Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ålens liv är en berättelse om det oförklarliga

Den europeiska ålen, Anguilla anguilla, i sitt larvstadie. Foto: 90211680 / ardea.com / Paulo Di Oliviera
Patrik Svensson. Foto: Emil Malmborg / Albert Bonniers förlag
”Ålevangeliet – berättelsen om världens mest gåtfulla fisk” Foto: Albert Bonniers förlag

Ålen har länge utgjort ett mysterium för människan. Idag hotas den av utrotning.

Patrik Svensson följer den avlånga fiskens väg genom världen i ”Ålevangeliet” – Hanna Johansson har läst.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Patrik Svensson tyckte inte om att äta ål, men det gjorde hans pappa. Stekt eller kokt med smör och potatis. Han gnagde benet rent, sa ”det är fettigt och gott”, men på skånska så att det snarare lät som om han sa ”fittigt”.

Skildringen kommer tidigt i Svenssons debutbok ”Ålevangeliet”. Döden närvarar som ett förebud i denna banala vardagsscen. När de panerade ålbitarna landar i stekpannan rycker de nämligen som i spasmer. ”Inget hjärta slog längre, men något slags liv fanns det ju trots allt i den”, skriver Svensson. ”Jag undrade var gränsen mellan liv och död egentligen går.”

För sju år sedan skrev han en essä i Sydsvenskan, ”Ålens evangelium”. Där lades grunden till det som nu blivit bok, en berättelse om ålen men egentligen människorna runt ålen, filosofer, marinbiologer, Svenssons egen pappa som tog med honom på ålfiske i ottan under barndomen. Och om gränsen mellan liv och död.

Ålen rör sig genom världen som ett slags marint svar på Virginia Woolfs androgyna gestalt Orlando i romanen med samma namn. Med sin gåtfulla livscykel och könstillhörighet utgjorde ålen ett mysterium under tusentals år. Aristoteles trodde att den föddes ur lera, ur intet, som en bild av universums födelse. En 19-årig Sigmund Freud dissekerade hundratals ålar i Trieste på jakt efter dess testiklar, ett scenario som nästan liknar en parodi på freudiansk drömtydning. Han fann aldrig vad han sökte.

Först på 1900-talet börjar ålens resa genom tillvaron på riktigt utkristallisera sig. Den föds i Sargassohavet som en larv, omgiven av tång. Sedan påbörjas den långa resan över Atlanten, något som kan ta ett par år. Larven blir glasål och liknar blanka, silvriga nudlar. Har ålen otur blir den uppfiskad i till exempel Baskien, där glasål är en delikatess. Mer lyckosamma ålar simmar vidare och kan hamna i en skånsk å, genomgå ytterligare en metamorfos och bli gulål, hotad av fiske även här för att sluta sina dagar på ett ålagille i rökt, stekt, kokt, luad eller halmad form. Eller leva hur länge som helst, åtminstone upp till 80-årsåldern.

Tillbaka till Sargassohavet

Men vissa gulålar får för sig – genom en process som fortfarande inte är helt tydlig – att återvända till Sargassohavet. Ålens sista förvandling äger rum. Ögonen växer, magsäcken upplöses så att det till slut blir omöjligt för den att äta. Det är ett slags biologiskt förprogrammerat självmord. Men medan de egna villkoren för överlevnad försämras, utvecklas samtidigt förutsättningarna för nytt liv. Magen fylls först nu med rom eller mjölke. I Sargassohavet fortplantar sig ålen för att sedan dö, sluta där den började, snärjd i samma tång. 

Så kan man prata om livet och döden när det gäller flora och fauna. Det är en cirkel som sluts. Det är inte otäckt när träden fäller sina löv eftersom att ingen vet vad lövet tänker på, ingen har känt ett löv. Och sen, på våren, kommer det ju ett nytt, exakt likadant. 

Svensson kallar ålen i sitt larvstadie för ”pilträdslöv”. När jag ser en bild på denna ålens första inkarnation förstår jag precis vad han menar. Det ser verkligen ut som ett löv, ett glaslöv, med ben som ett pilträdslövs ådror och ögon som bläckplumpar. Men han gör ett försök att beskriva ålen som något annat än löv, åtminstone umgås med tanken på att ålen har en individuell identitet. ”Kanske är målet detsamma för alla”, skriver han, ”men ingen resa tillbaka till ursprunget är ändå helt och hållet den andra lik.”

Egentligen vet vi inte att ålen föds och dör i Sargassohavet, det är bara något man – i brist på mer övertygande förklaringar – kan anta. För Svensson utgör ålen en väg in i det oförklarliga. Han tror inte på Gud och föredrar det rationella framför det transcendentala. Men en gång såg han, med sina egna ögon, hur en död ål fick liv på nytt när den släpptes i en hink med vatten. Vad ska man då tro på? Man måste bara välja, välja det som känns sant, om än omöjligt att bevisa.

Saga om fiskar

Berättelsen om ålens liv blir ett sätt att prata om den svårare döden, den som ogärna låter sig beskrivas som en cirkel. 56 år gammal drabbas Patrik Svenssons ålälskande far av en aggressiv cancer som fyra år senare ska bli hans död. I samband med sjukdomen uppdagas en familjehemlighet, en gåta som rör hans eget ursprung.

Om allt detta skriver Svensson varmt men osentimentalt, engagerande utan att bli hurtig. Varken ålens eller människolivets mysterium görs större än det är – det behövs liksom inte, det är vad det är, gåtfullt och prosaiskt konkret på samma gång. De många referaten av forskningsexpeditioner och litteratur om ålfrågan presenteras i en nyfiket konverserande ton som lämnar en med känslan av att ha haft en ovanligt trevlig främling till bordet på en middag. 

I en passage om Rachel Carsons bok ”Under havsvinden” från 1941 spekulerar han i om bokens dåliga försäljningssiffror när den först gavs ut skulle kunna ha att göra med attacken mot Pearl Harbor en månad senare. De amerikanska läsarna hade mer brännande problem att tänka på än ålars och makrillars förehavanden, menar han. Men borde det inte förhålla sig tvärtom? Skönt att mysa med en saga om fiskar när den egna verkligheten känns alltför skrämmande.

Det har jag åtminstone antagit är en del av förklaringen bakom ”Ålevangeliets” stora framgångar innan utgivningen. Rättigheterna till boken har sålts till 33 länder; det amerikanska förskottet är, enligt Bonnier Rights agent, ”en livsavgörande summa”. Nu är detta förvisso en bitvis akut omysig historia – ålen hotas av utrotning, påminner Svensson läsaren om, och situationen är rätt tröstlös.

Men ”Ålevangeliet” håller en åtminstone sällskap i det tröstlösa. Efter att ha läst den är jag inte klokare vad gäller livet och döden – men jag har blivit ålens vän. 

Essä

PATRIK SVENSSON

Ålevangeliet – berättelsen om världens mest gåtfulla fisk

Albert Bonniers förlag, 280 s.

LÄS MER: Alva Dahl påminner om att livet är vilt och dyrbart 

 

Hanna Johansson är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.