Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Alla har fel i debatten om litteraturkritiken

Erik Lindman Mata är poet och översättare.
Foto: Carla Lomakka / Nirstedts/Litteratur

I veckan har en debatt om litteraturkritiken rasat på svenska kultursidor.

Nu ger sig Erik Lindman Mata in i diskussionen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. I måndags skrev Anna Lundvik i Sydsvenskan (19/7) om det hon ser som en ny strömning i dagens litteraturkritik. Tvärtemot vad som tidigare sagts är samtidens kritik enligt henne inte först och främst räddhågsen och inställsam, utan präglas snarare av sensationslystnad och ”ny-elakhet”. Hon riktar udden mot de fyra kritiker och författare – Mikaela Blomqvist, Lyra Koli, Rebecka Kärde och Victor Malm – som utgör podden ”Gästabudet”. Tre av dessa har låtit publicera svartexter i DN (20/7), GP (21/7) respektive Sydsvenskan (21/7). De håller föga förvånande inte med Lundvik. Och jag håller inte med någon. 

I en intervju från 1986 förklarar den tysk-polske litteraturkritikern Marcel Reich-Ranicki – ”den tyska litteraturens påve” – vad som kännetecknar god litteraturkritik: ”En bra kritiker felar – ibland”. Hans argument är enkelt och förrädiskt lockande: En kritiker måste säga ja eller nej till ett verk. Ytterst få verk förtjänar ett nyanserat nja. Den som säger ja eller nej kommer ha fel ibland. Den som säger nja felar aldrig, för den har aldrig tyckt något. 

Det här resonemanget tror jag att flera av kritikerna i ”Gästabudet” kan ställa sig bakom. Blomqvist konstaterar till exempel att ”kritikens uppgift är att urskilja” och Kärde skriver att dess roll är att ”aktivera ett omdöme”. Litteraturkritikern behöver vara både ärlig, rak och stringent – Reich-Ranicki talar till och med om kritikerns behov av mod.

I den här jämförelsen skulle alltså Lundvik vända sig mot det hårda ”ja/nej”, medan Kärde och Blomqvist beklagar samtidens insmickrande ”nja”. Konflikten gäller vilken sorts omdöme kritiken bör fälla, och hur dessa interagerar med samhället och litteraturen. 

Jag vill se en debatt om kritikens möjligheter, inte dess sjukdomar.

Men distinktionen mellan olika omdömen är, tror jag, ointressant. Det finns en annan, viktigare lärdom att dra från Reich-Ranickis resonemang. För oaktat det beundransvärda i att som enskild kritiker ta sig an uppgiften att diagnostisera samtidens litteraturkritik (är den ”hovsam” eller ”elak”?), så kan själva beskrivningen av tidsandan inte vara det viktigaste. Viktigare är enligt mig, att Reich-Ranicki säger vad han vill ha, inte enbart vad han iakttar eller oroar sig för. 

Jag vill se en debatt om kritikens möjligheter, inte dess sjukdomar. Vad är det för kritik som fordras i dag? Eller kanske: Vad för slags kritik skulle inte vara möjlig att skriva i dag? Eller än hellre: Vad för sorts kritik är det vi vill skriva och läsa i dag?

Personligen har jag nog med konsumentupplysningar på annat håll, och tror att litteraturkritiken är betjänt av att fjärma sig från omdömen i blurb-format. Jag vill se en mindre funktionellt inriktad kritik, som hellre än att fråga efter sin roll frågar efter sina möjligheter. En sådan kritik varken underkastar sig eller sågar texten, utan öppnar upp den och utvidgar den. 

Ett exempel: Hittills i år har det bara varit en recension som fick mig att bli helhjärtat intresserad av verket i fråga, Kristoffer Leandoers text om ”Lykttändaren”(10/2). Vad gjorde att den texten stod ut? Den sa varken ja eller nej eller nja, dess positiva formuleringar till trots, utan stod bara där, som en text i egen rätt, och lyste upp en mängd nya skrevor att klättra in igenom.


Av Erik Lindman Mata

Erik Lindman Mata är poet och översättare. Han belönades med Borås Tidnings debutantpris och Katapultpriset för sin bok PUR. I höst kommer hans nästa bok Liten lek.


Lunch med Montelius - ”Musiker är det vackraste yrket”

https://embed.radioplay.io?id=86866&country_iso=se

Så blir kultur en studie i meningslöshet, därför läser man Knausgård och därför är musiker det vackraste yrket. Dessutom: Kristina Lugns hemliga last.

Expressens matiga omtalade kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.