Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Afrikas plåga

Från sommarens uppsättning av Ruined på Intiman Theatre i Seattle. Foto: Chris Bennion
I Lynn Nottages pjäs Ruined berättar kvinnliga krigsoffer sin historia. Randy Geber träffar den Pulitzerbelönade amerikanska dramatikern.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

- Jag åkte till Östafrika för att samla berättelser från kvinnor i Kongo, för jag visste att deras historia inte gjorts hörd. Jag visste inte alls vad för slags pjäs jag skulle kunna hitta i ett så krigsskadat land, men jag ville göra tredimensionella porträtt av kvinnor som blivit fast mitt i de väpnade konflikterna. Antalet kvinnor som verkligen ville dela med sig av sina upplevelser förvånade mig. Den ena efter den andra kom och berättade medan tårarna rann och ofta med så svag röst att den knappt var mer än en viskning.
Lynn Nottage hade från början tänkt skriva en pjäs som skulle vara en omarbetning av Bertolt Brechts Mor Kurage. Kanske skulle det gå att flytta Brechts pjäs från Europa och 1600-talet till 2000-talets Afrika?

Hon tog sig till Uganda 2004 där Amnesty International, som Nottage tidigare arbetat för, hjälpte till att ordna intervjuer med kongolesiska flyktingkvinnor. På sin andra resa till Östafrika, 2007, besökte Nottage Kenya och Uganda och intervjuade kvinnor på flykt från stridszoner i Uganda, Sudan, Kongo, Somalia.
- Jag kommer ihåg hur det vände sig i magen den allra första gången en kvinna från Kongo berättade sin historia. Hon hette Salima, och hon återskapade sin historia med en så bildmässig tydlighet i varje detalj att jag ville skrika åt henne att sluta. Men jag visste ju att hon måste få höras. Hon hade gått flera mil från sitt flyktingläger för att dela med sig av sina upplevelser till någon som ville lyssna.

Lynn Nottage beslöt att lämna Brecht helt och skriva sin egen "Afrika-pjäs" med "ett humanistiskt sätt att dramatisera dessa kvinnors berättelser så att de utmanar människors sätt att tänka. Kvinnornas berättelser om hur de flytt från våldtäkter och misshandel i hemmet är så tydliga och så hjärtslitande att de skulle bli svårt för en teaterpublik att sitta och se en två timmar lång pjäs."
Arbetet fick namnet Ruined, och Nottage var noga med att dra en gräns mellan verklighet och fiktion.
- Även om jag brinner för frågan, är pjäsen inte en samling vittnesmål. Jag hittade min pjäs i Salimas och andras smärtsamma berättelser, men också i deras försiktiga tonfall, i de väldiga mellanrummen mellan suckar och flämtningar. Om de någon gång förmådde le, skymtade en glimt av en framtid bortom alla sår.
Kanske det inte var en tillfällighet att Ruined uruppfördes under de heta månader då

Barack Obama kämpade
för att bli den första afroamerikanska presidenten i USA. Mitt i en intensiv omprövning av grundläggande amerikanska värden och en genomgripande politisk förändring i Vita huset hade Ruined premiär i Chicago sent 2008 och i New York året efter. I sommar spelas Ruined igen med originaluppsättningens ensemble i Seattle och i höst sätts den upp i Los Angeles.
Till skillnad från andra amerikanska pjäser om konfliktområden eller andra amerikanska pjäser om krigen i Irak eller Afghanistan bygger inte Ruined på amerikanska rollpersoner som berättare eller till exempel en journalist som skapar en ramberättelse.

Pjäsen utspelas helt och hållet på en kombinerad nattklubb och bordell i Kongo och ingen av dess väl utvecklade rollfigurer är afroamerikan. Ändå tilldelades pjäsen Pulitzerpriset 2009, som vanligen går till pjäser med en amerikansk författare och som helst bör "handla om amerikanskt liv".
Pjäsens grymma intrig rör sig kring underhållningen i baren, där en ung flicka, Sophie, sjunger och försöker få bordellmamman Mama Nadis kunder att göra av med mer pengar. Sophie, visar det sig, har tidigare våldtagits med bajonett och lämnats eftersom man trodde att hon var död. Hon är oanvändbar för sex, och först vill Mama inte anställa henne alls. Men hon får ändå tak över huvudet, och eftersom flickorna måste dra in pengar får den 18-åriga Sophie, nymfen som är för söndertrasad för att bli hora, bli bordellens ekonomiansvariga.

"Kärlek är en alltför bräcklig känsla
för att överleva här ute", säger Mama Nadi. Men det är den som får Mama att agera i pjäsens slut, och det är just kärlek och mänsklighet som ger denna djupt ovanliga pjäs dess kraft. En obetänksam och ihållande amerikansk kritik mot Nottages pjäs bet sig fast vid att Mama Nadis egen romantiska kärlek som pjäsens klimax är lite för mycket upbeat i en pjäs om krig, våldtäkt och överlevnad.
Men det är en kritik som framför allt saknar Brecht och hans rollers hårda logik i en pjäs som brinner av känslor, man förmår inte se hur Nottage omdefinierar begreppet kvinnlighet för dagens teater.

Kritikerna är så besatta av att jaga Brechts skugga, att de inte uppfattar det säkra och personliga hos den kvinnliga konstnären Nottage, en dramatisk poet för uppslitande och intima hjärtefrågor, en dramatiker som skriver varmhjärtat om politik och om hur världen ser ut. Och utan att avslöja hur pjäsen slutar: om Mama Nadi och hennes Christian någonsin finner verklig frid tillsammans får publiken aldrig veta.
Nottage erbjuder trots allt i sin svårplacerade pjäs ett löfte om liv: våldet kommer kanske alltid att spela sin roll, men det betyder inte att det inte finns män i Kongo som likt Christian är kärleksfulla och stödjande, afrikanska män som vill bilda familjer och förhållanden med kvinnor som Mama Nadi. Som omutlig humanist vägrar Nottage att demonisera alla afrikanska män i sin pjäs.

Hur förstockad och närmast orubblig än ojämlikheten mellan könen än är, och trots att konsekvenserna av bristen på jämställdhet i Afrika är så omfattande, så är teatern fortfarande en plats där vi gemensamt kan bredda vår känsla av samhörighet inför frågan och uppleva hur bråttom det är.
För de vanliga kongolesiska kvinnor och flickor som Nottage porträtterar i Ruined är bristen på jämställdhet helt grundläggande. Den tar sig uttryck i sexuellt slaveri och tvång, våldtäkt och andra slags fysiska och psykiska övergrepp. Den utgår från en djupt rotad övertygelse att kvinnor är människor i mindre grad än män.

En del amerikanska kritiker envisades med att hävda att så illa tilltygade kvinnor som de i Kongo inte förmår ändra sina liv, inte kan läkas. Att dessa arma offer inte förtjänar vanlig kärlek eller att det är omöjligt att se en framtid för dem, bortom såren. Men om man accepterar sådana synpunkter som "sanna", speglar det framförallt att många av oss innerst inne också anser våldförda och misshandlade kvinnor vara mindre värda än andra människor.

Randy Gener

Översättning och bearbetning: Margareta Sörenson

Fotnot: Randy Gener är New York-baserad teaterkritiker och biträdande redaktör för American Theatre Magazine. Han är 2009 års mottagare av USA:s mest prestigefyllda pris för teaterkritik, George Jean Nathan Award.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!