uppväxt.

– Det var omväxlande. Min mamma var bondflicka från Småland. Hennes livsinställning var att ””det är bara att börja om. Det går att börja om. Hon och hennes systrars överlevnadsförmåga har påverkat mig mycket.

Fick jobb i det nybyggda Rinkeby

På 1960-talet arbetade Gunilla Lundgren som turistguide på Mallorca, och lärde känna spanska romer. När en ny motorväg skulle byggas till flygplatsen drevs de bort från sina hem och hon såg för första gången med egna ögon hur romer behandlades. Senare började hon arbeta som speciallärare i centrala Stockholm och fick då stifta bekantskap med nyanlända romska barn från Spanien, som på den tiden inhystes i nergångna slumlägenheter inne i city.

– När Rinkeby var färdigbyggt i början på 1970-talet fick de alla lägenheter där. Så jag följde med dit.

Gunilla Lundgrens inspiration kom främst från internationella författare, särskilt brasilianska Paulo Freires bok ”Pedagogik för förtryckta”.

– Jag hade börjat använda Freires idéer och skrev med barnen. Då kom idén att lära dem läsa genom att skriva en bok tillsammans. Jag var deras sekreterare. Jag sa ofta: ”Jag är din penna”.

Den första boken hon skrev med barnen hette ”Maritza, en zigenarflicka” (1972).

– En finsk invandrarflicka – det fanns så många i Rinkeby på den tiden – undrade varför jag inte skrev en bok om henne. Så då kom ”Salme” 1975. Och efter att den kommit sprang jag in i en jättetuff kille som sa: ”Varför skriver du bara om tjejer? Skriv en bok om mig!” Så då kom ”Hur ska det gå för Armas?” 1977.

 

Läs intervjun med fjolårets vinnare Per Gustavsson

 

Skrivandet tillsammans med barnen i Rinkeby ledde så småningom fram till Nobelprisprojektet, där barnen i årskurs 8 varje hösttermin får arbeta med årets Nobelpristagare i litteratur. Det började i slutet på 1980-talet, med häften som lämnades över på Grand Hôtel eller Stadsbiblioteket. Men sedan 1990-talet arrangeras överlämnandet och presentationen på biblioteket i Rinkeby. Och sedan Dario Fo 1997 har de litteraturpristagare som närvarat vid prisceremonin i Stockholm, också åkt ut till Rinkeby för att möta barnen; det enda undantaget är Herta Müller 2009.

Modiano häpnade över att barn som inte hade svenska som modersmål ändå kunde läsa hans bok ”Dora Bruder” på svenska. Kertész grät genom hela presentationen. Och både Pamuk och Vargas Llosa sa att det var det bästa på hela veckan. Kanske har det spridit sig bland författarna, så att de tipsar varandra, ”missa inte Rinkeby”? 

Trots att hon i dag är pensionär har hon fortfarande sitt hjärta i Rinkeby, dit hon fortfarande ofta tar tunnelbanan (”det tar bara trekvart”) och alltjämt är engagerad i skrivande och Nobelprisarbetet, tillsammans med formgivaren Lotta Silverhielm.

– Jag har aldrig varit rädd i Rinkeby; jag skulle säkert känna mig mer utsatt en sen kväll på Medborgarplatsen. I Rinkeby känner jag igen mig själv, min egen barndom. Precis som där jag växte upp har barnen ofta många syskon och måste hjälpa till hemma. Jag minns hur min mamma ville att vi skulle studera, förändra våra liv – det har många i Rinkeby med sig.

Rinkeby är världens by

– Visst finns det brottslighet, utanförskap och drogförsäljning, jag HATAR drogförsäljning. Rinkeby är världens by. Allt som händer i världen händer omedelbart i Rinkeby. När ett krig utbryter någonstans ute i världen märks det omedelbart i Rinkeby. Under årens lopp har jag sett romerna komma dit, sen grekerna, sen latinamerikanerna, sen jugoslaverna, sen somalierna, sen irakierna ... Kanske är det därför jag trivs? För att Rinkeby är världen.

2018 väckte Gunilla Lundgren uppmärksamhet med radioföljetongen ”Pippi i Rinkeby”.

– Det var ett projekt som startades i den romska skrivarverkstaden. Jag fick tillåtelse av AB Saltkråkan att göra en serie i fem delar. Och sen kom mejlen ... jag har dem kvar. Jag kallades för landsförrädare, jag förstörde kulturarvet, det var muslimer och bilbränder, det bara växte och växte. Förr skämdes man för att säga sånt. Nu tycker man att man har rätt till det.

– Jag svarade på alla mejlen. Jag skrev: ”Hej NN, jag älskar Sverige. Jag älskar Pippi. Vi som har gjort den här följetongen har inspirerats av Pippi, för att hon är så modig och snäll.” Sen slutade de.

 

TIDIGARE VINNARE

1966: Maria Gripe för "Hugo"

1967: Max Lundgren för "Pojken med guldbyxorna"

1968: Harry Kullman för "De rödas uppror"

1969: Inger Sandberg och Lasse Sandberg för "Pappa kom ut!"

1970: Tove Jansson för "Sent i november" och Astrid Lindgren för "Än lever Emil i Lönneberga" (delat pris)

1971: Barbro Lindgren för "Jättehemligt"

1972: Maud Reuterswärd för "Han-där!"

1973: Inget pris detta år

1974: Jan Lööf för "Sagan om det röda äpplet"

1975: Olle Mattson för "Talejten väntar i väst"

1976: Stig Holmqvist och Aud Talle för "Barn i Belfast"

1977: Ann-Madeleine Gelotte för "Ida Maria från Arfliden"

1978: Sven Wernström för "Trälarnas fruktan"

1979: Elsa Olenius för berättartraditionen

1980: Lennart Hellsing för samlad produktion

1981: Eva Eriksson för "Mamman och den vilda bebin"

1982: Bo Carpelan för "Julius blom, ett huvud för sig"

1983: Harriet Alfons för "Min nya Skattkammare" (red)

1984: Bengt af Klintberg för "Skogsmusen och husmusen"

1985: Ulf Nilsson för "Om ni inte hade mej"

1986: Ilon Wikland för "Skinn Skerping hemskast av alla spöken i Småland"

1987: Anna-Clara Tidholm och Thomas Tidholm för "Resan till Ugri-La-Brek"

1988: Rose Lagercrantz för "Självporträtt utan näsa"

1989: Peter Pohl för "Medan regnbågen bleknar"

1990: Pija Lindenbaum för "Else-Marie och småpapporna"

1991: Margareta Strömstedt för "Majken och skyddsängeln"

1992: Viveca Sundvall för "En barkbåt till Eddie"

1993: Jujja Wieslander och Tomas Wieslander, "Mamma Mu gungar"

1994: Lena Klefelt för "Otto och Stures hemliga liv"

1995: Ulf Stark för "Storebrorsan"

1996: Henning Mankell för "Pojken som sov med snö i sin säng"

1997: Anna Höglund för samlad produktion

1998: Jockum Nordström för böckerna om sailor och Pekka

1999: Jakob Wegelius för "Esperanza"

2000: Lena Anderson för böckerna om Kotten

2001: Pernilla Stalfelt för "Kärlekboken"

2002: Eva Lindström för "Någon flyttar in"

2003: Per Nilsson för "Ask och Embla"

2004: Ylva Karlsson för "Resan till kejsaren"

2005: Lucas Svensson för "Petter och Lotta och stora landsvägen" (teateruppsättning)

2006: Olof Landström, Lena Landström för samlad produktion

2007: Carin och Stina Wirsén för "Supershow med Rut och Knut"

2008: Manne af Klintberg

2009: Petter Lennstrand för tv-serien "För alla åldrar"

2010: Gunna Grähs

2011: Barnens underjordiska scen

2012: Joanna Hellgren

2013: Sara Lundberg

2014: Sven Nordqvist

2015: Frida Nilsson för "Ishavspirater"

2016: Jojje Wadenius

2017: Per Gustavsson

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

 

 

 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!