”Allt som händer i världen händer genast i Rinkeby”

EXPRESSENS KULTURPRISER | HEFFAKLUMPEN. – Det unika hos mig?

Gunilla Lundgren tvekar om svaret.

– Delaktighet. Det finns ett sånt gap mellan de som är med i den intellektuella världen och de som inte alls är med. Det där väldiga utanförskapet. Att skriva tillsammans med barnen, att hitta en metod där vi blir medarbetare.

Mitt första möte med den delaktighet som Lundgren talar om ägde rum en ruggig luciamorgon, december 2015, när Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj träffade barnen i Rinkeby. Barn som talade svenska, arabiska, turkiska, romani och somaliska. Barn som gick med glitter i håret och strutar på huvudet och visade upp sitt skolarbete med stolthet och självkänsla.

”Jag tycker att berättelserna är intressanta och skrämmande”, sa Guleed i årskurs 8 tankfullt. ”Nästan alla texter handlar om barn som måste överleva fastän deras föräldrar har blivit dödade.”

Den vitryska författaren var påtagligt rörd. Vi journalister hölls på avstånd, det var barnens möte med världens just nu mest hyllade författare som stod i centrum, det var hennes dialog med dem som fick ta tid och plats. Med utsikt över ett regngrått torg och en Lidl-butik bjöds hon på baklava, starkt te och frukt och samtalade lågmält med en somalisk flicka med hennatatuerade händer.

”Krig är barbari”, sa Aleksijevitj allvarsamt till barnen via tolk. ”Oavsett vad man kallar det. Det är barbari.”

Mötet i Rinkeby är resultatet av ett flera decennier lång arbete i nära samarbete med Rinkebyskolan, Rinkeby bibliotek, Nobelmuseet, generationer av nyfikna och flitiga barn och en författare och inspiratör som nu tilldelas Expressens barn- och ungdomskulturpris Heffaklumpen. 

Gunilla Lundgren bor med strålande utsikt på Södermalm i Stockholm. Hon föddes i Bergslagen 1942 och hade en tidvis fattig uppväxt.

– Det var omväxlande. Min mamma var bondflicka från Småland. Hennes livsinställning var att ””det är bara att börja om. Det går att börja om. Hon och hennes systrars överlevnadsförmåga har påverkat mig mycket.

Fick jobb i det nybyggda Rinkeby

På 1960-talet arbetade Gunilla Lundgren som turistguide på Mallorca, och lärde känna spanska romer. När en ny motorväg skulle byggas till flygplatsen drevs de bort från sina hem och hon såg för första gången med egna ögon hur romer behandlades. Senare började hon arbeta som speciallärare i centrala Stockholm och fick då stifta bekantskap med nyanlända romska barn från Spanien, som på den tiden inhystes i nergångna slumlägenheter inne i city.

– När Rinkeby var färdigbyggt i början på 1970-talet fick de alla lägenheter där. Så jag följde med dit.

Gunilla Lundgrens inspiration kom främst från internationella författare, särskilt brasilianska Paulo Freires bok ”Pedagogik för förtryckta”.

– Jag hade börjat använda Freires idéer och skrev med barnen. Då kom idén att lära dem läsa genom att skriva en bok tillsammans. Jag var deras sekreterare. Jag sa ofta: ”Jag är din penna”.

Den första boken hon skrev med barnen hette ”Maritza, en zigenarflicka” (1972).

– En finsk invandrarflicka – det fanns så många i Rinkeby på den tiden – undrade varför jag inte skrev en bok om henne. Så då kom ”Salme” 1975. Och efter att den kommit sprang jag in i en jättetuff kille som sa: ”Varför skriver du bara om tjejer? Skriv en bok om mig!” Så då kom ”Hur ska det gå för Armas?” 1977.

Läs intervjun med fjolårets vinnare Per Gustavsson

Skrivandet tillsammans med barnen i Rinkeby ledde så småningom fram till Nobelprisprojektet, där barnen i årskurs 8 varje hösttermin får arbeta med årets Nobelpristagare i litteratur. Det började i slutet på 1980-talet, med häften som lämnades över på Grand Hôtel eller Stadsbiblioteket. Men sedan 1990-talet arrangeras överlämnandet och presentationen på biblioteket i Rinkeby. Och sedan Dario Fo 1997 har de litteraturpristagare som närvarat vid prisceremonin i Stockholm, också åkt ut till Rinkeby för att möta barnen; det enda undantaget är Herta Müller 2009.

– Modiano häpnade över att barn som inte hade svenska som modersmål ändå kunde läsa hans bok ”Dora Bruder” på svenska. Kertész grät genom hela presentationen. Och både Pamuk och Vargas Llosa sa att det var det bästa på hela veckan. Kanske har det spridit sig bland författarna, så att de tipsar varandra, ”missa inte Rinkeby”? 

Trots att hon i dag är pensionär har hon fortfarande sitt hjärta i Rinkeby, dit hon fortfarande ofta tar tunnelbanan (”det tar bara trekvart”) och alltjämt är engagerad i skrivande och Nobelprisarbetet, tillsammans med formgivaren Lotta Silverhielm.

– Jag har aldrig varit rädd i Rinkeby; jag skulle säkert känna mig mer utsatt en sen kväll på Medborgarplatsen. I Rinkeby känner jag igen mig själv, min egen barndom. Precis som där jag växte upp har barnen ofta många syskon och måste hjälpa till hemma. Jag minns hur min mamma ville att vi skulle studera, förändra våra liv – det har många i Rinkeby med sig.

Rinkeby är världens by

– Visst finns det brottslighet, utanförskap och drogförsäljning, jag HATAR drogförsäljning. Rinkeby är världens by. Allt som händer i världen händer omedelbart i Rinkeby. När ett krig utbryter någonstans ute i världen märks det omedelbart i Rinkeby. Under årens lopp har jag sett romerna komma dit, sen grekerna, sen latinamerikanerna, sen jugoslaverna, sen somalierna, sen irakierna ... Kanske är det därför jag trivs? För att Rinkeby är världen.

2018 väckte Gunilla Lundgren uppmärksamhet med radioföljetongen ”Pippi i Rinkeby”.

– Det var ett projekt som startades i den romska skrivarverkstaden. Jag fick tillåtelse av AB Saltkråkan att göra en serie i fem delar. Och sen kom mejlen ... jag har dem kvar. Jag kallades för landsförrädare, jag förstörde kulturarvet, det var muslimer och bilbränder, det bara växte och växte. Förr skämdes man för att säga sånt. Nu tycker man att man har rätt till det.

– Jag svarade på alla mejlen. Jag skrev: ”Hej NN, jag älskar Sverige. Jag älskar Pippi. Vi som har gjort den här följetongen har inspirerats av Pippi, för att hon är så modig och snäll.” Sen slutade de.

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.