Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Alfabetet, bilderna och det förflutnas lögner

Per Odensten.Foto: MOA ODENSTEN / NORSTEDTS
Nina Lekander.Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS

Per Odenstens nya roman kretsar kring en kvinna som har drabbats av ett slaganfall.

Nina Lekander tröttnar en aning på en jämtjock roman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Per Odensten är en finförfattare med faiblesse för instängdhet och fångenskap, ljus och mörker. Eller det ”ljusmörker” som i ”Glossarium” åter kommer och går, klätt i några nyanser av grått.

Den handlar om en först på sidan 74 namngiven, liksom återdöpt kvinna, Ina. Ett urmodigt namn med betydelsen moder eller liv. Alternativt ”regnets mor”. Regnet är här också frekvent (på 31 sidor). Och den tyska tonsättaren Hanns Eislers stycke ”Fjorton sätt att beskriva regnet” spelar roll för Inas tillfrisknande.

Den frånskilda enbarnsmamman Ina har nämligen drabbats av ett slaganfall när ett skymningsregn ”klöser hennes fönster”. Då ”Smärtan vitklyver henne plötsligt som blixten en trädstam.” Hon skadas i ”vänstra parieto-occipitalområdet”, vilket påverkar syn, orienteringsförmåga och ordminne.

Hennes exmake hittar henne när han lämnar tillbaka deras fyraåriga dotter efter en utflykt. På sjukhuset vaknar hon upp ”inspärrad” i ”drömmar utan utgång”. Förlamad i sin svårstyrda kropp och förvirrade sinnesförnimmelser. Det är tragiskt, välskrivet och vackert. Men stundom lika trist att läsa som vår protagonists tradiga tillvaro tycks vara.

Men romanverksamheten hos Odensten har verkligen varit vildare.

Hjälpt av en språkterapeut kämpar hon sig tillbaka till alfabetet, orden och tankarna. Lyckas skriva ner en avgörande upplevelse: ”Det finns ett mellanrum i tiden mellan mina ord och det de betyder.”

Ina tänker sig drabbad av en kataklysm, en syndaflod som hon drunknar i, oförmögen att återerövra sig själv och världen utanför. Bilder och scener från hennes förflutna ”uppsöker” henne. Men framsteg görs, medför flytt till gruppboende, arbetsträning och till slut samboskap med sin snälla mormor. Också det växande flickebarnet verkar snällt, liksom den före detta mannen och svägerskan. Som oförklarligt tar dottern med sig norrut, långt bort.

Fast befrielsen är nära. Tack vare alfabetet, orden, bilderna och till och med det förflutnas lögner. I den icke solipsistiska ”verklighetsverkligheten”. Men romanverksamheten hos Odensten har verkligen varit vildare. Gråskalorna, eller jämtjockheten, får min läsarhjärna att tidvis tröttna.

 

ROMAN

PER ODENSTEN

Glossarium

Norstedts, 172 s.