Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Alla är med på noterna

Brittens opera gör publiken delaktig. Foto: Malin Arnesson

Gunilla Brodrej om Malmöoperans familjeföreställningar Vi gör en opera och Den lille sotarpojken.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

OPERA

BENJAMIN BRITTEN | Vi gör en opera och Den lille sotarpojken | Libretto Eric Crozier | Översättning Sven Hugo Persson | Bearbetning & regi Robin Norton-Hale | Malmö opera | Ålder 6+

Det är en händelse som ser ut som en tanke att Operaverkstan spelar en föreställning som heter Gåvan när Malmö är bas för en nationell gåvofestival utan like. Musikhjälpen i P3 och SVT slog insamlingsrekord i år igen. Givarglädjen har smält snön över Stortorget. Men de fyra enaktare som beställts av kompositions- och dramatikelever på gåvotemat handlar inte om välgörenhet utan om personligare existentiella gåvor (även om filantropi kan ge en existentiell effekt). Texterna gäller svartsjuka, kärlek, konsumism och allmän vilsenhet.

Konstnärliga ledaren Maria Sundqvist tar förstås en risk när hon släpper in konstnärer i vardande, men det verkar hon dessvärre vara rätt ensam om i operasverige. Den uttrycksfrihet som nya verk innebär är livsviktig för musikdramatikens fortlevnad. Nu är kanske inte de fyra kammaroperorna inom ramen för detta projekt särskilt samtida eller nydanande. Det är både Hitchcock-estetik och film noir före paus.

 

Det blir mer psykologiskt och politiskt intressant efter paus med den psykotiska mamman som letar efter sitt livs röda tråd. Framförallt är hela paketet genomtänkt, sammanlänkat och faktiskt jämlikt i Elisabeth Lintons regi. Librettisterna har angelägna meddelanden. Kompositörernas stilarter varierar från Benny Anderssons musikal till mer kompromisslöst avantgarde och trots olikheterna bildar ackordeonisten Minna Weurlander en vibrerande röd klangtråd genom alla verken. Ensemblen är toppen. Ingen nämnd ingen glömd.

Ett samarbete av annat slag hade i lördags premiär på stora scenen där man också tänker på nästa generation denna jul. Finns det ingen publik är det ju ingen idé att man utbildar nya operatonsättare. Och med tanke på skolornas brist på kompetens inom konstmusikens område är detta en akut pedagogisk satsning. Benjamin Brittens tvåstegsraket Vi gör en opera och Den lille sotarpojken från 1948 är så listigt upplagd att publiken helt med på noterna när det rä dags att se den färdiga föreställningen. Man har till och med varit delaktig i tillverkandet av rekvisita.

 

Före paus får man rätt yxig musikteater om en familj som gör en opera tillsammans med vänner och bekanta. Just när man börjar irritera sig på den amatörkänslan och klämkäcka Teddy och Freddy-typer inser man att det finns en poäng. Vi är alla amatörer och därför vågar alla vara med och ingen i publiken rycks upp på scenen för att göra bort sig. Man får tryggt sitta kvar i bänkraderna medan framför allt Rickard Söderberg tänder stjärnögon.

I Den lille sotarpojken efter paus förändras scenbild och kostymer och det blir förhöjt, stiliserat och fantasifullt som det ska vara i opera. Berättelsen om den lille sotarpojken som med Dickensk grymhet tvingas upp i skorstenar av samvetslösa sotare får åtminstone två små pojkar att vilja lämna salongen. En del små är skyddslösa när musikdramatiken är som mest effektiv.

Det är inga omedelbart lätta sånger man får öva in, Britten var aldrig inställsam, men de är sångbara och rymmer ett poetiskt tonspråk och en melodisk rikedom som alla barn har rätt till. Dessutom finns här en humanistisk undertext som handlar om att den välmående vita storfamiljen tar hand om den utsatta sotiga, barnarbetaren som är på flykt. Det är också en sorts gåva.