Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ajvideeffekten

Jörgen Hjerdt. Foto: Sofia Runarsdotter
Marit Sahlström. Foto: Helene Ringberg

Nils Schwartz läser två känslostarka romandebuter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMANER

JÖRGEN HJERDT

Befriad

Weyler, 172 s.

 

MARIT SAHLSTRÖM

Och runt mig faller världen

Ordfront, 272 s.

Det svenska litteraturåret 2015 börjar i oförlöst sorg efter nära anförvanters död genom självmord, sjukdomar och olyckor.

Det är naturligtvis en ren slump att två närbelägna förlag i Stockholm inleder säsongen med att ge ut var sin debutroman som inte bara tematiskt liknar varandra utan också stilistiskt (korta, ofta subjektslösa meningar) och symboliskt – varulvar, demoner och levande döda figurerar i romanerna som konkreta gestaltningar av de onda krafter som huvudpersonerna tycker sig drabbade av, alltmer förlamade i sitt inre mörker.

Det sistnämnda kan nog tillskrivas vad jag vill kalla Ajvide-effekten i den svenska samtidslitteraturen, ett slags magisk realism som väl ska tjäna som litterär förstärkning av själsvåndorna, men som hos mig får motsatt verkan. I det fallet är samtidigheten i utgivningen nog dessvärre mera en tendens än en ren slump. Påklistrade gengångare känns lika onödiga här som i Kristofer Ahlströms annars så utmärkta fjolårsroman "Ett liv för lite".

För både Jörgen Hjerdt (född 1973) och Marit Sahlström (född 1976) har skrivit känslostarka romaner som står så bra på egna berättarben att de inte hade behövt kalla in understöd från vare sig underjorden eller andra sidan graven.

 

Huvudpersonen Matti i Hjerdts "Befriad" har 38 år gammal redan varit med om 26 begravningar (själv hade jag vid den åldern upplevt högst tio). Så det är klart att liemannen tillhör han närmaste ovänner. Men det är bara en av alla dessa dödar som har bränt sig ända in i livsnerven – faderns självmord när sonen var 13 år. Den oförlösta sorgen växer inom honom som en psykisk svulst och hämmar hans livslust, oavsett yrkesframgångar och ett på ytan lyckligt äktenskap. Han är ändå en loser.

Så en dag lämnar han sin fru och sina tvillingsöner i Stockholm och tar bilen till sommarstugan i Värmland för att ta livet av sig. Eller åtminstone för att i sin ensamhet överväga handlingen. Det är då faderns vålnad uppenbarar sig och drar in sonen i en brottningskamp på liv och död.

 

Mattis delvis självintalade sorgmod ter sig ändå överkomligt i jämförelse med den kedja av tragedier i den närmaste familjen som berättarjaget i Sahlströms "Och runt mig faller världen" tvingas uppleva innan hon fyllt 30. Hennes morföräldrar begår gemensamt självmord sedan mormodern blivit svårt sjuk, hennes tre yngre systrar insjuknar alla i anorexi, hennes mor dör i cancer, och hon får själv tre missfall.

I det längsta är hon den i familjen som uppehåller livsmodet, men till slut orkar hon inte och blir själv psykotiskt paranoid i sin rädsla för Odjuret som lämnar hår och blod på hennes dörrkarmar. När det tredje redan sparkande fostret lämnar hennes kropp beger hon sig ut mot öppet hav.

Mycket tyder på att båda romanerna är skrivna nära egna upplevelser. Den närheten förmedlar de med en intensitet som är nästan omöjlig för läsaren att värja sig mot.

Jag har visst förståelse för att författarna vill synliggöra sorgen med hjälp av ockulta makter. Men romanerna hade blivit bättre utan dem.

 

Följ Expressen Litteratur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!