Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Affärspartner

Socialdemokraterna låter ett privat opinions­företag sköta dialogen med partimedlemmarna.
Bengt Göransson konstaterar bestört att socialdemokratin inte längre är en folkrörelse.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När jag läser att mitt parti, det socialdemokratiska, har en affärsplan för återerövrandet av regeringsmakten blir jag mera rörd än störd. Jag kommer ihåg hur ivriga förnyare av folkrörelselivet redan på 1950-talet talade om att vi måste lära oss tänka som affärsmän om vi skulle kunna utvecklas.

Gemensamt för alla dessa affärsförespråkare var att de inte hade en aning om affärer, sådana hade de aldrig sysslat med, och de blev därmed bara ett slags flyktingar, slagordens fångar. De trodde sig ha hittat de vises sten i jakten på inflytande.

Men så får jag ett mejl som gör mig bestört. Det avslöjar att partiets kris är ännu djupare än jag hittills anat. Partiet tycks inte längre vara en folkrörelse, med dess grundläggande karakteristika, en sammanhållen vertikal organisation med lokalavdelningar, distrikt och riksorganisation. Mejlet kommer från SIFO, som på partiets uppdrag ber mig svara på hur jag ser på mitt medlemskap och vilka förbättringsmöjligheter jag vill föreslå. SIFO tilltalar mig med anropet Bästa medlem! Medlem i Sifo? Jag utlovas full anonymitet. Att brevet undertecknas av två partiombudsmän, som skriver till mig under Sifos brevhuvud minskar inte min bestörtning.

Tänk efter! En folkrörelse kan aldrig vara något annat än sina medlemmar, och det är deras synlighet som ger rörelsen dess kraft, inte deras garanterade anonymitet. Den representativa organisationens tröghet är i själva verket dess styrka, medlemmar som grundar sitt medlemskap på centrala värderingar påverkar med sitt eget tänkande, medan SIFO-intervjuade reagerar på andras tankar.

 

Den begåvade rättsprofessorn Anna Christensen skrev en gång en artikel som hade rubriken "Opinionsmätningar u p a". Den som besvarar frågor anonymt behöver aldrig avkrävas ansvar för sina ställningstaganden, skrev hon, och just den enskildes ansvarstagande för sina åsikter är en av demokratins grunder. Jag tänker, alltså finns jag till får inte devalveras till Jag tycker, alltså finns jag till.

Det som avslöjas är en identitetssvikt, något som konstprofessorn Lena Johannesson påpekade i en av Demokratiutredningens texter för snart 15 år sedan, när hon analyserade socialdemokratins symbol, rosen som hade ersatts av något som snarast var ett pussel, och som försetts med ett snett vänsterleende, snarlikt partiet Ny demokratis flinande månansikte. Symbolen avslöjade en osäkerhet på identiteten, både den egna och omvärldens, var hennes slutsats.

 

Att medlemmarna i partiet ses som supportrar och inte som medlemmar kan inte bli tydligare än i dagens brev från Sifo. En förklaring till den snabba devalveringen av synen på medlemmarna kan ha att göra med finansieringen via offentligt partistöd. Riksorganisationerna får stöd av staten, distrikten av landsting och regioner, lokalorganisationer av kommunerna, i varje led baserat på röstetal på de skilda nivåerna.

Därmed blir de tre organisationsleden i realiteten oberoende av varandra för sin finansiering. Jag har länge ansett att allt partistöd, också det som bygger på riksdagsmandat, borde gå till de lokala organisationerna, som sedan själva finge avgöra vilken riksorganisation de ville ha. Det skulle ge åt medlemmarna en makt som de i dag saknar. Att den centrala partiorganisationen i dag lever sitt eget liv är uppenbart, även när den har åsikter och förordar politiska lösningar som också omfattas av basen.

Och så slås jag av tanken:

Tänk om det socialdemokratiska partiet inte är det enda där medlemmarna har en försvagad ställning. Göran Hägglunds lite desperata försök att befria sig från sitt partis kristna belastning, och Moderaternas centralstyrning, bland annat belyst i den tidigare riksdagsledamoten Anne-Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet vidgar perspektivet och förklarar vad som händer när beslutspotens får ersätta tankeverksamhet.

 

Bengt Göransson

kulturen@expressen.se

 

Bengt Göransson är tidigare socialdemokratisk kulturminister och utbildningsminister.