Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Alla nya astronauter är så jävla snygga

Marcus Wandt kan bli Sveriges nästa man i rymden.
Foto: Fredrik Sandberg/TT / TT NYHETSBYRÅN
Edwin ”Buzz” Aldrin på månen. Bilden togs av Neil Armstrong.
Foto: NEIL ARMSTRONG/NASA HANDOUT / EPA / / EPA TT NYHETSBYRÅN

Marcus Wandt, 41, kan bli Sveriges nästa man i rymden.

Josefine Jinder har gått i tankar om rymden ett tag, men blev golvad när hon fick veta hur snygg den moderna astronauten är.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURESSÄ. Jag har Saida-istiska kvaliteter. Tråkmånsar och nejsägare kallar det för intuition. För två veckor sedan ungefär blev jag på ingen förekommen anledning lätt besatt av att vi bara har en astronaut i Sverige. 

Det är för deppigt, tänkte jag, men det finns inte mycket jag kan göra åt just det. The European Space Agency har bara rekryterat till ”världens mest eftertraktade yrke” tre gånger och senast var över ett decennium sedan. Little did I know att jag, med mina Saida-istiska kvaliteter, två dagar senare skulle mötas av nyheten att det äntligen har hänt igen och att det bland de 17 uttagna av 22500 sökande fanns en svensk!

Det måste vara ungefär lika vanligt och världsfrånvänt att vilja bli astronaut som det är att vilja bli prinsessa. Förmodligen peakade raketdrömmarna i generationen som var cirka sex år vid första månlandningen, men jag tycker också att jag själv kan minnas det som en tydlig fas i barndomen. Trots att ingen blir det på riktigt sen. Astronaut alltså. Det är mycket lättare att kämpa på med att bli en friktionslös, nyduschad tjej med riktigt lågt BMI och slutligen landa en prins, än att charma ESA – statistiskt sett. 

Europeiska rymdorganisationen (ESA) presenterar de nya astronauterna.
Foto: Mohammed Badra / EPA

Nu kanske ni vill anklaga mig för att pyssla med någon sorts slapp sexism? Att jag menar att prinsar älskar våp? Vet ni vilka som mer älskar våp? ESA!! De aspirerande astronauterna är så jävla snygga. Det är typ orättvist? Vem fan ska få vara ful i dag om inte ens civilingenjörer i farkostteknik får vara det? Inga våp i mina omloppsbanor! Skoja, jag har jättegärna den svenska stridspiloten och kanske-astronauten Marcus Wandt, 41, i min omloppsbana.

Han är perfekt. Jag plöjer intervju efter intervju och faller Alice i underlandet-likt ner i ett supermassivt svart hål av fascination. Han är så strikt. Så vältränad. Så kontrollerad. Så lik min gamla crush Stuffe i hiphopgruppen Fattaru på en bild från 2015.  Så modig. Så påläst. Så – störd?  

”I wanna reach far out to the unknown. I think that is how we learn about things we don't know”, säger han och jag sitter med hypnotiserade hjärtögon och gåshud tre centimeter från skärmen, men tänker ändå, det låter också som vilken flumtratt som helst?

Jag har två problem med det här uttalandet, trots att han är så attraktiv. Ett, är det inte lite Christofer Columbus-komplexigt, liksom maskulint kolonialt risigt, att vara så besatt av att kartlägga det okända? Två, vill man ens veta? Tänk så får vi svaret på den gamla trötta frågan ”varför finns vi” eller ”vad händer när man dör” och så är det helt icke-hårresande. Personligen lever jag hellre i en blind fantasi.

Sara Garcia Alonso, en av Spaniens nya astronauter.
Foto: Mohammed Badra / EPA

Ring inte mig när resultatet av Euclid kommer. Det vill säga ESA:s forskningsprojekt som kartlägger och observerar miljarder galaxer under tio miljarder år av kosmisk tid och kommer avslöja hemligheterna bakom den mystiska mörka materian och den mörka energin som tillsammans utgör 95 procent av universum. Ring mig om du har en psykolog som kan utföra samma typ av kartläggning av mitt psyke dock. 

Eller gör inte det heller? Jag känner samma rädsla för att utforska mig själv som för att utforska rymden. Speciellt med psykedeliska droger. En kompis till mig rökte DMT en gång med en självläkande intention. Ja, det är en burning (rike)man(s) trend att hålla på med ”inre utforskning”. Min kompis simmade i alla fall i en pool av blod och döda bebisar i vad han tidsmässigt upplevde som sju år. SJU ÅR. Ska det vara nödvändigt verkligen?

Jag blir i alla fall besatt av att få prata med den här Marcus Wandt men han är svårare att få tag på än valfri Hagasessa så jag nöjer mig med att ringa till någon stackars Johan på Rymdstyrelsen för att få klarhet i vad det är för sorts människa som orkar sträva ett helt liv efter något som förmodligen aldrig kommer ske (men som nu förmodligen kommer hända Marcus Wandt – och tro inget annat än att jag som Bodil Malmsten vill att allt ska hända honom och att det ska vara underbart).  

Jag tappar tyvärr tråden direkt och börjar fråga hur han själv hamnade på Rymdstyrelsen i stället och han säger artigt att han bara svarade på en platsannons för 23 år sen. Snark. Själv vill han absolut inte ut i rymden under de omständigheter som gäller för astronauter i dag, däremot verkade han mer positiv till att åka ut som turist - för utsikten och för att få sväva fritt några minuter. Kvack? 

Pablo Alvarez Fernandez, en av Spaniens nya astronauter.
Foto: Mohammed Badra / EPA

Jag har njutit av många utsikter. En natt satt jag till exempel ensam, literally på en sten, under en mörklila stjärnklar himmel uppe bland molnen och bergstopparna i Himalaya och glodde rakt ut i intet. 

Himlen var så nära och liksom omslöt mig på ett sätt jag aldrig upplevt ”på marken”. Jag hade kunnat skjuta slangbella på stjärnorna. 

En annan morgon tryckte jag ner mitt cyklopklädda nylle i ett klarturkost vattenbryn över kritvit sand och neonfärgade havsanemoner när ett babyhajstim nonchalant gled förbi mig på Maldiverna. 

Jag tänkte att det här var själsliga, naturreligösa moments. De här stunderna kommer jag bära med mig hela livet. De gör något med mig. Men det enda jag minns är att det kändes som en kuliss. 

Det blir så med skönhet när den är för överväldigande. Jag stängs ner. Jag kan inte ta in det och känner bara overklighetskänslor. Jag känner: jag ska inte vara här? Jag ska få parkeringsböter på Hornsgatan i grått snöslask och det ska typ alltid vara tisdag. Hur skulle jag då känna fritt svävandes i rymden med självaste jordklotet som backdrop? Galaxy. Brain.

Varför känns det så sexigt att vara en människa som vill ”reach out to the unknown and learn about the things we don't know”? 

För att det låter intelligent, konstnärligt och mystiskt. Jag fattar väl hur det låter när jag säger att jag inte kan ta in naturromantik, inte vill ta en heroisk dos med syra eller åka till månen. Som en ofri bakåtsträvande tönt. Men jag ligger gärna med en astronaut! Det är edge nog för mig att ha på cv:t.


Josefine Jinder är artist och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste skiva är ”Salta diamanter”.