KULTURDEBATT. Peter Handke har ställt sin person och sina ord i den serbiska nationalistdiktaturens tjänst, och förringat dess krigsbrott. När den serbiska författaren Biljana Srbljanovic påtalade att oppositionella under Milošević fått lida mer för sina åsikter än vad Handke behövt göra, så kallade han henne för ”västhora”. I mer överlagda stunder har han använt sin språkförmåga till att med hjälp av ordmärkande och undanglidande formuleringar försöka sudda ut skulden.
Kanske är författarskapet ändå så världsbäst att det överglänser alla andra? Jag är öppen för detta, men om Svenska Akademien vill övertyga de inte redan frälsta, så måste man faktiskt försöka argumentera ordentligt för det. Och göra det på ett sätt som tar invändningarna på allvar.
Är det som framstår som obetydligt i Stockholm även obetydligt i Sarajevo och Srebrenica?
Prismotiveringen – ”för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet” – är som vanligt mindre ett exempel på svenska språkets höghet än på till föga förpliktigande vaghet. Och uttalandena i medierna har pendlat mellan standardsvaret ”vi bedömer inte politik” och antydanden att Handkes uttalanden om Serbien inte var så farliga ändå (vilket så klart är att bedöma politik).
Kan man verkligen så enkelt skilja estetik från politik? Är inte det som man gärna kallar ”opolitiskt” i det litterära verket samma hållning som Handke ger uttryck för i gravtalet till Milošević? Med plågsamma floskler säger han där: ”Jag vet att jag inte vet. Jag känner inte till sanningen. Men jag ser. Jag hör. Jag känner. Jag minns. Jag frågar. Därför är jag närvarande i dag, nära Jugoslavien, nära Serbien, nära Slobodan Milošević.”
Hur avgör man att ord som dessa antingen inte ska räknas till det ”verk” man är satt att bedöma eller ska ses som obetydliga detaljer i det? Är det som framstår som obetydligt i Stockholm även obetydligt i Sarajevo och Srebrenica?
Blir oförmågan att ta vittnen och överlevande på allvar aldrig någonsin också till en litterär brist?
Och särskilt när det gäller en självbiografisk författare som Handke: måste man inte, i stället för att försöka skilja verk och person, diskutera huruvida Handkes egen analys i de egna böckerna av det egna handlandet och den egna karaktären är tillräckligt bra för att prisbelönas?
Kan Akademien för oss som inte läst alla Handkes böcker skrivna sedan 1990-talet (varav minst fem om Jugoslavien) garantera att hans språkkonst i dem inte förminskas av sådant frasmakande självrättfärdigande som det ovan citerade talet? Blir oförmågan att ta vittnen och överlevande på allvar aldrig någonsin också till en litterär brist?
Och ur en annan synvinkel: bör man i värderingen av ett verk bara ta med vad det innehåller, och inte också vad det utesluter? När är en svampskogsskildring bara en svampskogsskildring, och när är den ett sätt att undvika att tala om annat?
Det är frågor det knappast finns ett definitivt svar på, men som också är värda att begrunda innan man klistrar den trygga etiketten ”opolitiskt” på ett litterärt verk.
Malte Persson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Till dikten”.