Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Allt fysiskt våld börjar med ett psykologiskt”

Jonas Hassen Khemiri. Foto: Ur ”Kultur-Expressen”
Jonas Hassen Khemiri Foto: Ur ”Kultur-Expressen”.
Daniel Sjölin. Foto: OLLE SPORRONG

I novellen ”Sista måltiden” söker Jonas Hassen Khemiri efter det fysiska våldets källa. Vi följer en nybliven pappas väg hem från affären, till det som blir hans sista måltid i relationen med mamman till barnet. 

– Våldet blir mycket obehagligare och intressantare om man tittar på sina egna kontrollbehov och sitt eget potentiella våld, säger författaren. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | INTERVJU. Novellen ”Sista måltiden” har han skrivit på uppdrag av hjälplinjen valjattsluta.se som finansieras av länsstyrelserna i Stockholm.

– Hjälplinjen är skapad med målet att få våld att minska i nära relationer, säger Jonas Hassen Khemiri när han gästar Kultur-Expressen och intervjuas av Daniel Sjölin.

I novellen följer vi en nybliven pappa som tycker att han alltid har gjort sitt bästa, men som ändå har en rad misslyckade förhållanden bakom sig. Nu är han på väg hem från affären till en ödesdiger vardagsmiddag. Innan slaget är allting möjligt, efter slaget är allting för sent. 

Det är en novell är skriven med ett tydligt uppdrag: Att få människor att söka hjälp för sitt våldsamma beteende. Och en sådan novell får ju inte bli dålig. Fanns det ingen tvekan inför författaren till att tacka ja?

Foto: HELENE RASMUSEN

– Jag har fått många förfrågningar genom åren, ibland litet konstiga som att skriva Fantomen-avsnitt – men det här kändes så himla viktigt – och svårt på samma gång. Vi har alla människor omkring oss som har erfarenheter av våld. Tänk om jag kan skriva en text som får en person att ringa i stället för att slå? Vad fantastiskt det vore. Men hur talar man till någon som eventuellt är på väg att utöva våld mot någon utan att bli uppläxande eller didaktisk? ”Det du gör är fel” – sånt är jättelätt att säga i efterhand. Men hur lockar man in till läsning? 

 

Och då väljer du förövarens perspektiv. Vad fick dig att göra det?

– Ja, egentligen var det länsstyrelsens tanke. De hörde av sig och frågade om jag kunde skriva en berättelse ur samma perspektiv som en romanfigur har i ”Pappaklausulen”. Där finns en exmake som vi förststår har ett kontrollerande beteende. Kunde jag skriva en novell utifrån hans blick på världen ? Det var startpunkten för uppdraget.

– Så då började jag läsa på om vittnesmål från människor som har utsatts för våld. Och en utmaning var när våldet går så pass långt, som exempelvis ”han bet mig, han bröt min arm”. Det gör att många av oss studsar mot den här gärningsmannen och tänker ”det här kan aldrig vara jag, det där våldet har jag inte i mig”. 

Våldets källor

– Då är det mycket obekvämare och mer intressant att fråga: Men hur började det där våldet? Och en sak jag fick höra på många håll var att det finns inget fysiskt våld som inte börjar med det psykologiska våldet. Det är alltid där det börjar: Kontroll över pengar. Kritik. Eller att med små, små nedmonteringsstrategier göra partnern ensam och isolerad. 

Då tänkte han att nyckeln in till novellen var berätta om första gången som våldet sker fysiskt. Och då var de lika spännande som obehagligt att leta efter våldet inom honom själv

– Jag tror vi alla ha nån slags kontrollbehovsperson i oss. Särskilt kanske vi som skriver. 

 

En sak i novellen är ju hur huvudpersonen går och tänker på hur mycket bra han gjort. Där intimitet bockas av på samma lista som att betala partnerns parkeringsböter. Ett slags tillitsproblematik. Där kan man ju känna igen sig i nedpressade stunder - man tänker att man är så bra och gör allt och vad är tacken för det?

– Ja, kolla vad duktig jag har varit som den perfekta pojkvännen i så många fall. 

– Och sen så möter vi ett antal flickvänner som gjort slut för att de inte kan andas i relationen. Så det verkar som att hans bild av de här relationerna inte riktigt stämmer överens med flickvännernas.

 

Jag tänker på Stig Dagermans klassiska novell ”Att döda ett barn”, som också filmatiserades. Liksom där finns i din novell något predestinerat. Jag föreställer mig att den här mannen aldrig har slagit någon förr, men att något i hans sätt att relatera till sig själv och till människor under långt tid gjort att detta blir hans öde. Att till slut slåss. 

– Dagermans novell är en av mina absoluta favorittexter. Jag har den nästan som ett slags stämgaffel i mig, går ofta tillbaka till den. Och den var ju skriven på uppdrag – av typ dåvarande trafiksäkerhetsverket. Människor kör för snabbt på vägarna, vi måste göra något, kan du skriva en text om det här. Och så gör Dagerman det och skriver en text som är helt briljant. Som jag kommer att fortsätta läsa hela livet. 

https://www.youtube.com/watch?v=SL6rMWBksHs

Den lever i mig som litterär text, men den får mig också att faktisk lätta på gaspedalen när jag råkar köra för fort på en landsväg. Och jag tänkte mycket på den texten när jag tackade ja. Hur verkningslös hade inte den novellen varit om den slutat med typ ”Och det är därför du ska köra i femtio”- alltså om Dagerman hade varit instrumentell i vad han att vill att novellen ska åstadkomma. Nu aspirerar jag inte på att skriva en ny sån novell – men jag har väldigt stor respekt för Dagerman. 

 

En annan novell jag tänkte på handlar om självbild. Nämligen Lars Ahlins ”Kommer hem och är snäll.” Om en en man som tycker han gör allt för sin partner. 

– Ja, och som upprepar det för sig själv det där att han är snäll. Pappan i min text är väldigt fokuserad på allt som han inte gör. Men sedan med självklarhet kollar han i hennes mobil, kollar vilka hon har ringt. Det är ju väldigt fint att vara en partner som ringer på dagen - men han ringer henne inte en och två gånger utan fyrtio gånger. När går vi från att vara den ”perfekta” partnern till att bli obehagligt och kontrollerande?

 

 

Hans partner konfronterar honom med en lista där hon gjort streck för varje gång han har kritiserat henne. Han har ju chansen här att komma till självinsikt, men det gör han inte. Han försvarar sig direkt med att säga att nu är det hon som kritiserar honom.

– Ja, ja tror att det där är en ingång till att börja försöka förändra. Det är så himla enkelt att tänka sig att inte ondskan och våldet finns i oss. Att ondskan finns någon annanstans, på Dramaten eller i en annan kultur. Men våldet blir mycket obehagligare och intressantare om man tittar på sina egna kontrollbehov och sitt eget potentiella våld. 

– Vad gör det att i vardagen kritisera sin partner, kan man tycka? Men i novellen är det ett målmedvetet sätt att hela tiden förstöra en människa. Att gradvis nedmontera sin partner – allt hon gör är fel enligt honom. 

Pappan i novellen kan synas ha låg tillit till sig själv och andra, låg självkänsla. Det vill man ju forska, men någonstans går också gränsen mellan vad som kan ursäktas och vad som är en skadligt beteende. 

– Jag har ju liksom skrivit hela mitt liv. Ibland tänker jag på vad det gör med en människa. När jag skriver har jag ju makt över min berättelse. Vad gör det men om man under lång tid är van att styra och ställa med saker. Jo, att det är lättare att i en relation hålla på och kritisera och börjar korrläsa sina medmänniskor. 

Foto: PIERRE BJÖRK / ALBERT BONNIERS

– Det vore ju fruktansvärt om det är så, men ibland har jag träffat lite äldre författare som gjort mig orolig. Tänk om de varit så vana vid att kontrollera allt i sina yrkesliv, så att de fortsätter att göra det med människor när de blir äldre. Jag hoppas att jag kan skriva om det hellre än att göra det, men jag har det här kontrolliga i mig. 

 

Var kommer kontrollbehovet ifrån, tror du?

– Jag tror att jag alltid haft det. Livet är ganska läskigt, men jag känner mig tryggare när jag skriver. I skrivande går det att göra om i all oändlighet. Men i livet gör vi ibland saker som inte går att få ogjorda. Livet är kopplat till en kontrollförlust som alltid varit klurig för mig att hantera. I texten kan man få drömma om att gå tillbaka i tiden och göra rätt.

 

Se hela intervjun i tv-spelaren ovan.

 

Sista måltiden är skriven Jonas Hassen Khemiri på uppdrag av ”Välj att sluta”, en telefonlinje för dig som vill förändra ett kontrollerande eller våldsamt beteende. Ring 020-555 666 eller gå in på http://valjattsluta.se. Telefonlinjen är ett samarbete mellan länsstyrelserna i Stockholm och Skåne samt Manscentrum i Stockholm

 

KULTUR-EXPRESSEN

Kultur-Expressen är ett program i Expressen TV och en podcast. Varje vecka fördjupar Kultur-Expressen ett aktuellt ämne med kunniga gäster i studion. Denna gång med Daniel Sjölin som programledare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!