Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Alla är vi dumma åtminstone ibland

Robert Musils skarpa och roliga föredrag har mycket att säga även i vår tid.
Foto: robertmusil.net
Stig Larsson.
Foto: Robban Andersson
Robert Musils mest berömda verk: "Mannen utan egenskaper".

Dumheten är, som man ofta kan konstatera i både vardagen och världspolitiken, en mäktig kraft.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

ROBERT MUSIL

Om dumheten

Översättning Henrik Sundberg

Bokförlaget Vesper

54 s.

Trots det är det få som försökt analysera den. De visa tycks föredra att skriva om visheten, noterar Robert Musil i sitt skarpa och roliga föredrag "Om dumheten", som han höll i Wien 1937, där det naturligtvis föll för döva öron.

Nu finns det utgivet på svenska, och den som läst Musils essäistiska jätteroman "Mannen utan egenskaper" lär känna igen sig i den elegant resonerande stilen. Henrik Sundberg gör den rättvisa i sin översättning, och Bo Isenberg har skrivit ett klarsynt efterord.


För Musil är dumhet ett flytande begrepp. De inskränkt intelligentas dumhet är en annan och mer försåtlig än de enbart enfaldigas dumhet. Men ofta när någon kallar någon annan dum är det bara ett markerande av ett ogillande man saknar andra ord för, och det torftiga bruket av ordet dumt är då i sig självt ett bevis på dumhet.

Likväl kan dumhet också vara besläktat med genialitet. Dumhetens logik liknar ibland poesins, och somligt som vi, enligt Musil, till vardags med rätta associerar till dumhet - som att tala mycket om sig själv och att upprepa sig - låter mänskligheten gärna diktarna göra åt sig.


Stig Larsson sade en gång att man måste vara lite dum för att bli en bra författare. Men i ljuset av nyligen överståndna kulturdebatter kan jag inte låta bli att undra om gränserna mellan vardagligt dum självupptagenhet och litteraturens dito blivit alltmer porös med tiden.

För det är en sak att upphöja självupptagenhet till konst i sitt verk. Men när en författare tycker ett eller annat i en intervju och genast generaliserar det till att gälla alla, så är detta ju en högst banal form av dumhet. Men hur dumma är å andra sidan inte de som tar sådana generaliseringar på fullt allvar och rider ut i full rustning för att bekriga dem?


Politiskt farlig är dumheten särskilt då människor i grupp gärna förlorar det vett de fortfarande haft som individer. I syrligt ironiska understatements riktar Musil udden mot sin samtids massrörelser, med den triumferande nazismen i första rummet: I tider då stor och rådig framåtanda skattas högt är det viktigt att också tänka på sådant som liknar den intill förväxling. Alltså dumhet.

Fast frågan är om dumhet inte i våra dagar än mer medvetet används som politiskt vapen. I till exempel Rysslands propagandakrig mot väst används medier och internet inte främst för att argumentera mot motståndarsidan, utan för att sänka nivån på samtalet till ett kaos av konspirationsteorier där det blir meningslöst att ens eftersträva förnuft eller sanning.


Till dumheten hör att den saknar de hämningar som klokheten har. Den som öppet framställer sig själv som mycket klok, är i allmänhet antingen dum eller mäktig eller (som låt oss säga Donald Trump) både och. Bland de kloka har det däremot alltid ansetts som klokt eller åtminstone klädsamt att inte framhäva sin klokhet. Säger din chef något dumt, är det smartare att ifrågasätta ditt eget omdöme eller åtminstone hålla käften.

Säkert skulle Musil ha intresserat sig för den så kallade Dunning-Kruger-effekten: Det numera vetenskapligt belagda faktum att folk som är ganska dåliga på något gärna tror att de är experter, medan de som verkligen är bra tror att de är medelmåttiga. Både de dumma och de kloka gör sig därvidlag skyldiga till en dumhet.

Alla är vi dumma åtminstone ibland, och något mirakelmedel mot dumhet kan Musil inte erbjuda. Hans text "Om dumheten" är i alla fall det minst dumma jag har läst på länge.