Algoritmen är världens mest korkade redaktör

Nils Hanson.
Foto: ANDERS YLANDER
Google slog en gång i tiden ut sina konkurrenter eftersom man lyckades närma sig en redaktörs kompetens, skriver Karin Olsson.
Foto: MARCIO JOSE SANCHEZ / AP TT / NTB SCANPIX

Nils Hanson är en riktig redaktör. I veckan tackades han av efter 14 år som chef och ansvarig utgivare på SVT:s flaggskepp "Uppdrag granskning". 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Alla viktiga, berörande och kontroversiella program av detta grävande samhällsmagasin har han stått som garant för. Det är inget litet ansvar. En miljonpublik nagelfar innehållet. Minsta fel kan få stora konsekvenser. Och stora fel kan leda till fängelse.

När han går och lägger sig om kvällen måste han dessutom leva med att även relevanta och nödvändiga publiceringar kan ha ett högt mänskligt pris för de granskade och deras familjer.

En riktig redaktör är knappast perfekt, men klarar oftast balansgången. Nils Hanson blev till och med hedersdoktor förra året vid Göteborgs universitet, för sin utveckling av metoder för journalistisk research och kvalitetssäkring.


Sverige har som bekant en av världens äldsta och liberalaste tryck-och yttrandefrihetslagstiftningar. Att vi har kunnat undgå en klåfingrig fru Justitia beror på att redaktörer, varav många på privata företag och förlag, har ägnat sig åt självsanering med egna principer som är snävare än lagstiftningen.

Världens just nu mäktigaste redaktör, som får Nils Hanson att framstå som en obetydlig plutt, är kanske ingen riktig redaktör, men påminner starkt om en sådan.

Googles algoritm värderar internets massiva innehåll enligt vissa principer, i likhet med hur "Uppdrag gransknings" redaktion i alla år sorterat sin egen tipskorg. Det man tycker är mest relevant läggs högst upp i högen.

Google slog en gång i tiden ut sina konkurrenter eftersom man lyckades närma sig en redaktörs kompetens: att ta fram det bästa materialet.

Men även om algoritmen är miljarder gånger snabbare och uthålligare än en mänsklig hjärna är den fortfarande en riktig idiot. Den har svårt att skilja på när Förintelsen beskrivs av världens mest aktade historiker och när den förnekas av en ledande nazist. Dessutom är den hemskt svår att prata med. Företaget som lär algoritmen allt den kan och ibland tar den i örat, har länge varit så gott som stumt.


Förlåt om jag blir överpedagogisk här. Men debatten efter Expressens rapportering de senaste veckorna som har bekräftat att Google underlåter att agera på lagbrott och också gynnar – inte bara tillhandahåller – extremt innehåll, har tappat sina proportioner.

En del debattörer har felaktigt påstått att vi kräver censur och storstädning av allt obehagligt på internet, i strid med ideal om en vittgående yttrandefrihet. 

Detta är inga enkla frågor. Men även om Google nu inte är en redaktör av kött och blod, utan bara en korkad kopia som distribuerar andras innehåll, måste det gå att föra en djupare diskussion kring den amerikanska nätjättens långgående betydelse för vår offentlighet.


Vad får det för följder att Googleägda Youtube medvetet serverar mer och mer extremt innehåll ju längre man tittar? Varför agerar företaget så långsamt, eller inte alls, på rena trakasserier och lagbrott? Och varför är vi fortfarande så förlåtande mot laglöst land i digital form?

Google kommer förstås aldrig att kunna bli som en idealistiskt motiverad Nils Hanson, och det är heller inte önskvärt. En söktjänst är trots allt något annat.

Men vanföreställningen att företaget är som en oskyldig, neutral telefontråd i luften, omöjlig att ha några som helst förväntningar på, är precis lika dum.


Karin Olsson är ställföreträdande utgivare och kulturchef på Expressen. "Mediekollen" skrivs nästa vecka av Thomas Mattsson, chefredaktör.