Från Hillersbergutställningen på femte våningen på Kulturhuset tittar jag ned på Sergels torg. Jag minns en demonstration vid glasellipsen och hur Lars Hillersberg (1937-2004) skanderade: "Burken åt folket!" En pressad Hjalmar Mehr
var på plats och utlovade en drugstore, en folklig krog och ett hantverkscentrum. Men Socialdemokraterna hade redan tagit fan i båten och det bidde bara globala klädkedjor.
Och när jag ser bilarna snurra runt rondellen och fotgängarna jagas ned i underjordiska kulvertar behöver jag bara flytta blicken för att se bilderna "Kriget mellan bilar och människor" som hänger intill mig.
Agitator och konstnär, 1960-talets motsvarighet till Georg Grosz i 1920-talets Berlin. Båda har bildsatt var sitt decennium, lika giftiga och lika oförsonliga mot kapitalism och konstmarknad.
Jag minns hur vi med darrande fingrar öppnade varje nytt nummer av Puss: dess bilder överskred systematiskt all anständighet, hisnande obscena med en politisk satir på åtalets gräns. Puss demaskerade lögner och hyckleri i en tid då Vietnamdemonstranter kunde jagas av ridande polis med piskor och folkpartister propagerade för en svensk atombomb och SAP höll sig med en egen åsiktsregistrering.
Naturligtvis trampade vänsterrörelsen ibland fel i extremism och i en kårhusockupation som i efterhand kan väcka löje. Men man får inte glömma engagemanget mot Vietnamkriget som födde Sveriges största ungdomsrörelse och var själva basen i 1960-talets radikalisering.
Också Lars Hillersberg gjorde några övertramp i fysionomier som kunde uppfattas som antisemitiska och han tappade omdömet när han lät antisemiten Rami utnyttja ett par av sina teckningar. Det kan inte försvaras men det måste ändå sägas att Hillersberg absolut inte var antisemit och att han i sina teckningar lekte med schabloner i en retorik som var typisk för undergroundkulturen: Don Martin i Mad, John Waters filmer eller Robert Crumb som överdrev blackface-fysionomier in absurdum. Också Frankrikes vassaste politiska satiriska tecknare Siné anklagades för att inte hålla gränsen mellan kritik av Israel och antisemitism.
Men varifrån kommer den obrutna slagkraften i Hillersbergs politiska satirer? Förklaringen ligger helt enkelt i hans konstnärliga handlag, hans outsinliga bildfantasi och förmåga att behandla en yta med diverse ruffiga men raffinerade blandtekniker. Han var i högsta grad en konstnär, utbildad på Konsthögskolan, undervisade en tid på Konstfack och hade gedigna kunskaper i äldre konst - vilket han gärna utnyttjar i olika pastischer och konsthistoriska referenser - däribland den prerafaelitiska och hyperromantiska "Ofelia".
I serierna skymtar en klassiker som OA i bakgrunden, till exempel i Hillersbergs seriestripp "En riktig finsmakare" (tyvärr alltför obscen för att refereras här).
Utställningens stora förtjänst är att den ger en heltäckande bild av hans konstnärskap, inte bara rabulisten utan också målaren får sin rättmätiga plats med en rad en rad målningar, ofta i svart och vitt, frenetiska i sina uppsplittrade, nästan oläsliga och hallucinogena fragment; ett pulserande rum som han ärvde från Rodhe och konkretismen. Ibland kan man tänka på Öyvind Fahlström, ibland på Jackson Pollock - men den som förefaller mig vara hans viktigaste inspiratör är den franske surrealisten André Masson vars automatism var avgörande för både Fahlström och Pollock.
Här finns fortfarande mycket att utforska. Tills vidare får vi luta oss mot den mycket läsvärda boken "Lars Hillersberg - entreprenör och provokatör" som Andreas Berg har ställt samman: konstnärsbiografi, tidsbild och ett porträtt av en komplicerad och motsägelsefull människa.