Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Allt behöver inte vara så roligt hela tiden

Ur Cirkus Cirkörs "Borders".

Sara Berg ser Cirkus Cirkör på Hipp i Malmö och efterlyser mer allvar i nycirkusen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NYCIRKUS

BORDERS

Regi Tilde Björfors
Kompositör Samuel Andersson
Koreografi Olle Strandberg
Cirkus Cirkör
Hipp, Malmö stadsteater
Speltid 2.45 t.

Egentligen var det självklart att Cirkus Cirkör skulle göra en föreställning om gränser, för det finns få konstformer som är så gränslösa som nycirkus. Ta alla invanda föreställningar om cirkus och stretcha dem i alla riktningar, fäst dem i linor och hissa upp dem i luften, bind ihop dem med rep och stoppa in dem i en jättestor röd ballong.

I "Borders" på Hipp i Malmö är utgångspunkten dock allvarlig. När Cirkus Cirkör nu firar sitt 20-årsjubileum, är det med en påminnelse om alla de gränser som delar upp oss människor i önskvärda och icke önskvärda. Om båtflyktingar som drunknar, om bristen på medmänsklig generositet.

 

Det är en svår balansgång att kombinera underhållning med samhällskritik. Bäst fungerar det när cirkusartisternas kroppar får illustrera de kroppar som är på ständig flykt över världen, där rörelsen blir dubbeltydig.

Jag uppskattar den politiska aspekten lika mycket som jag beundrar den rent fysiska prestation det innebär att gå på lina flera meter över marken, jonglera med sina kolleger och göra volter tvärs över manegen. Allting är mycket imponerande.

 

Samtidigt tycks publiken i första hand vara här för att ha det trevligt. Något som Tilde Björfors, Cirkus Cirkörs grundare och konstnärliga ledare, uppenbarligen har räknat med. Därför får ingenting bli för jobbigt eller tungt.

Kanimu Salem Yidanas upplästa ögonvittnesskildring av en plastbåt fylld med livrädda människor varvas med inslag som mer liknar buskis än scenkonst. En plasthandske blåses upp med näsan, en clownkaraktär är nästan outhärdligt klämkäck och en man tappar kalsongerna – inslag som stör mer än de tillför.

Föreställningen hade vunnit på att våga omfamna mörkret ytterligare. Jag är övertygad om att artisternas yrkesskicklighet och karisma hade räckt för att hålla oss intresserade genom en nära tre timmar lång skildring av migration.

Det hade varit nycirkus på riktigt och gett ämnet den tyngd det förtjänar. Allting måste inte vara så himla roligt hela tiden, sådan är vare sig världen eller konsten.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.