Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Danskonsten ska bli folklig”

I elfte timmen trotsade Alexander Ekman pandemin och skapade en koreografi på Operans stora scen.

Margareta Sörenson träffar den internationella stjärnan för att prata om att göra riktigt stor balett.

EXPRESSENS KULTURPRISER. Sagans pojke med guldbyxorna, kan man tänka om koreografen Alexander Ekman. Han var bara runt 25 när man började höra talas om hans koreografier i större sammanhang, runt 30 när de storskaliga och fantasifulla verken slog världen med häpnad. Gärna med 30, 40 dansare på scenen. 

Operahusen i Oslo, Stockholm, Dresden och som kronan på verket Paris. Grandiosa allkonstverk, lekland, drömvärldar, bildäventyr. Vatten, hockeyhjälmar, hövålmar, rörliga ramper, skära flamingos, gröna bollar, lampskärmshattar och bakvända träskor. Höjd till skyarna av kritiken, älskad av publiken.

Stort och fantastiskt på en scen brukar betyda lång planering, professionalism, disciplin och pragmatik. Guldbyxor kanske, men Alexander Ekman, numera 37 år, bär smala svarta jeans. Äter bara sötsaker på helgen. Lägenheten på Söder i Stockholm är utsökt inredd, allt noga balanserat: superdesign vid sidan av en knasig pall. I arbetsrummet härskar ordning, och på ett blädderblock finns ett rutigt arbetsschema. 

Ett verk om året, alltid med engelska titlar av en koreograf som helst kallar sig ”director”, regissör.  Han arbetar med en ”story board” och en dramaturg, Carina Nildalen, som ser till att allt hänger ihop, samt en ständig kompositör, Mikael Karlsson.


MOTIVERING

En superstjärna som sätter kroppar och själar i brand på världens finaste dansgolv. Under pandemiåret uppfann denne nyskapande koreograf en egen estetik, född ur nödvändigheten, där skiftet från gammalt till nytt väcker hopp.

Teaterpriset En bit av Georgs hatt 2020 går till Alexander Ekman.


Juryn består av Sara Berg, Gunilla Brodrej, Maria Edström, Hanna Johansson och Margareta Sörenson. 

Koreografen Alexander Ekman tar emot Expressens teaterpris.
En bit av Georgs hatt av Marie-Louise Ekman.
Foto: JONAS ENG

– En del av de verk jag gjort är oj, Broadway. Men nu är jag mer inne på att gå åt ett abstrakt håll. Inte förklara så mycket. Skapa en värld som man går in i, och sen inte riktigt vet var man är, säger han.

Beviset för storhet kan vara att också bemästra enkelhet och begränsning. Som i ”Shift” på Kungliga Operan, verket som landade på scenen i glipan mellan sensommarens förhoppningar om en avtagande pandemi och nya, dystra nedstängningar under hösten. 37 dansare sågs av en publik på 50 personer utspridda i den stora salongen.

Ur ”Shift” på Kungliga operan.
Foto: Nils Emil Nylander

”Shift” blev sensationell, inte bara för att den var möjlig att genomföra. Utan för att den utvecklade ett estetiskt språk utifrån restriktionerna. Varje dansare hade ett eget utrymme på scenen. Bara dans. Och dansarna var många nog att bli scenografi själva i sina enkla träningskläder. En för alla, alla för en. Och som så ofta: musik av Mikael Karlsson.

– Vi har gjort tio verk tillsammans nu, megaverken inräknade. Han skapar först massor, hittar ljud, sen skickar vi fram och tillbaka. Det är extremt värdefullt. I ”Shift” ville jag låta honom göra sin grej, det är nog det verk där jag har lagt mig minst i musiken. 

”Shift” är ett stort verk, men avskalat jämfört med annat du gjort, och mycket dans på lite yta per person – hur tänkte du? 

– ”Shift” har haft en lång process. I början av pandemin ville jag få göra någonting med Kungliga Baletten. Allt var nedstängt, det hände absolut ingenting. Min första idé var att öppna hela huset och skapa en slags kyrka av Operan. Varje dag mellan 12 och 21 skulle någonting pågå på scenen, och det skulle finnas 50 platser att sitta på. Och så en app: finns det en ledig stol nu? Så bokar man den, och sitter kvar så länge man vill. Sättet att se på dans skulle förändras.

Margareta Sörenson tar en promenad med Alexander Ekman.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Men den färdiga Shift blev inte dans som svor i kyrkan?

– Vi började arbeta på det men när vi kom tillbaka från sommaruppehållet ville Operans ledning att vi skulle göra en traditionell föreställning, och då anpassade vi oss. Vi utgick från det material som vi börjat få fram till det första konceptet. Det här får bli mitt första rent koreografiska verk, tänkte jag, inget annat än dans som fångar tristessen, maktlösheten, vardagen, fraser från dansarnas träning.

Kungliga Balettens dansare blandar klassiskt med samtida dans. 

– En balettsektion tog vi med, den var från försommarens arbete. Som en improvisationsteknik sa jag: gör stor balett. Plötsligt stod alla de här 60 otroliga balettfåglarna framför mig – det blev så vackert. Och jag tänkte, fan, baletten måste få vara balett. Just den klassiska baletten har jag ju ofta velat att den skulle få se funky ut, att testa att dansa på andra sätt, men det var så fint att bara låta det vara balett i det ögonblicket.

Mats Eks verk kan vara en bra grund att stå på.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Alldeles sant är det nu inte att alla verk av Alexander Ekman är i stort format. Samtidigt som förberedelserna för ”Shift” gick mot sitt slut, koreograferade han ett nytt streamat verk för Nederlands dans theatre, ”Four relations”. Det utgick från ett tidigare verk, ”Maybe two” från 2013, och verkets olika delar dansades av tio dansare i olika parkonstellationer. 

En stor del av koreograferandet och repetitionerna sköttes digitalt från Stockholm –”där!” – Ekman pekar mot skärmen på arbetsbordet. Allra minst var dock hans solo för den anrika och jättelika scenen vid Bolsjojteatern i Moskva för ett par år sedan. En tom scen, sånär som på Alexander Ekman själv i en dramatiskt fladdrande långskjorta, och med sin egen röst (i högtalare) i dialog med dansen. Stora springvarv, den eleganta, klassiska hållningen och en modigt avväpnande enkelhet inför en scen och publik som håller hårt i svanfjädrarna.  

Alexander Ekman vid sitt arbetsbord på Söder varifrån han koreograferat under pandemin.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Alexander Ekman är dansare, utbildad vid Svenska balettskolan och dansare i Kungliga Baletten innan han bröt upp. Han är också filmare och arbetar nu med att göra en filmversion av ”Shift”. Det går att ana vissa spår av Mats Ek i hans verk, och han har också dansat själv i Eks ”Aluminium” vid Cullbergbaletten. Samt gjort film- och videoarbeten till en multimedia-uppsättning av Mats Ek för Stockholms stadsteater 2009.

– Det där teatrala som Mats gjort så mycket, det kanske jag också har. En konstnärlig mening med verken, det är väl han och Pina Bausch som är mina förebilder – Pina är min queen! Numera har jag en väldigt fin relation till Mats Ek, han är som min koreografi-pappa. Då när jag jobbade med honom var jag så nervös och tog mig vatten över huvudet. Jag såg honom som en guru, nu skulle det vara intressant att göra något med honom. 

Alexander Ekman tänker stort.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Just nu är det oklart vart den samtida dansen är på väg. Hur tror du att dans som konstform ska kunna utvecklas?

– Jag är nyfiken på vad som skulle hända om man skapade dans som man skapar film. Nu träffas man och ”undersöker”, och ofta hittar man ingenting. Det blir bara tråkigt. Min vision är att danskonsten ska bli folklig. Allt förändras och man måste vara nyfiken. Nu har jag jobbat så mycket i stora operahus, och där finns så mycket motstånd. Dansarna är ofta öppna för det nya, men rädda att få sparken hela tiden. Det är svårt att skapa i rädsla. 

DE SENASTE ÅRENS PRISTAGARE

2010 Christina Ouzounidis

2011 Alexander Mørk-Eidem

2012 Turteatern

2013 Lars Rudolfsson

2014 Jonas Hassen Khemiri

2015 Lena Endre

2016 Tilde Björfors

2017 Marie Göranzon

2018 Josette Bushell-Mingo

2019 Ensemblen i Dramatens/Kulturhuset Stadsteaterns samproduktion av Tennessee Williams ”Linje Lusta”

Priserna duggar tätt över Alexander Ekman. Några har bestått av mycket pengar, andra av äran, eller ett originalverk av Marie-Louise Ekman – som En bit av Georgs hatt. 

– Jag blir så klart jätteglad. Det är en klapp på axeln, det är det. Varje gång jag börjar på ett nytt verk är det en jävla vånda, så det är klart att priser stärker självförtroendet.



Margareta Sörenson är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.