Han tar emot i tofflor, stödd på sin käpp, och varnar skämtsamt: ”En av följderna med min medicinering är inte att jag är död som man skulle ha väntat, men att jag måste söka orden." Imre Kertész blev 2002 den första ungerska Nobelpristagaren i litteratur och är författare till Mannen utan öde, Spårletaren, Det landsförvisade språket… Vid 82 års ålder uttalar sig denne överlevare från lägren på ungerska om Ungern i dag och om sin uppfattning om författarens roll.
Hur ser ni på Viktor Orbáns Ungern?
– Jag bor sedan tio år i Berlin, långt från den ungerska politiken. Men om man vill förstå får man gå till målaren Marcel Duchamp som sa: ”Det finns ingen lösning, för det finns inget problem.” Den kvickheten passar precis in på Ungern. Inget är nytt i det landet. Ledaren som förtrollar: det är samma situation i dag som på János Kádárs tid (1956–1988). Ungern är förhäxat av Orbán som av råttfångaren i Hameln. Det har att göra med något som ligger mycket djupt. Och med ett djupt tvivel hos mig själv…
Tvivel?
– Jag undrar om det här landet någonsin har gjort något val mellan Asien och västerlandet. Glöm inte att ungrarna härstammar från stammar av asiatiskt ursprung som slog sig ner i hjärtat av Europa på 800-talet. I skolan får de ungerska barnen lära sig att deras förfäder kom från stäpperna i södra Ural och utvecklade Karpat-bäckenet. Och att man vid samma tid antog kristendomen. Alla ungrare har alltså i huvudet denna dubbla tillhörighet. Och motsättning. Ty normerna i ett kristet samhälle är annorlunda än de i ett klansamhälle. Att jag betonar denna dubbla polaritet beror på att den tycks mig grundläggande för dagens situation.
Efter 70 år av auktoritärt styre, från Horthy (1920–1944) till Kádár, hade man trott att det skulle vara angeläget för ungrarna att försvara en dyrt förvärvad demokrati…
– Jag är inte någon historiker, men Ungern är ett land där det aldrig har funnits någon demokrati. Alltså demokrati inte som ett politiskt system utan som en organisk process som mobiliserar ett helt samhälle. I Ungerns fall blockerades den processen av det osmanska väldets uppgång på 1500-talet. Och den fördröjningen har aldrig inhämtats. I historiska termer kan man säga att det är praktiskt taget meningslöst att förvänta sig att man ska finna demokrati i ett sådant land.
Och därför drar ni samma surrealistiska slutsats som Duchamp?
– Ja. Frågan jag ställer mig är denna: varför har Ungern alltid tagit fel? Tänk efter. Vid den tid då revolutionen jäste i Europa stödde Ungern Maria Teresia! Från 1500-talet och framåt kom Ungern att efter vartannat tillhöra det osmanska blocket, det habsburgska och sedan det sovjetiska. Var gång försökte landet spela sitt spel i det block som sugit in det. Skenbart klarade det sig bra. Men bara skenbart. Under Kádár framstod det som den gladaste baracken i det socialistiska lägret, men det skedde till priset av ett förnekande av revolutionen 1956 och en skuldsättningspolitik som blev mycket kostsam.
– Den nuvarande situationen är bara ett nytt exempel på denna benägenhet att göra fel. Den ungerska staten väljer i dag att motsätta sig Europa i namn av ett försvar för de nationella intressena, något som kan ge ett intryck av att man går tillbaka till suveränitet. Men återigen gör man fel. Inget nytt. Inget problem. Och ingen lösning eftersom inget problem.
Man märker er ironi. Finns det ändå inget man kan göra?
– För ett tiotal år sedan träffade jag en ungrare med tyskt pass på ett flygplan. Han levde utomlands men hade just tillbringat en termin vid universitetet i Budapest. Med avsmak förklarade han för mig i vilken hög grad studenterna redan vid den tiden stödde extremhögern. Överallt i världen, sade han, var studenterna vänster. Bara i Ungern hade han mött en ungdom som var konformistisk och fascistisk. Vi letade efter en förklaring. Förgäves. Allt går inte att förklara. Ibland får man acceptera fakta.
– Ungern är en fatalitet som saknar både mening och förklaring och som är unik i Europa. Ungrarna klamrar sig fast vid sin bestämmelse. Utan tvivel kommer de till slut att misslyckas utan att begripa varför.
Ni deporterades till Auschwitz 15 år gammal. Kan ni betrakta den ungerska antisemitismen som en fatalitet?
– Auschwitz och Förintelsen – den sidan i historien har aldrig bearbetats i Ungern. Ingen rannsakning av samvetet. Detta land har aldrig ställt sig frågan varför det systematiskt har ställt sig på historiens onda sida. Min vän författaren Péter Nádas har just publicerat en stor analys i den ungerska tidskriften ES (december 2011). Han förklarar att den auktoritära inställningen i Ungern beror på ”den provinsiella andan”.
– Grunden är släkterna, klanerna. Republiken är ointressant. Landet bygger på ett stabilt klerikalt nätverk som odlar den patriarkala andan. Hatet mot judarna (två procent av befolkningen) och romerna (omkring sju procent) är nödvändigt för att framtvinga en klanpräglad och primitiv vision av nationen.
Kan man dra några paralleller med 30-talet?
– Ja, i Ungern. Det finns några sidor om den saken i min Dagbok. Bilder. Väggarna i tunnelbanans rulltrappor i Budapest täckta med affischer i samma gröna färg som pilkorspartiet använde: ”Varken vänster eller höger – kristna och ungrare” och därunder extremhögerpartiets bokstäver. Den synen påminner mig om min barndom. 1938 samlade vi pilkorsarnas valaffischer: judar i hög hatt och frack som hoppade som löss när en ångvält drog fram…
Är ni plågad av detta klimat?
– Naturligtvis. Det berör mig illa. Jag har några vänner i Budapest som står till höger, men jag kan bara kontakta dem i smyg. Det finns något som generar mellan oss. Jag utsätter dem för en risk. Det ses inte med blida ögon om man har hjärtliga kontakter med mig.
– Tänk på det våld som utlöstes när jag fick Nobelpriset. Man kritiserade mig för att vara den enda ungerska Nobelpristagaren samtidigt som jag inte hyllade ”ungerskheten”. Efter En annan angrep man mig för den mörka bild jag gav av landet. Man undrade rentav om jag verkligen var en riktig ungersk författare… I övrigt är hatkulturen sådan att det är mycket svårt att berätta för dessa vänner att jag också talar med folk som står till vänster.
Får ni inte lust att fatta pennan och protestera?
– Jag är 82 år. Jag är sjuk. Min reaktion blev att jag slog mig ner här, i Berlin. Handla? Det kan jag bara göra genom att skriva. Men när jag gör det får det inget inflytande eller också leder det till fördömanden. Men med ett undantag. När Dagbok kom ut i Ungern förra året väckte det för första gången sympatireaktioner. Ska det betyda att det inte är hela Ungern som följer råttfångaren? Hursomhelst kom jag att tänka på Karl Kraus kvickhet: ”Situationen är desperat men inte allvarlig.”
Har ni aldrig känt något offentligt ansvar?
– Jag har aldrig varit en engagerad människa. Jag avundas en författare som är sparsam med sina ord. En författare som även i grovt väder styr sin ensamma farkost. När Ungern blev ett fritt och föregivet demokratiskt land låste det in mig i den judiska boxen. Det tog inte notis om vare sig min upplevda erfarenhet eller min litterära produktion. Det har gjort mig oförmögen att utveckla den allra minsta känsla av nationell solidaritet. Det är tråkigt, för det förstärker den gamla fördomen att ”juden” inte intresserar sig för ”ungraren”.
– Men allt är lurendrejeri i den nuvarande offentliga situationen. Också på det semantiska fältet. Inget ord, ingen formulering har någon verklig innebörd. Förnuftet har ingen medborgarrätt. Det är känslorna, romantiken, sentimentalitetet som härskar ensamma.
Hur ser ni på framtiden?
– Vissa dagar tänker jag att ungrarna känner på sig att det går åt fel håll. Och att Orbán kommer att misslyckas – när allt kommer omkring såg situationen i Sydtyrolen lika omöjlig ut 1940. Fast där nådde man en överenskommelse. Men ingen hypotes kan avvisas. Det är också möjligt att Ungern hamnar i det yttersta kaos. Det vore en tragedi, men när folket inte finner sig till rätta i politiken och ekonomin går i stå är hotet allvarligt. Frågan om romerna är lika viktig som frågan om antisemitismen. Fortsätter man att trakassera romerna på det här viset kommer de till slut att förlora tålamodet. Man driver dem till våld.
Vad har ni för planer?
– På dödsbädden sa Bartók: ”Jag ger mig i väg med fulla resväskor”. I mina väskor ligger min dagbok, som jag fortsätter med trots att det med sjukdomen har blivit svårt för mig att skriva maskin. Och så en ny roman som på ungerska heter Végső kocsma (Sista krogen). Vad den handlar om? Allt. Om jag lyckas få den färdig blir den orgelpunkten i en trilogi efter Kaddish för ett ofött barn och Likvidation. De här tre böckerna ingår i en cyklisk tid. De kommer att bilda en cirkel.
Sista krogen, är det döden?
– Nej… Nej då… Inget så allvarligt!
Florence Noiville
Översättning Jan Stolpe
Artikeln publicerades ursprungligen i Le Monde 10 februari. Florence Noiville är en fransk journalist och författare som bland annat skrivit en biografi över Isaac Bashevis Singer.