Carl-Michael Edenborgs "Alkemistens dotter" handlar om jungfrun Rebis Drakenstierna med uppdraget att en gång för alla utplåna världen. Kanske lika bra att göra slut på eländet kunde man tycka, det är ändå inte mycket bevänt med den.
Men det enda den sköna fröken Rebis lyckas göra slut på är tyvärr romanen hon pratar sig igenom. Och läsarens tålamod.
Edenborg vet mycket om alkemi, men mindre om romankonsten. Rebis pratar på, men läsaren får aldrig riktigt veta varför hon berättar för oss. Edenborg tar till den historiska romanens klichéer, som att placera in den verkliga världens personer i sin skröna, och blodigt starka medel för att pigga upp hjältinnans föredrag. Ytterst vilar väl hans roman på tanken, uttryckt av den skönas far: ”allting betyder något annat.”
Alkemin misslyckas, här som i laboratoriet: "Alkemistens dotter" är en egendomligt doftlös och stel historia. Den betyder intet. Några gånger hettar det till, mer för att Edenborg lyckas med ännu en vändning i historien än för att hans språk lyfter. Men så återtar Rebis sin redovisning, romanen återtar sin prudentliga diktion, dialogen haltar vidare, och ingenting kommer ut av allt buller.
Starkast bullrar ett närmast sadistiskt våld som då och då bryter ut. Men än mer sadistisk är den författare som tvingar sin hjältinna att säga saker som att ”strypa införseln av ätandets glädjeämnen i min kropp”.
Som sämst är Edenborgs roman ett pekoral – som bäst en mörk rapport från en annan värld. Men vill man veta mer om denna är det bättre att läsa Edenborgs alldeles utmärkta doktorsavhandling från 2002, "Alkemins skam". Den är mer spännande, och mer lärorik: den betyder något.
Ulf Olsson
Följ Expressen Litteratur på Facebook – där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.
