Aborträtten är under hot även i Sverige

KULTURDEBATT. Vi måste tala om rätten till abort, men vi borde tala om reproduktiv rättvisa. Fastnar vi i det förstnämnda, attackerna på aborträtten, missar vi vidden av det som nu sker. För så här är det: aborträtten hotas, inte bara akut i USA utan också på sikt i Sverige. Vi såg det i de så kallade samvetsfrihetsmålen, där svenska, kristna barnmorskor med stöd av vissa kristdemokrater, konservativa jurister och den nordamerikanska lobbygruppen Alliance Defending Freedom (ADF) snyggt utnyttjade begrepp som den svenska modellen, svenskt medbestämmande och europeisk diskrimineringsrätt för att slå in en kil mellan lagstiftningen och den faktiska tillgången till abort vid svenska kvinnokliniker. Vi har att göra med en välfinansierad global antiaborträttsrörelse som skickligt fångar upp nationella diskurser och vet att utnyttja dem. I Östeuropa spinner man argumenten runt minnena från Sovjettiden; i Frankrike runt nationalistiska vanföreställningar om krisen i den vita och äktfranska befolkningsfrågan. I Texas är det ”Jesus, Guns, Babies”. 

I Sverige kommer man inte långt med hänvisningar till Jesus, men talar man om anställdas inflytande över sina arbetsuppgifter och rätten att inte bli diskriminerad på jobbet – ja då kommer man i alla fall till först Arbetsdomstolen och sedan Europadomstolen. För tillfället har antiabortlobbyisterna gått bet i Sverige, men de söker fortfarande efter öppningar. Vi lär se fler snyggt paketerade försök att begränsa även den svenska aborträtten, och här behövs vaksamhet och aktivistisk beredskap. Men det behövs också en förmåga att koppla samman till synes skilda frågor för att se hur hoten mot kroppslig integritet och reproduktiv hälsa faktiskt ser ut. 

Politiken att förhindra delar av befolkningen från att skaffa barn har alltsomoftast sin grund i rasistiska tankar om folkförädling, alltså rashygien.

I USA har svarta och antirasistiska feministiska aktivister kämpat för att vidga perspektivet: aborträtten är viktig, men inte bara den. Reproduktiv rättvisa handlar också om rätten att kunna skaffa barn. I många länder har minoriteter och ursprungsbefolkning historiskt påtvingats olika ingrepp som syftat till att begränsa den möjligheten. Danska statens spiralkampanj på Grönland under 1960- och 1970-talet som nyligen uppmärksammats är ett exempel. Då satte läkare utan information eller samtycke in spiraler i hälften av Grönlands fertila kvinnor. På en del platser föddes inga barn alls på tio års tid. I Sverige hade vi tvångssteriliseringar av psykiskt sjuka, så kallat asociala, funktionshindrade och så småningom transpersoner mellan 1934 och 2013. 

Politiken att förhindra delar av befolkningen från att skaffa barn har alltsomoftast sin grund i rasistiska tankar om folkförädling, alltså rashygien. Kanske trodde vi att rashygienens tid var förbi, men i själva verket simmar dess idéer i grumliga vatten runt dagens etnonationalister. När den högerextrema politiken får allt större genomslag väcks till slut frågorna om vissa kvinnors rätt att skaffa barn, eller kostnaden för vissa barn i samhället. Där är vi redan: nu har vi socialdemokratiska ministrar, säkert kallar de sig feminister, som talar om att begränsa invandrade kvinnors barnafödande i integrationens namn. 

Sverige hör till de tio länder i världen med lägst spädbarnsdödlighet, men forskning visar att skillnader finns mellan majoritets- och minoritetsbefolkning även här.

Ytterligare en aspekt av reproduktiv rättvisa handlar om samhällets prioriteringar kring vård för gravida, liksom möjligheterna att på ett gott sätt ta hand om och uppfostra barn. I USA är hyckleriet uppenbart: där gör man allt för fostret men inget för barnen, som republikanska politiker tycker ska gå i skolor med bara en låst entrédörr och beväpnade vakter och lärare. Babies and guns! Bristen på politik för att kunna skaffa familj – föräldraledighet, föräldrapenning, barnomsorg, lagstadgad semester, kostnadsfri utbildning – visar att abortmotståndet inte handlar om omsorg om barn, utan om att kontrollera kvinnor. USA ligger på trettiotredje plats av trettiosex i OECD:s rankning över spädbarnsdödlighet. För ursprungsbefolkningen är risken mer än åtta gånger högre än för vita att ett nyfött barn avlider. 

Sverige hör till de tio länder i världen med lägst spädbarnsdödlighet, men forskning visar att skillnader finns mellan majoritets- och minoritetsbefolkning även här. Dödligheten är högre bland spädbarn vars föräldrar är födda utanför Europa, och den skillnaden kan inte förklaras med föräldrarnas utbildningsnivå. 

Till detta kommer den politiska underprioriteringen av kvinnosjukvården. Förra året sa barnmorskorna i Stockholm upp sig en masse för att de inte stod ut med arbetsvillkoren; på den norrländska landsbygden tränar barnmorskor blivande föräldrar på så kallade vägförlossningar. I Skåne funderar förlossningsläkarna på hur många födande man kan skicka till Köpenhamn, om schemaraderna inte fylls under semestern. I barnpsykiatrin är det köer och uppsägningar, på barnintensivvårdsavdelningarna är det personalbrist. Från Timbro-debattörer hörs klagomål om att allt detta nog är föräldraledighetens fel – bort med den, så löser vi personalbristen i vården!

Vi måste alltså tala om aborträtten, men abortfrågan är trots allt bara en aspekt av en bredare politisk problematik som handlar om kön, etnicitet och ojämlikhet. Reproduktiv rättvisa handlar om alla människors rätt till självbestämmande över sin reproduktiva förmåga, och var och ens rätt till sin kroppsliga integritet. Och så handlar det ytterst om samhällets och politikens vilja och förmåga att skydda dessa rättigheter. Vi får inte missa att se helheten i det som nu händer.  

Rebecca Selberg är lektor i genusvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.

Lunch med Montelius: Förljugen naken-tv

KULTURPODD. Gunilla Brodrej och Martina Montelius pratar om ”Naked attraction Sverige”. Dessutom: Så kunde Liberalernas logga släppas igenom.