Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Allt annat än apatiskt

Shima Niavarani.
Foto: Petra Hellberg

Anna Håkansson ser en ruskig historia rullas upp.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

TEATER

APATISKA FÖR NYBÖRJARE | Av Jonas Hassen Khemiri | Regi Sara Giese | Stadsteatern, Stockholm | Speltid: 1,5 t.

Vad var det egentligen som hände? Kring den frågan kretsar både Jonas Hassen Khemiris pjäs och Gellert Tamas reportagebok "De apatiska". Ett påstått civiliserat land som Sverige började utvisa apatiska flyktingbarn. Var vi inte en gång kända för vår solidaritet med världens utsatta?

I centrum står utredaren (Mia Ray) satt att söka svaret. En folkets representant - smålat, feg och med en böjelse för förenklingar. Hennes inre röst, en retfullt påstridig Joel Spira, vill dock annorlunda. Kvartetten Shima Niavarani, David Lenneman, Ole Forsberg och Ann Petrén alternerar i övriga roller. Iklädda varsin uniform bestående av v-ringad lammullströja och khakifärgade chinos kunde de vara vem som helst av oss.


De rör sig runt i Sven Haraldssons avskalade, stilenligt byråkratbeige scenrum, där väggarna döljer mer än vad som från början avslöjas. En efter en betas de anklagade av innan de snabbt och mekaniskt tas i förvar. I Sara Gieses rytmiska regi fångar de klasskamrater, tjänstemän och politiker med samma precision. David Lenneman glänser som slemmig förförare med baptistpastorpatos och i Ann Petréns skeva tjänstemän förenas fyrkantig hjärtlöshet med bekräftelsetörst.

Men den som verkligen visar var skåpet ska stå är Shima Niavarani. Med fysisk självklarhet gestaltar hon allt från traumatiserade flyktingbarn till rara granntanter med nazistsympatier.


De överträffas bara av hennes lika intagande som skrämmande migrationsminister, utrustad med överbett och perfekt politikerdiktion. Gång på gång tvingas hon repetera ministerns obegripliga uttalande att det hade varit en humanitär katastrof att låta barnen stanna. Med allt större desperation och absurd komisk timing går hon från pedagogisk upprepning som om hon pratade till ett barn, till att låta som en aerobicsinstruktör.

Till tonerna av eurodancehitten "Dr feelgood" flyr hon scenen. Ensam kvar står slutligen den inre röst som vägrar låta sig tillfredställas.


Anna Håkansson

kulturen@expressen.se