Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Akademien kan inte ignorera Handkes politik

Peter Handke, 2019 års Nobelpristagare i litteratur. Foto: FRANCOIS MORI / AP TT NYHETSBYRÅN

Svenska Akademien anser att Peter Handke inte är en politisk författare. 

Victor Malm har svårt att hålla med efter att ha läst Nobelpristagarens texter om Jugoslavien. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Peter Handkes politiska ställningstaganden är inte, som Steve Sem-Sandberg argumenterar i GP, avgörande för bedömningen av hans verk som helhet. Det verkar de flesta vara ganska överens om: briljanta författare gör dumma grejer – som har lite, om något, med deras böcker att göra. Stor litteratur är stor litteratur. Ja, ja.

Men precis som Sem-Sandberg också skriver är Handkes relation till Jugoslavienkrigen, Slobodan Milošević och Srebrenica inte bara en utomlitterär olycklighet, den är en del av hans författarskap.

Den kan man eventuellt välja att ignorera. Men för att kunna göra det med hedern i behåll måste man först diskutera texter som ”Drömmarens avsked från det nionde landet” och ”En vinterlig resa till floderna Donau, Save, Morava och Drina eller Rättvisa för Serbien”, och försöka betrakta dem som särskilt intressanta inslag i Handkes omfattande författarskap.

Annars separerar man estetik och politik, litteratur och värld, på ett dumt sätt. Böckerna är ju djupt politiska, ganska långt från den rena litteratur som Handke säger sig representera.

Grundackordet är antinationalistisk sorg.

Man kan börja med det enklaste av allt: i dem förnekar Handke inte att massakern i Srebrenica ägde rum, men han glider betänkligt och i värsta fall revisionistiskt på vad Srebrenica var. 

Dessa Jugoslavien-texter stammar dock inte ur en vilja att ta parti för Serbien, utan ur ett slags idealiserad beundran för den jugoslaviska statsbildningen, som Handke betraktar som ett försök att frigöra sig från Europas fruktansvärda historia. Han trodde att de jugoslaviska folkens olikheter skulle hålla dem samman, såg ingen anledning till att Slovenien – som han själv ser sig som en del av – skulle bli en suverän stat. Jugoslavien var ett steg vidare, bort; grundackordet är antinationalistisk sorg.

Men texterna stammar också ur något mer olyckligt, en sorts motstånd som han knappast är ensam om bland intellektuella, men dock ovanligt grov i. 

Det handlar inte bara, som Mats Malm och Eric M Runesson uttrycker det i DN, om en ”mycket olycklig misstänksamhet mot pressens och juridikens språk”. Det handlar om en grundläggande vantro mot mass- och nyhetsmedier, och i den hamnar han diskursen om en Lügenpresse farligt nära.

Belysa och ge röst, dölja och tysta – eller båda. Det är litteraturens politiska funktion.

Ledarskribenter väcker hans vrede. Krigsreportrarna är okunniga, mer intresserade av sensation än fakta, av att beskära, bildsätta och regissera verkligheten för att sälja lösnummer och locka tittare, inte av att berätta sanningen, visa alltings gräsliga nyanser. Jugoslavienkrigen berättas som den mest banala av berättelser: serberna är onda, de andra är goda.

Den är falsk, och den förvärrar konflikten, enligt Handke, varför han ger sig av på sin lilla vinterresa för att visa det som medierna lämnar i skuggan, hur mångtydigt detta krig i själva verket är. Här bör man bli skeptisk, och en del av grejerna han skriver går inte att försvara (de pinsamma idealiseringarna av ett autentiskt, lantligt serbiskt liv hör till de mildare felstagen), men författarens kall är inte att ge någon part stöd. Han vill ha fred.

Högmodigt så det förslår. Och ifall det inte ska kallas för politik vet jag inte riktigt vad som ska kallas för politik, alldeles oavsett hur mycket Nobelkommitténs ledamot Henrik Petersen insisterar på att inte göra det. 

Om jag får lägga mig på samma pretentionsnivå som honom: litteraturteoretikern Jacques Rancière argumenterar berömt att politik inte handlar om parlamentarisk organisation, partiprogram och voteringar. Politik handlar om det sinnliga, om våra förutsättningar att förnimma, se, tala om och förstå världen, eller: vad som är synligt och dolt, uttalat och tyst, i en specifik social organisation. Litteraturen kan påverka detta, förändra vårt sätt att se, förstå och tala om världen. Belysa och ge röst, dölja och tysta – eller båda. Det är litteraturens politiska funktion.

Den rena litteraturen visar sig vara ganska oren.

Handke gör uttryckligen anspråk på den. Dessutom är det med den han försvarar sin vinterresebok, som han inser kommer uppfattas som obscen, kanske till och med ond, inte minst eftersom han stort drar upp Serbiens lidande, men är tyst om det större lidandet på andra sidan gränsfloderna. 

Anklagelser som han tycks kunna acceptera, eftersom ärendet är nobelt. Han har skrivit boken för att han vill så ett nödvändigt tvivel, inte på sanningen som sådan, utan på de skadliga bildsättningarna av konflikten som kablats ut i medier. 

Han vill dock inte blunda för ”onda fakta”, det som faktiskt hände, men med sin berättelse nå någonting annat, som inte är mindre viktigt än fakta. Detta andra kallar han först för det poetiska, därefter det förenande, som han betraktar som den enda möjligheten till försoning. Något som ska skapa ömsesidig rättvisa och förståelse, inte ökad motsättning, bilder som ska bygga bryggor i stället för att så split. 

Här är det alltså inte något gagg om ren litteratur, även om den ideologin spökar: litteraturen har inte bara en politisk funktion i Rancières mening, föreställningen om den som en specifik kunskapsform, överlägsen journalistikens sanningsförvanskande bilder, får ett realpolitiskt ändamål. Den rena litteraturen visar sig vara ganska oren. 

Misslyckandet är både uppenbart och besvärande. Och så har vi ju förstås det där talet... 

Handke är politisk. Och han är det, åtminstone här, på ett ganska fruktansvärt sätt.

Vid Milošević grav tycks Handke hålla fast i tron på det poetiska och försonande, ja på den rena litteraturens etik. Han vet bara att han inte vet. Precis som i vinterresan ser han, hör han, känner, minns och frågar. Det är därför han är där, ”nära Jugoslavien, nära Serbien, nära Slobodan Milošević”. 

Men nu låter det som floskler av värsta sort. Den rena litteraturen – det frågande, tvivlande, osäkra – blir symbolisk, ursäktande, sentimental, vulgär. Mycket, mycket värre än medierna han använde den som vapen mot. Det är estetik som något radikalt tomt, till intet förpliktigande, möjlig att använda till vad som helst. 

Handke är politisk. Och han är det, åtminstone här, på ett ganska fruktansvärt sätt. Jag ser inte hur man kan snacka sig runt det. 

Om det gör honom oförtjänt av ett Nobelpris vet jag inte. Jag är djupt ambivalent. 

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 

Peter Handke om Slobodan Milosevic: ”Jag var inte vän med honom”.