Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ädla hjärtan

Idéhistorikern Michael Azar gör strandhugg i martyrdödens religiösa och politiska idévärld.

Maja Lundgren läser en studie i manlig offermytologi som emellanåt blir alltför polemisk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

SAKPROSA

DEN ÄDLA DÖDEN. BLODETS POLITIK OCH MARTYRENS MINNE | Michael Azar | Leopard förlag, 192 s.

I vardagligt tal används "martyr" mest som en synonym till gnällspik eller offerkofta. Ett skällsord som antyder att vederbörande borde ta sig i kragen och inte utöva känslomässig utpressning via självutplåning.

Men vid sidan av det pejorativa "usch, vilken martyr" finns det förstås ett heroiserande bruk av begreppet. En martyr är någon som frivilligt eller ofrivilligt får en död som betraktas som ädel, eftersom den förknippas med försvar av högre värden och med kampen för det goda.

 

Finns det något som är värt att dö för? Michael Azars idéhistoriska undersökning "Den ädla döden" ger inga svar på den frågan, eftersom han sätter frågetecken kring just det slags monumentala historieskrivning där beredskapen att gå i döden för något tas som bevis för sakens sanning.

"Det tycks inte finnas någon religiös eller politisk gruppering som klarar sig utan den sublima sammankopplingen mellan det medvetna offrets förmodat ärofulla död och den egna lärans helighet", hävdar Azar. Han påpekar också att det är fullt möjligt att offra sig för en falsk lära eller villfarelse.

Boken tillägnas Victor Jara, Stephen Biko, Samir Kassir och Anna Politkovskaja. Utan att trumpetera ut något storvulet "Måtte de inte ha dött förgäves!" menar Azar att de stod för allmänmänskliga eller eftersträvansvärda principer som de borde ha sluppit dö för.

Syftet med "Den ädla döden" är emellertid att mer specifikt granska idén om martyrskap i västerlandet, genom strandhugg i några filosofiska, religiösa, nationalistiska och revolutionära traditioner i väst. Azar menar, vilket kan framstå som lite förvånande, att martyrskap är något macho. "Martyrens virilitet" går som en röd tråd genom idéhistorien - "med de tidiga pacifistiska kristna martyrerna som ett iögonenfallande undantag".

 

Azar begränsar nämligen inte sin studie till sådana martyrer som dött för sina idéers eller sin tros skull, utan betonar framför allt dem som dödat eller uppmanat till strid (till exempel Jeanne d'Arc). Bokens politiska tendens är ganska tydlig: att lyfta västerlandets våldsamhet i nackskinnet.

Anna Politkovskja.Foto: Foto: Tommy HollSyftet är att visa att det är omöjligt att dra någon skarp gräns mellan öst och väst, eller mellan fredligt/kristet/västerländskt martyrskap å ena sidan, och krigiskt/muslimskt/österländskt å den andra. Alla "rituella iscensättningar av gemenskapens blodsoffer", oavsett om de är religiösa, nationalistiska eller revolutionära, och oavsett om de äger rum i öst eller väst, tenderar att befästa ett i grund och botten falskt vi-och-dom, menar han.

 

Det är ju vällovligt. Men Azar är för polemisk när han vid ett par, kanske tre tillfällen kallar kristendomen "dödsfilosofi". Då handlar det inte längre om en balanserad kulturrelativism, eller om kritik av pompösa gravtal kopplade till maktutövning, utan om något slags skadeglad spiken-i-kistan-på-kristendomen-grin. Det är helt sant att kristendomens historia till stor del har varit krigisk, och att det motsägelsefulla Nya Testamentet inte bara innehåller bergspredikan utan även ordalag som kan tolkas som raka motsatsen till att man ska vända andra kinden till.

Men även om Azars bok ingår i en nödvändig uppgörelse med korstågens kristendom, så finns här en tendens att bortse ifrån att det finns kristna som plockar andra russin ur kakan än de hämndlystna. Det är trots allt inte bara fornkristna som vänt andra kinden till. Och när han ska bevisa att martyrskap är förknippat med manschauvinism, slänger han in Che Guevara och Bin Ladin, utan att signalera att nu lämnar vi västerlandet.

"Den ädla döden" gör inga anspråk på att vara heltäckande. Var är suffragetterna? hade man annars kunnat invända. Varför inte ett avsnitt om feminismens älsklingssjälvmordsbombare Valerie Solanas? Det hade kunnat sätta idén om martyrskap som något exklusivt manligt mer i gungning (Jeanne d'Arc är såvitt jag kan se den enda kvinnliga västerländska martyren i sällskapet), utan att för den sakens skull lämna den offensiva, för att inte säga aggressiva, definition av begreppet som Azar har valt.