Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Alfred Skogberg:
När någon tar sitt liv

Giftigt. Den tyske barockmålaren Guido Reni skildrar hur Kleopatra begår självmord genom ett kobrabett.

Samhället står handfallet och ointresserat inför människor som avslutar sina liv. Kristian Lundberg drabbas av en både saklig och personlig bok om självmord.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Fackprosa

ALFRED SKOGBERG | När någon tar sitt liv. Tragedierna vi kan förhindra | Ordfront, 204s.

Cikador. Tung fuktig natt. Enligt väderleksrapporten jag läser på nätet efter det att hans döda kropp har hittats, så kan jag se att det åter hade regnat den natten, den dagen. Det här typiska tropiska regnvädret. Jag vet hur det låter efter ett sådant regnkaos, hur det doftar – ja, hur allt söker sig tillbaka till sin form, reser sig upp och förnyar dagen, natten. Alla, utom min vän reser sig upp och går, fria. Min vän kan inte fatta ett nytt beslut. Det är över. Förbi.

Han hemsöker mig. Han fattades på mitt bröllop förra sommaren, han kommer att fattas oss alla nu när min son tar studenten. Ett mörkare stråk i allt det ljusa, det lätta och lyckliga, en frånvaro som inte är annat än omänsklig.

Det är framför allt sekunderna hängandes mellan allt och ingenting som hemsöker mig, avståndet i luften - mellan att han förlorade fotfästet från badkarskanten och det att snaran drogs åt och fick nacken att förlora sin styrka, sin tyngd. Badrummet. Kakelplattorna. Att han hade hängt upp en "Stör inte"-skylt på dörrhandtaget till hotellrummet.

I efterhand kan jag förstå att hans självmord var typiskt. Jag kan spela filmen baklänges och se anhalterna, positionerna. Jag kan också se min egen oförmåga, inte bara inför honom - kanske rentav inför allt det som vidrör döden, det unika personliga lidandet? Världen kommer aldrig mer att bli sig lik, eftersom vart jag än letar så finner jag honom inte; där han skulle ha stått finns det nu bara ett imploderande tomrum, ett hål genom mitt hjärta och genom världen. Under lång tid var han min bäste vän. Under lång tid var han ibland en större del av mitt liv än jag själv.

 

Det finns ingenting vackert, ingenting försonande med att en människa tar sitt liv. Det är bara ett nederlag, en förlust vars storlek man inte riktigt kan begripa. På ett plan är förlusten naturligtvis personlig, på ett annat plan rör det sig om en fördold samhällsfråga.

Alfred Skogberg debuterar nu med en fackprosabok som behandlar just självmordet, suicid. Han skriver personligt, närvarande – och ibland med en befriande ilska. Han intervjuar forskare, poliser, föräldrar, vänner – och fram växer en bild som länge har anats – att vi lever inneslutna i en föreställning om självmordet som alls inte har med verkligheten att göra.

Det är inte ödesbestämt. Det är inte den naturliga utvägen på en hopplös situation. Det är inte bara ett rop på hjälp. Det går att läka ihop, försonas också med livet så att man slipper att underkasta sig ögonblickets tyranni och hoppa från bron, badkarskanten eller järnvägsrälsen. Tro mig.

Skogberg visar också hur samhället står handfallet, för att inte säga ointresserat, när det närmar sig frågan om självmord. Han ställer den viktiga frågan: "Varför satsar staten bara 3 miljoner kronor på forskning kring självmord medan trafiksäkerhetsforskningen får 100-150 miljoner varje år? Detta samtidigt som de som tar sitt liv är fem gånger fler än de som dör i trafik­olyckor."

 

Det är en djupt upprörande bok eftersom den lyckas, sakligt och ändå personligt, blottlägga våra föreställningar om suicid och visa på det ointresse samhället visar inför detta faktiskt omätbara lidande. Boken avslutas med en viktig informationslista. De är många nu, de döda i mitt liv, men jag kan säga att bakom smärtväggen, bakom denna brist på ork som till slut kan leda till ett självmord finns det trots allt ett liv värt att leva.

Den som tar sitt liv kommer inte tillbaka. Han är borta. Min vän kommer aldrig mer att skälla på mig för att jag är en slarver, kommer aldrig mer att ta med min son ut för att dansa salsa. Jag önskar att Skogbergs bok delades ut till regering och riksdag, till polis och ambulans och att vi nu enas om en nollvision för suicid. Låt inte allt vara förgäves.