Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ålderstecken

Ciceron. Författaren och professorn Lars Gustafsson ensam i trädgården. Foto: Benjamin Gustafsson

Att vara gammal och sitta med facit är komplicerat och dubbelt som livet självt. Lars Gustafsson tänker på Cicero och skriver elva tusen tecken om livets elfte timme.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Marcus Tullius Cicero

Marcus Tullius Cicero, född år 106 och död år 43 före Kristus, advokat, politiker och filosof mördad på uppdrag av politiska motståndare och förnyare av den latinska prosan efterlämnade ett mycket stort författarskap. Böckerna om åldrandet respektive vänskapen har förblivit de mest lästa. Deras filosofiska självständighet, en latinsk utveckling av stoicismen och en grekisk tanketradition, har ibland ifrågasatts. Cicero har varit mycket inflytelserik i västerlandet och påverkat bland annat Montaignes essäer. "Tröst för de icke troende" vore kanske en karakteristik. Den senaste svenska översättningen av Om åldrandet är sannolikt Tore Jansons från 1968.

Tre kommentarer till Ciceros

De senectute (Om åldrande):

 

1. Frukta inte döden!

Frukta vården!

Det mesta som skrivs om åldrande är larvigt. Det går ut på att det inte är så farligt. Men det är det ju. Det slutar med döden. Det är livsfarligt.

Även Cicero, antikens stora auktoritet i ämnet, skriver larvigt. Han tillhör stoikerna och anser att åldrandet inte är mycket att bråka om. Man kan mycket väl förbli spänstig och muskelstark in i hög ålder, skriver Cicero. Man behöver inte bli simmig i huvet.

Stackars Cicero. De politiska förhållandena vid republikens slut – endast jämförbara med Berlin vid 1930-talets slut - gav honom ingen riktig chans att pröva sitt program. Ärkefienden Marcus Antonius mordkommando hann upp honom i december 43.

Han var då 63 år gammal. Hans huvud och händer spikades fast vid senatens talarstol som en varning till andra republikens anhängare. 63 år var dock en respektabel ålder i den romerska antiken. Det kan kanske vara värt att en annan författare till många böcker och sprudlande brevolymer – August Strindberg – också bara blev 63. När man ser nationalupplagan utbreda sig över en mäktig yta i bokhyllan, kan man undra hur denne man överhuvudtaget hann med något annat än att producera höggradigt innehållsrik text.

Tiden är, precis som hos Einstein, elastisk. Man kan hinna med förvånande mycket eller förvånande lite under en normal livstid.

Den stoiska litteraturen, som fortfarande är en inkomstbringande litteraturart inte minst i USA, manar oss att möta ålderdomen med glatt humör, men framför allt med aktivitet. Intellektuell, fysisk, gärna också sexuell aktivitet.

Lars Gustafsson i fyraårsåldern Låt oss inte börja leva som pensionärer, säger hurtiglitteraturen. Vi får inte bli som dessa amerikanska tandläkare eller advokater som har sålt praktiken och plötsligt har en oändlighet av fritid. Att tillbringa med kompisarna ute på golfbanan. Därefter i klubbhuset. Gärna med en whisky. Som för varje besök blir till fler än en, varefter lokaltidningens nekrolog inte kommer långt efter. Den hinner ifatt.

Gott och väl. Men svagheten är att hela den optimismen blundar för livets fundamentala orättvisor. Både de sociala, som är brutala, och de biologiska, som är ännu brutalare. Man läser i tidningen om gamla som kränks och misshandlas av själlösa underbiträden hos Carema eller det kommunala vårdhemmet Glädjefrid, och upptäcker att dessa olyckliga ibland är fem, tio år yngre än man själv.

Medan man själv reser till poesifestivaler eller spelar bordtennis är dessa olyckliga, bara därför att naturen i sin gränslösa grymhet har utrustat dem med andra gener, hänvisade till en skrämmande passivitet och i värsta fall en förnedrande tillvaro i händerna på kärlekslösa lägerkommendanter, med maskintillverkad anstaltsmat i plastförpackning och en halvtimmes luftning per dygn.

Vad säger ni om det, konsulter och förespråkare av aktiv ålderdom? Men det allra värsta är att sannolikheten för att också vi, intressanta undantag, en dag upphör att vara det: intressanta undantag. En modern Cicero skulle säga:

Frukta inte döden, frukta vården!

 

2. Två bord på Sturehof

Lars Gustafsson 1966 Det var en mycket vanlig januaridag vid middagstid. På Sturehof där jag skulle möta en ung kollega, föll vinterns porslinsljus in genom de höga fönstren. Den lätta doften av fiskrätter och färskt tappad pilsner, personalen diskret och effektivt kringsmygande i prydlig kyparutstyrsel – alltsammans förde mig plötsligt tillbaka till samma Sturehof en likadan vinterdag någon gång i början av 60-talet. Restaurangen är bara lite murrigare med rätt bisarra glasmålningar med fiskmotiv och en troligtvis lite anspråkslösare publik.

Men då som nu: unga författare tog Åke Runnqvist till Sturehof. De fina tog han till Operabaren. Vid ett bord litet längre ner mot fönstersidan hade Kai Henmark lovat att jag skulle få träffa två lika unga kolleger.

De hade det gemensamt att de också var undertecknare av ett manifest som Henmark med buller och brak hade offentliggjort i Stockholmstidningen: "Front mot formens tyranni". De två andra var en student från Karolinska som hette PC Jersild och en hemmafru som också skrev poesi. Hennes namn var Sonja Åkesson.

"Du glömmer triumfen", sade en nybliven 80-åring i Texas till en ung släkting som gjorde misstaget att ömka henne över hennes iråkade ålder.

Triumfen består då inte bara i att man har överlevt, att man har besegrat en hel del hinder på sin väg och övervintrat ett antal kriser av personlig och opersonlig sort. Triumfen består ännu mer i detta att sitta inne med facit. Författaren av dessa rader, bekvämt parkerad på Sturehof, vet att den unge medi­cinstudenten PC Jersild skulle bli en briljant och framgångsrik satiriker, att Sonja Åkesson i själva verket blev en av sin generations mest lästa poeter, en originell diktarinna som öppnade för en ny socialrealistisk linje i svensk efterkrigspoesi.

Att de båda inte bara hade utomordentliga inre resurser utan också skulle visa sig så roliga, var ju omöjligt att sluta sig till av deras blyga inlägg vid det där bordet på Sturehof. Och att den så aktive och livligt debatterande Kai Henmark inom några år skulle vara död och snart totalt bortglömd som författare var ju inte heller lätt att se den eftermiddagen.

Att sitta inne med facit kan ge maktkänslor: vad var det jag sa? Redan på 70-talet började sossestaten visa tydliga sprickor i muren. Det blev tydligen nödvändigt att ljuga i riksdagen och skicka spioner in i sjukhusförvaltningen i Göteborg. Vem hade kunnat förutsäga 2000-talets utveckling? Svar: den som har levt länge nog.

Men att ha facit i hand kan vara ruskigt också: så många förhoppningar, så många lovande människor och projekt som gick till spillo. Så många författarskap som såg så imponerande ut i sin början och som det inte blev särskilt mycket av. Marcel Proust skämtar i allra sista delen av På spaning efter den tid som flytt om att så många gamla människor ser ut att ha så svårt att gå. Det beror ju på att de är oerhört långa och utsträckta, säger Proust. Nämligen i tidsdimensionen. Han hade läst om relativitetsteorin.

Känsla av triumfen att veta hur det gick? Dock bör den högmodige minnas att det finns ett facit som berättar om honom också. En som ännu inte är skrivet och som vi aldrig kommer att få läsa.

Cicero upptäcker Arkimedes grav, Martin Knoler ca 1775

3. Ålderns tröst

Jag tror det var just kandidat PC Jersild, nu plötsligt fin gammal författare, ledamot av akademier och omnämnd i alla litteraturhistorieböcker med självaktning, som häromåret på en bemärkelsedag påpekade hur totalt likgiltiga vår ungdoms litterära strider ter sig i dag, ur 70-årsperspektivet. Bara den okloke geronten sitter och grubblar på gamla oförätter.

Men det gäller inte bara det förflutna. Även dagens strider och upprördheter sjunker ner en bra bit, blir till bakgrundssorl. Redan de litterära omvärderingarna ger ett rikt material: Lars Gyllensten försvann. Willy Kyrklund blev kvar. Artur Lundkvist försvann, Evert Taube förblir. Och jaså – ni trodde att ni hade tryckt ner Strindberg i skorna?

Är den nye kraftgeniale författaren en kommersiellt skickligt uppblåst pratsjuk amatör i tio volymer eller är han en ny Marcel Proust? Kom igen om tolv år. Då vet vi. De väldiga dramerna kring den äntligen avgångne mustaschprydde partiledaren? En lustig episod i ett landstingsråds karriär! En kuriös fotnot i en statssekreterares memoarer!

Vad som kommer mig i tankarna är den gamla anekdoten om stationsinspektorn som på sin första pensionsdag slår sig ner i en solstol på perrongen och för varje passerande person- eller godståg säger: "Den ger jag fan i. Och den ger jag också fan i."

Det råder inget tvivel om att det finns ett element av angenäm avskildhet från världen i den åldrande personligheten. En kontemplativ ro. Naturligtvis finns det en allvarlig risk att denna pensionärsro övergår i cynisk liknöjdhet. De ständigt återkommande krigen, de sig ständigt – under olika ideologisk etikett – förnyande tyrannierna ter sig så förvirrande lika varandra. Vad hette den här senaste slaktaren i Syrien? Jaså. Var ska han vara om ett år, månne? På en sophög eller i Montreux? Snart har vi någon annan att hata.

Risken för ett slags moralisk lokalbedövning finns där.

Till det som blir allt lättare att ta med ro är de urverkslikt återkommande alarmsignaler om miljö- och naturkatastrofer som hör till den 75-åriga livserfarenhetens elementa.

I min ungdom skrevs det otaliga professorsböcker om överbefolkning. Vart fan tog överbefolkningen vägen? Fortfarande finns det ståplats i det inre av Kina och sittplats i Manchuriet. Sen var det de tyska skogarna som skulle försuras och försvinna. Det spred sig. Det skulle hällas kalk i västmanländska skogssjöar som har varit sura sedan förhistorisk tid, därför att de innehåller humussyror. Och klimatet - det arma klimatet!

Den 2 maj år 2011 var marken täckt av nysnö i Nyhyttans by. Den klimatfrälste ylar strax om världsundergången - påfallande kalla dagar och påfallande varma, bevisar ju gubevars samma sak: global uppvärmning. Den historiemedvetne tar lugnt ner prosten Muncktells dagböcker, volym två, Sevalla, från hyllan:

"Den 2. Maji. lördag. Jag blef verkel. Flat vid upvaknandet at finna marken täckt af ny snö."

Sevalla ligger 25 kilometer från Nyhyttan, och kommentaren nedtecknades på 1810-talet.

Detta är det slags ro som åldern kan skänka i förening med vissa historiska kunskaper. Blir man mer inåtvänd? Det finns ju så många olika människor och så många olika situationer. Det är svårt att jämföra.

Hos författaren till dessa rader tar sig detta kontemplativa själsläge, som blir allt mer dominant, uttryck i ett behov av allt bättre böcker, det vill säga klassiker. August Strindbergs Inferno är så mycket intressantare än Lars Noréns besök på NK:s herravdelning. Varför läsa den tråkige Stieg Larsson när det finns Marquis de Sade och Baudelaire? För att inte tala om de grekiska tragöderna. Varför läsa obildade amerikanska livsstilshandböcker när Ciceros Om ålderdomen finns?

Hela upplevelsen är väldigt dubbel, komplicerad som livet självt. Jag ser med en blandning av oro och sorg alla de gamla männen som rör sig på bussen med den slagrördes långsamhet och stela blick. Jag njuter av kringsynen och toleransen hos gamla kolleger och släktingar som har nått min egen ålder eller högre.

Morfadern som barnbarnen faktiskt går till för att tala om vad de inte vågar berätta för föräldrarna. Den pensionerade flygvapenchefen som bekymrar sig över snickare Nordenborgs sista år och övergivna hus i Nyhyttans by. Vart pekar egentligen denna tolerans? Vad vill den säga? Något om tid.. och att inte...

I den gamla samiska kulturen har man inga religiösa eller moraliska betänkligheter mot att de gamla som inser att ännu en vinterraid blir för mycket detta år, en sommardag lugnt vandrar ut i myrarnas musik av myggmoln och gulsparvar och aldrig mer syns till.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!