Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Akut kritik av de rådande förhållandena

Colson Whiteheads "Den underjordiska järnvägen" är flerfaldigt prisbelönt. Foto: MADELINE WHITEHEAD / ALBERT BONNIERS
"Den underjordiska järnvägen".

"Den underjordiska järnvägen" skildrar skickligt slaveriets förödande effekter. 

Ulf Olsson hyllar den prisade berättarkonstnären Colson Whitehead.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När vi just kunnat följa hur lynchmobbar drar fram i Stockholm och Charlottesville, när slavarbete avslöjas på engelska arbetsplatser, samtidigt som trafficking och människosmuggling i olika former hela tiden pågår, då ligger Colson Whiteheads roman ”Den underjordiska järnvägen” precis rätt i tiden.

Whitehead berättar, analyserar, och fantiserar om slaveriets historia i det USA som kallas Amerika, nationsbygget som i själva verket var en fångvaktare som noga tyglade sina offer. Det är det ”amerikanska imperativet”: den raslogik som utgår från ägandet, om så av ”slav eller kontinent”. 

”Den underjordiska järnvägen” utvecklas till en fantastik som sträcker sig från en öppning som lånar sin mörka musik från Toni Morrisons ”Älskade” till en nagelbitande äventyrsberättelse: hur ska det gå? Hjältinnan heter Cora, hon försöker undfly sitt öde och det amerikanska imperativet genom att med den underjordiska järnvägens hjälp fly norrut, till åtminstone någon sorts medborgarskap med en annan innebörd än att vara någons egendom.

Slaveriets motståndare

Den underjordiska järnvägen organiserades av motståndare till slaveriet som hjälpte människor att fly slavtillvaron. Den bemannades av svarta och vita, män och kvinnor, av upplysta liberaler och troende kristna: motståndet mot slaveriet var den gemensamma nämnaren. 

I Whiteheads roman tar denna ”järnväg” fysisk gestalt: skraltiga vagnar efter bolmande lokomotiv i underjordiska tunnlar, stinsar och lokförare. Och man går med på denna fantasi: det är nog så att sanningen om USA ser man från ett tåg, som där står.

 

LÄS MER – Ulf Olsson: "Summer of love" påverkar fortfarande USA 

 

Cora, hjältinnan, är ingen historisk gestalt, men i henne och hennes omgivning sammanfattar Whitehead slaveriets typiska egenskaper. Han väjer inte för de motsägelser som slaveriet kunde producera, elaka slavar såväl som förment ”goda” slavägare, liksom egenkära slaverimotståndare. Men framför allt försöker han med den typiska karaktärens hjälp komma åt en struktur bortom individuella öden, samtidigt som dessa får tala i all sin fasansfullhet. Här finns lynchningsscener som man inte vill läsa – men som tvingar sig på läsaren. I Cora och hennes äventyrliga färd norrut, rakt genom mörkrets hjärta, sammanfattas en komplex historia som fortfarande är fullt verksam. 

Bröderna Coen

Finns någon svaghet att slå ned på i romanen, så är det möjligen just typiseringen, och då av slavjägaren Ridgeway. Han personifierar en ren ondska, av den typ som vi mött kanske särskilt i filmer, som bröderna Coens ”No country for old men”. Ridgeway utlägger också slaveriets logik för den infångade Cora: ”Vi göder slaktsvin, inte för att det roar oss utan för att vi behöver svin för att överleva. Men vi har inte råd att låta er bli för klipska. Vi kan inte låta er bli så starka att ni springer om oss.”

Men dessutom arbetar Whitehead med en märklig och mycket drabbande form av dubbelexponering. Han kan skriva just om lynchningar – men dessa hörde egentligen framför allt till tiden efter slaveriets avskaffande.  Genom sådana egentligen ohistoriska sammanflätningar visar Whitehead på hur en struktur av ägande och dominans arbetar genom historien. 

Här finns några sidor om en befolkningspolitik av den typ som kallas ”biopolitik”, som inte alls hände under slaveriets era, utan långt senare. Slavar används i ett forskningsprojekt om syfilis, vilket i själva verket utfördes från 1930-talet och ända in på sjuttiotalet. Det är som om Nazitysklands utrotningskampanjer utspelar sig i 1800-talets USA.  

 

LÄS MER – Ulf Olsson: John Irvings nya roman lider av gubbsjuka

Sveriges rasbiologi

Men vad Whitehead också lyckas visa på är hur 1900-talets befolkningspolitik, som i Sverige med dess rasbiologiska intressen, för vidare slaveriets strukturer: indelningen i nyttiga och onyttiga, nödvändiga och umbärliga. Som Whitehead skriver om den svarta kroppens användbarhet som objekt för obduktioner: ”I döden blev den svarte mannen en människa.  Först då var han den vite mannens jämlike.”

Som roman blir ”Den underjordiska järnvägen” politisk genom att vara medvetet historiskt inkorrekt. Och den visar, precis som nuets nyhetsrubriker, hur grymheten ständigt uppfinner sig själv på nytt, skapar sig nya former för dominans och underkastelse. Återkomsten av historiska cancersvulster som fascismen gör nuets nationer till spöklika illusioner om ett förnuft och en insiktsfullhet som helt enkelt inte finns. 

Whiteheads roman är ett akut och viktigt bidrag till kritiken av de rådande förhållandena.

 

ROMAN

Colson Whitehead

Den underjordiska järnvägen

Översättning Niclas Nilsson

Albert Bonniers

 

Ulf Olsson är professor i litteraturvetenskap och kritiker på Expressens kultursida.