Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Allt jag egentligen ville var att se bra ut naken

Triumfen. Jens Liljestrand gick i mål på 9.31.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"Better bodies". Orden står skrivna på den utspända vaden framför mig i den branta skidbacken - svarta tajts, bulliga benmuskler, loggan i tysk frakturstil som ger budskapet märkligt brunaktiga konnotationer.

Min yrvakna hjärna får genast Robbie Williams-låten "Bodies" på repeat: All we've ever wanted was to look good naked ... God save me rejection / from my reflection / I want perfection

Medan jag klampar upp för backen inser jag att det nog var där det började.

I filmen "Monica Z" blir huvudpersonen uppraggad på en fest av en ivrigt flörtande Vilgot Sjöman. Väl hemma i ungkarlslyan sätter han på en skiva med Wagner och börjar glatt slita av sig kläderna inför den förtjusta jazzsångerskan. Till de hetsande, svällande tonerna av "Valkyrieritten" blottas blek, konturlös hy, mjuk mage, kullrig bröstkorg, smala axlar. Inget konstigt med det, det är så en medelålders manlig överkropp ser ut, åtminstone om den sitter på en filmregissör på 1960-talet.

Ändå hajade jag till i biosalongen. Efter att alla år med Viggo Mortensen, Mikael Persbrandt och Alexander Skarsgård är det nästan omöjligt att tänka sig att en man som ser helt vanlig ut kan tillåtas förföra en vacker kvinna på en bioduk, enbart på sin charm och sin sofistikerade skivsamling. Scenen blir i själva verket en nostalgisk påminnelse om en svunnen tid av normal kroppsuppfattning (hos män; kvinnor kunde i princip banta ihjäl sig under samma period, något som exempelvis Lena Nyman vittnade om).

Jag drogs tidigt med i min generation mäns sällskapslek, en av jämställdhetsrevolutionens många bisarra sidoeffekter, att också vi skulle dras med kroppskomplexen och ser-jag-tjock-ut-i-den-här-speglandet. Jag är en av alla dem som haft någon form av gymkort tickande i 20 år utan att en enda sommar ha kunnat ståta med magrutor. Träningsprogram på nätet ("100 armhävningar efter 6 veckor!"), en kvart om dagen med Paolo Roberto, Viktväktarna, appar som räknar kalorier eller dokumenterar träningsresultat, måltidsersättningar som kostar 20 spänn och funkar överraskande bra som lunch (om man bortser från en lätt huvudvärk sista jobbtimmen men det går ju att leva med). Danska Rigshospitalets slankekur, en vidrig tvåveckorsdiet på kött och svart kaffe.

Först när jag räknar upp det så här inser jag det sjuka. Jag har ju aldrig varit överviktig, jag var bara inte nöjd. Det blev jag aldrig.


Därför står jag och trängs i en backe tillsammans med rekordmånga andra svenskar som betalat omkring tusenlappen för privilegiet att åka nio mil på skidor. Öppet spår på måndagen innan det "riktiga" Vasaloppet har aldrig varit fulltecknat tidigare - i år är det slutsålt sen mitten av oktober. Lustigt nog sammanfaller detta rekord under den mildaste vintern på evigheter. I skrivande stund, onsdagen innan riktiga Vasaloppet, talas det om att ställa in tävlingen. Vikingarännet, åtta mil på Mälarisen, smalt bort i förra veckan, en missräkning för de rekordmånga anmälda.

Det sprutar blötsnö från skidspetsarna när folk halkar i slasket, stavarna sjunker ner i den sorbetliknande snösörjan, det är blött, vått och grått som en ylletröja. Några mil in i loppet plaskar jag ner med båda pjäxorna i ett hål där vattnet trängt upp ur myren. På ett ställe, där spåren brukar gå över en sjö, har man av säkerhetsskäl dragit om banan till vägrenen. På ett annat har åkarna hittat på spontana myrvägar genom skogen för att runda en decimeterdjup pöl med smältvatten som ligger över hela spåret.


Ändå har jag tur i oturen med min första Vasa. En rutinerad kompis har hjälpt mig att fixa en perfekt klistervallning som gör att jag kan klampa upp rätt enkelt, passera Better Bodies-killen och snabbt vara uppe för den branta backen. Det går lätt, överraskande lätt. Jag glider fram mellan ryggarna, bland de många tusen deltagarna rör jag mig i ett spann på några hundra personer som så småningom blir välbekanta, ryggarna riktmärken som försvinner, kommer tillbaka, åker ifrån och kommer ifatt. Jag hänger på så gott det går, en stund bakom en seg, äldre man i gult (som jag döper till Gula Gubben) som snabbt dumpar mig, sen bakom en bredaxlad kvinna i kläder från Försvarmakten (Militärtjejen), sen en stabbig kille i bruna kläder (Nallen), länge tar jag sikte på en kort, spänstig tjej i rosa jacka som springer upp för alla backar (Springande rosa) och aldrig verkar tröttna. Bra ryggar är också de enstaka åkarna i rödoranga västar som bär hederstiteln "Veteraner" efter att ha fullföljt 30 lopp och oftast segar sig fram i ett lugnt, vägvinnande tempo.

Mångsbodarna, Risberg, blåbärssoppa, snörvel, det är som en dröm. Överraskande enkelt rent fysiskt, lika överraskande monotont och gnagande mentalt. Dyngsura strumpor, värkande tår, oro uppför (för att klistret ska släppa), oro nerför (för att ramla eller åka in i nån av de många som ramlar), annars en jämn lunk genom granskogen. Munnen sur av energidryck och skumgummiaktiga bullar.På ett ställe, med två mil kvar, har ett bilmärke smällt upp ett tält och delar ut chokladbollar. Jag får en. Jag ger killen en blick. Jag får två till. Mölar in dem i munnen och överväger att byta bil, knäsvag av tacksamhet över denna helgonlika generositet.


Sista milen blir jag störd av en grinig smärta i högra hälsenan och håller benen stilla, kompenserar med att staka lite extra och upptäcker att det finns krafter att hämta i överkroppen. Lägger mig i ytterfilen och passerar långa köer av trötta åkare i ren nybörjararrogans. Med två kilometer kvar fångar jag in en grånad, äldre dam, en av ytterst få kvinnor som bär den rödorangea veteranvästen och som alltså måste ha åkt nästan samtliga år sedan hon släpptes in 1981. Jag kastar en snabb blick på ansiktet när jag passerar. Stumt, vitt, spöklikt. Blicken vänd inåt mot en plats jag inte kan se. En ensam droppe hängande under näsan.

Mora är en fantasi, klockstapeln, bron, speakerrösten som ekar genom skymningen. Jag kastar mig fram över upploppet, stakar förbi nån random kille på ren ilska, är Charlotte Kalla över mållinjen, känslan dubbelexponeras med minnet av söndagsmorgnar framför tv:n i en skimrande bubbla av ljus och glitter.


Så är det över. Chippet, väskan, busstransport bort till en lerig promenadväg som leder till en gymnastiksal full av halvnakna, smutsiga män och först nu, äntligen, inser jag att det är så här vi ser ut. Här är slappa överkroppar, platta skinkor, pösiga webbmagar. Inga tvättbrädor, inga ådriga underarmar. De flesta ser ut ungefär som Vilgot Sjöman i den där scenen. På något sätt tog vi oss i mål ändå.

Allt jag egentligen ville var att se bra ut naken. Men när jag kryssar mellan ölburkar och varmkorvar på väg in i duschen ger jag upp. Det får duga nu. Loppet är kört och jag fryser om tårna.