Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Alla norrmän älskar vinter-OS – utom jag

Glädjeyra efter att Ingvild Flugstad Østberg och Marit Bjørgen vunnit teamsprinten i OS 2014. Foto: IMAGO SPORTFOTODIENST / IMAGO/XINHUA IMAGO SPORTFOTODIENST

I Norge är vinter-OS en nationell högtid som samlar ett helt folk framför tv-apparaterna.

Författaren Geir Gulliksen skriver exklusivt för Expressen om sin ensamhet i ett land som dyrkar sina skidhjältar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURESSÄ | OS. Jag fasar för OS i Pyeongchang. Jag fasar för tv-skärmarna som är påslagna överallt, jag fasar för samtalen som pågår överallt och som jag inte kan delta i. Det är som syttende mai eller nyårsafton, då alla ska ropa hurra hela dagen eller skjuta fyrverkerier, de dagarna blir jag alltid negativ och dum och ensam, han som inte kan glädjas tillsammans med andra. Men OS är ju mycket värre, det varar nästan lika länge som en vanlig sommarsemester.

Varför kan jag inte lära mig att ta del av en så grundläggande kollektiv glädje?

Jag växte upp i Kongsberg, en stad med 25 000 invånare som ligger en och en halv timmes bilfärd från Oslo. Det första du ser när du kör in i Kongsberg är slalombackarna. Det ser ut som om du har kommit till en skidort, och det har du väl egentligen också. Dessutom är berömda backhoppare som Birger Ruud en del av stadens mytologi.

Skidlegenden Vegar Ulvang jublar efter OS-guld på 10 km 1992. Foto: BILDBYRÅN / BILDBYRÅN

Jag vet inte varför jag växte upp i opposition mot allt detta, men det gjorde jag. Jag var inte bra på att åka skidor och ville inte heller vara det. Det fanns ett slags skamfylld glädje i det. Genom hela uppväxten var jag rädd för fint väder om vintern, då måste vi ut och åka skidor. Jag vägrade åka slalom och jag lärde mig heller inte att åka skridskor förrän efter 40, så det var uteslutet, men längdskidor kunde jag inte vägra, det såg min mamma till, jag tror att hon var rädd för att det var något fel på mig. Något allvarligt fel, något som skulle avskärma mig från normal kontakt med andra människor. Och det hade hon ju på sätt och vis rätt i.

 

LÄS MER – Geir Gulliksen: Vi män är inga gulliga varelser 

Ångestframkallande med sport på tv

Jag såg ner på allt som hade med idrott att göra. Och ännu värre var det att titta på sport. Jag kan inte ha varit den enda som växte upp på 1970-talet och led mig genom de långa meningslösa söndagarna då tv:n stod på högt och cigarettröken drev genom rummet? Det måste ha varit en viktig del av manlig fostran att följa med i idrottssändningar, och min pappa tog uppgiften på stort allvar.

Skräcken för detta sitter fortfarande djupt i mig, och om jag kommer in i ett rum där ett sportprogram står på vänder jag på klacken och går ut. Särskilt när kommentatorerna börjar ropa högt med förvrängda röster, och särskilt om de är två som ropar åt varandra. Det låter som om de ropar på hjälp, och jag blir rädd. För mig är sportsändningar ångestframkallande – min version av Dantes inferno skulle vara att bli instängd i ett rum med eviga OS-sändningar som jag tvingades följa.

Skidskytten Ole Einar Bjørndalen firar sitt OS-guld i Sotji 2014. Foto: CLAUDIO BRESCIANI / TT / TT SPORT TT NYHETSBYRÅN

När jag var 22 år blev min första bok antagen. Jag blev författare, det var det viktigaste som någonsin hade hänt mig. Och något av det finaste med att komma in i litterära miljöer, trodde jag, var att jag äntligen skulle få träffa människor som inte var intresserade av sport. Intellektuella med intellektuella intressen, människor som hade försökt att dra sig undan för att få läsa ifred, tänka ifred, skriva ifred – och som aldrig i hela sitt liv hade sett en hel sportsändning.

Men så fel jag hade!

Det måste ha varit en av mitt livs värsta besvikelser när jag upptäckte hur sportintresserade norska författare är. Längdskidor, skridskor, backhoppning, skidskytte och såklart fotboll, fotboll, fotboll. Som ganska ung läsare hade jag trott att allt som Dag Solstad skrev om skridskotävlingar, till exempel, var ett slags subtil ironi, något han såg ner på och skrev om som ett exempel på det meningslösa i livet. Det är den grövsta feltolkning jag någonsin har gjort, insåg jag snart. Senare har jag hört Dag Solstad förklara att sportintresset är en av de få saker han delar med resten av det norska folket.

Och det är begripligt. Bara inte för mig.

 

LYSSNA: Geir Gulliksen i samtal med Therese Bohman 

Ointresserad av Petter Northug

Jag ska inte klaga över hur ensam jag var under uppväxten, det var självvalt. I några år hade jag en bästis som jag inte såg till från maj till oktober – han spelade fotboll varje dag och visste att jag vägrade att följa med på sånt. Lyckligtvis åkte han inte skidor och körde inte heller slalom, som många andra i Kongsberg gjorde, därmed var vi vänner om vintern. Efterhand hittade jag vänner som kallade skidor för fjollepinner – men även de hängde med i VM och NM och OS och vad det nu heter, de satt framför tv:n som alla andra.

Och detsamma gäller nästan alla norska författare jag känner. Jag ska inte klaga över det heller, det finns ju lyckligtvis mycket annat vi kan prata om. Litteratur, till exempel – bara inte under OS, förstås. Jag förstod att jag hade gått för långt när jag i lunchen på mitt förlag, Oktober, för några år sen sa: ”Vad gör egentligen Petter Northug?” och en av de äldre författarna utbrast: ”Nej, nu räcker det Geir! Det här vet du!” Först då förstod jag att Petter Northug åker skidor, och att det finns gränser för hur ointresserad en vuxen man får vara i det som sker i de vuxnas värld.

Therese Johaug firar sin seger i masstarten 30 km på nordiska skidmästerskapen i Falun 2015. Foto: MATTHIAS SCHRADER / AP TT NYHETSBYRÅN

Jag tycker inte om att gå på fester eller middagar, och ett av skälen är att jag inte kan prata om sport. Män som inte känner varandra, och som samlar sig i små manliga grupper med varsitt glas i handen, kan till exempel säga: ”Det gick ju inte så bra för Petter i Planica”. Vad betyder det? Jag har ingen aning.

I ett sällskap där jag var nyligen, kom en man bort till mig och sa precis de orden. Jag förstod att han ville inleda ett samtal. Men jag visste ju inte vad han pratade om. Och jag kände igen besvikelsen i hans ansikte när jag frågade: ”Vilken Petter?” Jag känner igen vuxna mäns besvikelse när de inser att mig kan de inte prata med, i alla fall inte om normala saker som skidor eller fotboll.

Men något har förändrats, även hos mig. En vuxen man med barn måste kunna ta med sig sina ungar ut på skidtur, det fattade jag ganska snabbt. Kanske också på skridskor. Jag åker fortfarande inte utför, där går gränsen, jag är för rädd helt enkelt. Därför kör jag inte off pist heller, det som allt fler har glädje av. För några år sedan fick jag hjälp med att förbättra min skidteknik och det var då jag upptäckte att jag faktiskt gillar det.

När jag började bli någorlunda bra på att åka skidor upptäckte jag något annat också: äntligen hade jag blivit en nästan fullvärdig medlem av den norska medelklassen. För det har skett något med den norska medelklassen sedan jag blev vuxen: De (vi) tränar. Om du inte håller dig i form, förfaller du fysiskt, det vet alla. Men du faller också i din egen aktning, du blir en som inte har något driv, en som inte presterar.

En gång var rösträtten förbehållen människor som visade att de kunde hantera sin ekonomi. Nu är medelklassens främsta kännetecken att de kan sporta.

 

Stephen King och Alice Munro

Där jag bor åker alla skidor, och alla springer, och alla – särskilt männen, verkar det som – cyklar mountainbike. Jag har gjort allt detta, och jag försöker nu hålla hemligt att jag inte gör det längre. Jag känner en våldsam rädsla för att falla socialt för att jag inte tränar, det är lite stigmatiserande, som att gå ut med sina alkoholproblem. Det känns underligt att skriva det, men det är sant. Och därför skyndar jag mig att säga att självklart ska jag snart börja träna igen, jag har bara tagit en liten paus.

Och nu misstänker jag att min våldsamma rädsla för att se på sportsändningar handlar om något annat än det jag har trott. Under den korta period som jag regelbundet åkte skidor behövde jag nämligen inte stänga av så fort sporten kom. Särskilt om vintrarna kunde jag titta med visst intresse, jag kunde till exempel beundra Petter Northug och känna som ett fysiskt sug i bröstet när han gjorde ett av sina ryck, som jag så småningom förstod att han var specialist på, i spurten. Han var som en författare som alltid skriver en bra avslutning, insåg jag, lika listig som Stephen King, lika överraskande som Alice Munro och samtidigt lika elegant som – ja, Jorge Luis Borges?

När jag förstod vem Petter Northug är, förstod jag samtidigt att många ser på honom som arrogant. Men att bromsa upp precis innan mållinjen när du är säker på att vinna, är det inte bara glädje, liknar det inte bara det som den danske poeten Per Højholt kallade showens estetik? En storstilad hälsning till allt som är möjligt i konsten och livet? Jo, och så går det an att beundra när man åker lite skidor själv, men under alla de år då jag aldrig hade skidor på fötterna skulle jag ha känt mig som en förlorare om jag suttit och tittat på sport.

En förlorare? Ja, en som var på väg utför.

 

För omogen för att njuta av sport

Det är en klassfråga, förstås. Jag kunde inte vara passiv, jag kunde inte vara en åskådare, en som bara satt och lät sig underhållas. Jag tålde inte att mista den auktoritet som sitter i att jag uträttar något och kan något. Jag var livrädd för att glida ner i en existens där jag bara satt inomhus och såg på tv. Jag skriver i imperfekt, men det gäller ju fortfarande – det är omöjligt för mig att titta på film eller serier i dagsljus, det är som att dricka på dagen, då sjunker jag, då är förfallet nära.

Petter Northug pustar ut efter en etapp i Tour de ski 2016. Den färgstarke åkarens karriär kan vara över efter dåliga resultat i världscupen vintern 2017-2018. Han deltar inte i vinter-OS 2018. Foto: GIAN EHRENZELLER / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Men under de perioder då jag åkte skidor själv, helst ett par gånger i veckan, då kunde jag titta på andra som var mycket bättre på att åka skidor, och ändå känna mig som en myndig person, en som deltog i något som inte bara var dum underhållning – då förstod jag äntligen vad det handlade om.

Jag hade haft fel i hela mitt liv, förstås. Självklart är det frigörande och fantastiskt att se någon åstadkomma något som nästan är omöjligt. Det måste vara som att läsa en förbluffande bra roman. Så varför kan jag inte glädja mig åt OS, som alla andra? Problemet är att jag inte kan göra det samtidigt som alla andra gör det. Jag är rätt och slätt för omogen för att njuta av sport.

Det är egentligen typiskt mig att jag upptäcker Petter Northugs storhet i ungefär samma ögonblick som han är på väg ut. (Är han på väg ut? Antagligen inte.) Men så läste jag inte heller Wislava Szymborska förrän efter att hon fått Nobelpriset.

 

Geir Gulliksen

Översättning Jens Liljestrand

 

Geir Gulliksen är författare. Hans senaste roman, "Berättelse om ett äktenskap", var nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2016. 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!