Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Alla är besvikna fast ingenting förändras"

<p><strong>Luciatåg: Att vara publik på lucia kan vara en berg- och dalbana.</strong></p>Foto: Henrik Jansson

Luciasångerna utgör vår mest konservativa musiktradition.

Gunilla Brodrej kommer med upplysning till en känslig publik.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Luciarepertoaren är som barnens vita särkar. De går i arv, plockas ut ur garderobens mörker en gång om året för att fållas upp eller läggas ner och strykas slätt.

Man får för vilken gång i ordningen köpa nya batterier till tärnljuset och skrapa bort oxideringen i hållaren. Glitter brukar finnas på livsmedelsbutiken. Om man nu inte tillhör de utvalda sångarbarnen i musikklasserna. Då ska det vara stearinljus, manschetter av kartong och kransar av lingonris i håret. Redan där börjar variationerna.


Men jag återkommer till tågproffsen. Det är dem vi ser på stan lite överallt, hastande från gig till gig. Bråda dagar. Även Expressens redaktion släcktes ner i fredags under ett besök av ett proffsigt gäng ungdomar, inklusive fullvuxna stjärngossar, som sjöng i stämmor och lyckades stjäla vår uppmärksamhet från datorerna, åtminstone i 20 minuter. Men alltid är det några som känner sig lite besvikna efteråt. Snuvade på sina favoriter. Tack för julmaten, men jag gillade inte grönsaksgratängen och var fanns skinkan och prinskorven, liksom. Alla blir besvikna, trots att nästan ingenting förändras.

I varje Luciapublik, om vi bortser från de yrvakna chockade Nobelpristagarna, återfinns förväntansfulla luciafundamentalister som vill att allting ska vara som det alltid ha varit. Alice Tegnérs "Gläns över sjö och strand" tack, och kom inte dragande med Ivar Widéens. Den senare versionen är alls inget modernt påfund, om någon skulle tro det. Widéen var samtida med Tegnér (och gjorde för övrigt melodin till psalmen "Tryggare kan ingen vara"). Hans "Gläns över sjö och strand" har inte alls den närmast romantiska och sentimentala karaktär som Tegnérs har. Widéens "Gläns..." låter snarare lite pentatoniskt gammalkyrklig.

Traditionalisterna är en känslig och lättkränkt skara. Det var länge sedan de tog ett tårfyllt farväl till Arne Weises julvärdskap, och såret är fortfarande öppet. För de flesta fyller Luciasångerna självklart, och kanske endast, en nostalgisk funktion. Den musikaliska upplevelsen är sekundär.

I Stockholm peakar lussefirandet varje år på Friends arena (förr var det Globen) där 1400 elever från Adolf Fredriks musikklasser och Stockholms musikgymnasium skrider omkring i en musikalisk massmanifestation, en kritvit toppig eldfest, som vi med våra amerikanska referenser knappast kan undgå att associera med Ku klux klan.

Och – känsliga personer varnas – de här musikaliska A-barnen med levande stearinljus i högsta hugg sjunger nästan alltid en livlig Staffansvisa från Norrland (med frejdig refräng "ira, ira, ira!"). Den tramsiga trudelutten påminner om de ynglingar som en gång i tiden fräckt drog runt på landsbygden och samlade ihop pengar till en fest. Det förklarar tackrefrängen "vi tackom nu så gärna" i den mollstämda version med försångare som väldigt många kan. Denna lite dystra folkvisa förmedlar stämningen av att Staffan måste ha dött sjungs ganska sällan till förmån för de hejigare melodierna. Men det sägs att den bibliske Staffan var stallknekt hos Herodes, såg stjärnan när han skulle ge kusarna vatten, utropade att Kristus är född och blev stenad på kuppen.

Därmed över till martyren längst fram.

Det finns flera olika texter till själva Luciasången, av napolitanaren Teodoro Cottrau 1850. Ska man välja "Natten går tunga fjät" med text av folkskolläraren Arvid Rosén eller "Sankta Lucia" med text av författaren Sigrid Elmblad. Roséns text (1928) låter egendomligt ålderdomlig. Gård och stuva? Ändå är den lättare att relatera till på årets längsta natt, Lucia står på tröskeln till det mörka huset, medan natten går sina tunga fjät (ingen sa fjät ens 1928). Elmblads text publicerades tio år tidigare och är något mer anspråksfull – en prästinna som betvingar trollsejd och mörkermakt. Men så var också Sigrid Elmblad svag för Wagners mytologi.


I slutet av 50-talet tog en förskollärare tag i texten och barnanpassade den: "Nu kommer någon där, jag vet nog vem det är: Sankta Lucia, Sankta Lucia".

Musikaliska arrangörer slår knut på sig själva och på harmoniken när de försöker omskapa de befintliga lusselåtarna. Den stora revolutionen kommer dock aldrig att ske med Luciarepertoaren, medan julrepertoaren befinner sig i fritt fall, och har genomgått en så omfattande anglosaxisk metamorfos att ingen längre lyfter på ögonbrynen om Mariah Carey wailar Adams julsång eller ettagluttarna sjunger "We wish you a merry X-mas" i stället för Tipp tapp på skolavslutningen.

Luciatåget kommer att låta ungefär likadant om tio år, och avgå enligt tidtabell.

Själv har jag sjungit repertoaren både fram och baklänges och skulle vilja höra den konsert som en utled musikerbekant föreslog på Facebook en mörk decemberkväll i veckan: "Staffansvisan i arrangemang av Iannis Xenakis för 12 ondes martenot och stokastiska kvantdatorer, och luciasången i retrograd inversion, mikrotonalt harmoniserad av Dror Feiler. Samt "Nu tändas tusen juleljus för korsbefruktad GMO-interspecies-ensemble i frekvensområdet 20 kHz och uppåt".

Synd att Xenakis är död. Feiler lever. Låt detta bli startskottet för en historisk Luciavaka på Fylkingen nästa år.