Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Åldrandet är också en del av den kvinnliga erfarenheten

Annina Rabe.Foto: OLLE SPORRONG

En tv-serie, en bok och en krönika i DN har väckt uppmärksamhet kring klimakteriet – men är det något att tjata om?

Annina Rabe fortsätter debatten om kvinnokroppen som diskussionsyta.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DEBATT | KLIMAKTERIET. Mycket kan man säga om klimakteriet, men okontroversiellt är det alldeles uppenbart inte. De senaste dagarna har en våg av ilska strömmat fram i mediaflödet angående hur enormt trötta ”vi” är på klimakteriet: i denna tidning är det Gunilla Brodrej och Jenny Strömstedt. I mitt Facebookflöde har vreden forsat ännu mer.

Orsaken? Att media på sistone råkar ha handlat en del om den kvinnliga övergångsåldern och de eventuella besvär den kan ge upphov till. Detta på grund av ett boksläpp med författarbesök (Marina Benjamins ”Mellantid”) och lanseringen av en ny SVT-serie: ”Klimakteriet – det ska hända dig med”. En text i DN av Åsa Beckman från en antologi som släpps senare i höst.

Jo, så visst har det varit mycket om klimakteriet just de här veckorna. Det är ju så media funkar. Och frågan är naturligtvis mer eller mindre angelägen beroende på var i livet man befinner sig. Men en del av livet är det ju för hälften av mänskligheten, oavsett vad man tycker om det. 

 

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Sluta tjata om klimakteriet! 

Gränsar till personangrepp

Det som gjort mig mest beklämd de här dagarna är hur kvinnor har gett sig på varandra i ett ämne som rimligtvis måste vara lika individuellt som alla andra avgörande händelser i livet. Gunilla Brodrej gränsar till personangrepp när hon glatt raljerar över Åsa Beckman och de väninnor hon skriver om i sina krönikor.

I mitt sociala medieflöde har stämningarna på sina ställen varit direkt hätska: här ondgör sig vuxna kvinnor rentav på ett föga systerligt sätt över hur Malin Jacobsson Båth och Åsa Beckman ser ut på sina bildbylines. 

Vad handlar det här om egentligen? Är det ett generationskrig? Jag noterar att bland de argaste har till stor del varit kvinnor i en generation som lämnat klimakteriet bakom sig med minst tio-femton år. Andra kvinnor, för vilka klimakteriet har legat närmare i tid, har försiktigt invänt och sagt att de tyckt att informationen de fått i media tvärtom varit värdefull och användbar.

Klimakteriet som bokslut

”Kvinnor är trötta på att reduceras till kropp”. Så kan man sammanfatta den mest sakliga kritiken. Det första håller jag med om. Men klimakteriet handlar ju om väldigt mycket mer än om vallningar och torra slemhinnor, beroende på hur ens liv som kvinna har sett ut. Hur man har förhållit sig till den förväntade kvinnorollen.

För mig som frivilligt barnlös var klimakteriet något av en befrielse, men också ett definitivt bokslut. För mina ofrivilligt barnlösa vänner är det däremot en sorg, men likväl ett faktum att förhålla sig till. För min mamma, som trots att hon var en intelligent och begåvad person, ändå alltid trodde att hennes värde ytterst låg i skönhet och det som Gunilla Brodrej kallar ”liggbarhet” var klimakteriet en avgörande katastrof. 

Och för alla kvinnor oavsett hur livet sett ut innebär det ett avslut, en erfarenhet att förhålla sig till. Ofrånkomligt ett steg närmare ålderdomen. Man kan vara trött på att det tjatas om det just nu, men det kommer alltid att finnas en generation kvinnor för vilka det är viktigt. Lite förståelse för det är väl inte för mycket begärt?

 

Annina Rabe är medarbetare på Expressens kultursida.