Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Aleksijevitj berättar om Sovjets mörker

"Att vi däremot knappt pratar om vad Sovjet ägnade sig åt i Afghanistan 1980 – någon som minns det kriget? – beror på att de journalister som eventuellt ens vågade närma sig frågan före 1989 förmodligen skulle ha förlorat livet."
"Eller ta kärnkraftsolyckan i Tjernobyl: Min moster i Prag fick reda på omfattningen via ett telefonsamtal från min mamma i Uppsala – 14 dagar senare."Foto: Efrem Lukatsky
"Ingen av dem läker såren i själar som för alltid trasades sönder av marxism-leninismens människofientlighet."

Årets Nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, skildrar människan under Sovjettiden.

Hynek Pallas hoppas att fler får upp ögonen för marxism-leninismens människofientlighet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är på sitt sätt lustigt att det inte var den förre ständige sekreteraren som kom ut genom dörren och berättade att Svetlana Aleksijevitj blir årets Nobelpristagare i litteratur. För Peter Englund är en av dem som tydligast, i förordet till Anne Applebaums ”Gulag”, skrivit om hur kommunismens fasor satte sig i själ och sinne på den sovjetiska människan.

Det finns flera goda anledningar att jubla över Aleksijevitj pris, än den enorma betydelsen för reportagekonsten. För oss med fokus på den sfär som den vitryska författaren skildrar – den som en gång i tiden var det sovjetiska kolonialimperiet, och dess konsekvenser – är detta nämligen extra glädjande.

Jag ogillar att ställa ”öst” och ”väst” mot varandra i Kalla Kriget-modeller av lågstadiemodell. Men brukar då det ofrånkomliga ”men USA då…?” dyker upp i svenska diskussioner om Sovjetunionens brott påpeka att orsaken till att man ens hade kunskap att fördöma Vietnam-kriget var demokrati och fri journalistisk.

Att vi däremot knappt pratar om vad Sovjet ägnade sig åt i Afghanistan 1980 – någon som minns det kriget? – beror på att de journalister som eventuellt ens vågade närma sig frågan före 1989 förmodligen skulle ha förlorat livet. Helt säkert friheten.

Hoppas att fler får upp ögonen

Eller ta kärnkraftsolyckan i Tjernobyl: Min moster i Prag fick reda på omfattningen via ett telefonsamtal från min mamma i Uppsala – 14 dagar senare. Tjeckoslovakiska medier hade munkavle.

Därför betyder böcker som Aleksijevitjs ”Zinkpojkar” där hon omedelbart efter murens fall kastade sig över Afghanistanveteranerna, och den plågsamma ”Bön för Tjernobyl” väldigt mycket för mig.

Ingen av dem läker såren i själar som för alltid trasades sönder av marxism-leninismens människofientlighet. Men likt mästerverket ”Tiden second hand” är det reportage och möten med människor som gör det betydligt svårare att – som inte så få svenska intellektuella fortfarande envisas med – blunda för vad som byggde den sovjetiska människan och vad som lever kvar av hen.

Jag hoppas att Nobelpriset får ännu fler att öppna ögonen för den saken.