Abramović är kvinnan som går genom väggar

Häromveckan köade folk i timmar för att få chansen att delta i Marina Abramović performance på Skeppsholmen i Stockholm – hennes liv och konst verkar utgöra en oemotståndlig cocktail för vår tid. 

En del nycklar till fenomenet Abramović finns i den självbiografi som kom på engelska i höstas och nu påpassligt ges ut på svenska. 

Läs mer: Abramovic är drottning av performacekonsten 

Föräldrarna var nationalhjältar

Rakt och rättframt berättar hon om uppväxten i 1950-talets Belgrad med en uppenbarligen psykiskt sjuk mor med svår kontrollmani och en notoriskt otrogen far, båda nationalhjältar i Titos Jugoslavien efter att ha varit partisaner. 

1970-talets resor ut i Europa med legendariska performanceframträdanden, och mötet med tvillingsjälen Ulay följs av ett 1980-tal med intresse för urfolkstraditioner och vad som väl bäst sammanfattas som new age.

1990-talet präglas av Balkankrig men också ett begynnande bredare genombrott. Plötsligt dyker namn som Yamamoto och Givenchy upp i stället för egenstickade tröjor av stinkande sardisk ull.

Urtypen för en stark kvinna

Marina Abramović är rolig. Hon har tillräckligt distanserad blick för att drastiskt kunna skildra 1970-talets mest flippade existenser, hon är naket nyfiken i mötena med främmande kulturer (att ett stycke om aboriginer fick strykas i den första engelska utgåvan säger bara något om vår hysteriska tid), hon träffar män och tänker ungefär ja ja, det här kommer inte att sluta bra men jag kör ändå. 

Ulay beskrivs mellan raderna som en vekling som inte pallar med deras mest krävande performance medan Abramović blir urtypen för en stark kvinna som övervinner smärta och rädsla och aldrig backar för något.

Läs mer: Konsten att bli golvad av en konstnärsguru 

Amelia är peppigare  

Det där sista gör att det aldrig riktigt blir peppigt som ett porträtt i Amelia. Marina Abramović går, som det heter i bokens titel, faktiskt genom väggar. 

Synd bara att inte en förlagsredaktör eller två har fått gå igenom översättningen. Att Konstakademien i Belgrad får heta Academy of fine arts, i en svensk utgåva, är bara en av många obegripliga formuleringsval. I en bok av och om någon som är så noga med formen ser det extra slarvigt ut.

Nils Forsberg är skribent på Expressens kultursida.