Det gick inte mycket bättre föregående kväll när Cate Blanchett (i minimalistiskt blekgrönt) skänkte stjärnglans åt öppningen av Australiens paviljong. Ännu fler fotoblixtar, ännu större pådrag.
Flärd är en ofrånkomlig del av den i år 120-årsjubilerande utställningen som ständigt växer och lockar fler länder att delta. Konst, lyx och undersköna miljöer i världens objektivt vackraste stad. Nationalistisk yra en annan. Om konstvärlden med bara smärre protester (som att bära giraffmönstrad kostym eller klänning med snippapplikationer) accepterar det förra, har den svårare med det senare. Konversationsöppnaren "är inte det här systemet med nationella paviljonger lite föråldrat i en globaliserad värld?" är lika kontroversiell som att säga "14 procent... Alltså, något har gått sönder i Sverige" till Göran Greider på en Politismfest.
Men nu finns nationer och de råkar vara rätt praktiska enheter för att kategorisera världen. I praktiken blir Venedigbiennalen lite som ett sportevenemang, med den skillnaden att den svenska kungafamiljen förstås inte är här.
Lina Selander representerar Sverige i år med en utställning kring minne, materia och radioaktivitet. Vitriner med uråldriga fossil och strålskadat fotopapper, svartvita filmer om sovjetiska kraftverk och citat från Vertov och Resnais bygger upp ett sällsamt tryck. Det är som en kärnreaktors sista dröm om ett geologiskt museum designat av Prada minuterna före härdsmältan.
Selanders meditation över kollapsande system är inte direkt det mest högljutt spektakulära på biennalen, men ibland är det den dova tystnaden som hörs mest. Guldlejonet gick i år till Armenien för en sorgsen utställning om den armeniska diasporan. Rimligt 2015, hundra år efter folkmordet, men Lina Selander håller guldlejonklass. Så bra är det.
"All världens framtider" heter årets internationella huvudutställning, som utöver de nationella paviljongerna utgör biennalens andra del. Den postkoloniala samtidskonstens superguru Okwui Enwezor har satt samman en utställning som förvånar genom att inte alls vara så teoretiskt baktung som man kunde frukta. På ett självklart sätt, utan pekpinnar och kvoteringsmärkning kommer många konstnärer från länder utanför västvärlden. Det är visuellt kraftfullt och ingen ljus bild av tillståndet i världen – både döden och nöden är på plats i Venedig. Steve McQueens film om den unge mördade grenadinske fiskaren Ashes är oändligt sorgsen men när man ser hans vänner mura ett gravmonument är det på något sätt ändå hoppfullt. Konsten sträcker sig bortom kungligheter, filmstjärnor och lyxyachterna längs Riva degli schiavoni.
En annan bild: Efter att ha gått runt i palatset och tittat på den senaste konsten är det fest i trädgården. Solen går ner över lagunen och gondoler med vackra kvinnor glider fram. Musik hörs ut över vattnet.
Det är florentinaren Francesco Priscianese som 1540 ger den beskrivningen i ett brev efter ett besök hos Tizian. Det kunde lika gärna ha varit en scen från 2015. Allt är nytt men ändå detsamma. Det sägs att den här staden är på väg att sjunka men jag är säker på att det blir konstbiennal om två år igen.