Foto: Nordström Cornelia
 Foto: Nordström Cornelia

Aase Berg

Publicerad
Uppdaterad
"Genusproblematiken är mer männens broblem än kvinnornas"
”Jag har en läsare och han är ett ufo. Det räcker för mig.”
Så sade Aase Berg till mig i början av sin författarbana. Hon talade inte om kritikerna – de hade reagerat starkt, omedelbart och olika. På så sätt profilerade hon sig omedelbart som ett slags litterär brytpunkt. Poesin var respektlös, rituell, rytmisk och språkligt våldsam.
Efter tredje boken, Forsla fett, hade hennes uttalande inget mandat längre. Boken väckte stor uppskattning och läsarna hittade fram till Aase Bergs författarskap.
Nyutflyttad från Stockholm har hon blivit lantis i Hälsingland, där hon valt att bosätta sig med sin familj i byn med det poetiskt träffsäkra namnet Övernjöte (granne till det lilla samhället med det likaså fantastiska namnet Njutånger, där hennes föräldrar och syster bor).
Jag reser dit en svensk högsommardag – gråmulen, regnig och med en temperatur på 14 grader.
– Nu blir det sightseeing i Övernjöte, säger Aase Berg lakoniskt bakom ratten och skrattar.

För den som är någorlunda insatt i yngre samtida svensk poesi är Aase Berg en av de självklara författarna att orientera sig efter. Hennes böcker analyseras på universiteten, diskuteras på skrivarskolorna, man läser hennes litteraturkritik på kultursidor, i tidskrifter och hör den på radions kulturprogram. Trots att hon är så läst och respekterad har hon har svårt att se sig själv som förebild för andra poeter.
– Men jag märker att det jag skriver får respons och förstår att folk kan inspireras av mina böcker. Inte så att jag känner igen det jag skriver i andras poesi, de kopierar inte. Det är nog snarare en inställning som kan nå ut.
– Jag kan känna igen en viss energi hos till exempel Martin Tistedt, även om det inte kommer från mig. Hos Tom Malmquist och Sara Hallström som är riktigt bra och intressanta kan jag också känna igen ett visst temperament. Jag är intresserad av de deprimerade, galna och desperata författarna i min generation som Johan Jönson och Mara Lee.

Kan man se i en text vilka referenser dess författare har för sitt skrivande? Vad som gjort intryck, inspirerat, stött bort eller älskats.
– När jag började skriva hade jag inte läst samtida poesi, säger Aase Berg. Jag hade läst Arthur Rimbaud, Antonin Artaud och de andra surrealistgubbarna. Jo, Eva Kristina Olsson och Ann Jäderlund läste jag också. Jäderlund var en stark ådra för mig. Det har jag också fått skit för. Nu är det länge sen jag befann mig där i skrivandet, när jag tittar tillbaka kan jag se influenserna.
– Katarina Frostenson var för intellektuell för mig i början, det tog tid att fatta. Jäderlund är så köttig, det var en lätt övergång från surrealisterna. Lennart Sjögren har varit en influens med sina råa och vackra grejer om naturen. Och Rut Hillarps romaner som bara var så för mycket – passionerade, masochistiska och mystiska. Jag har nog alltid dragits till det patetiska.

Många författare
är överens om att det lätt att fastna i sitt eget inarbetade sätt att skriva så att man till slut kommer att bli en epigon av sig själv. När det gäller riktigt kommersiell litteratur kan det vara det eftersträvansvärda, men arbetar man konstnärligt kan det bli olycksaligt.
– Jag är intresserad av den dolda aggressivitet alla håller på med men aldrig någonsin erkänner och skulle lätt kunna fastna i det i mitt skrivande. Man måste se vilka vinster man kan få ut av att upprepa sig och vara vaksam på det.
Lars Mikael Raattamaa har talat om ett problem som Ebba Witt-Brattström kallar för ”huldremodernism” – förtingligandet av kvinnan i litteraturen. Aase Berg har varit inne på något liknande i essäer och recensioner där hon beklagat kvinnliga poeter som skriver fram en passiv och masochistisk bild av sig själva som väna, lockande ”timotejbrudar”.
– Genusproblematiken är mer männens problem än kvinnornas. Kvinnors problem är att inte vara huldror. Kvinnor har en tendens att mystifiera diktjaget och vara undflyende. Jag har aldrig haft något huldreproblem. Jag är alldeles för aggressiv för det. Men jag har arbetat på att ta fram obekväma sanningar inom mig.
– Varför intresserar jag mig till exempel för kvinnan som dumpade sina ungar vid en pir i USA? Inte bara för att det var så otäckt. Jag kände igen något i det.

Aase Berg är nyligen tillträdd ledamot i styrelsen för Författarförbundets skönlitterära sektion och är med i en referensgrupp för Författarfonden. Hon är också verksam litteraturkritiker bland annat i Expressen och har ett förflutet som redaktör vid Bonniers Litterära Magasin. Med andra ord har hon en del makt i litteratur-Sverige.
– Frågan om makt är intressant. Jag förnekar inte att jag har en – ganska liten – makt: en makt att tycka olika saker och en liten makt att peppa. Men jag har ingen större makt över vad folk har i plånboken. Det är två olika maktsorter. BLM var en kanal att publicera saker – det är svårt att inte kalla det makt. Man blir elit inom sammanhanget. Framför allt de som inte är inom systemet kunde provoceras av det.
– Jag tycker att det är lika bra att jag har makt som att någon annan ärthjärna har det. Jag är en representant för människosläkte typ Aase. Jag har aldrig fått några priser för mina böcker. Inflytande och pengar hänger inte alltid ihop.
Men att vara poet utanför den litterära världen är inte alltid så lätt.
– Det är inget man frivilligt berättar för de andra föräldrarna på dagis, man tvingas trassla in sig i långa ursäkter. De flesta tror att man är en latoxe som bara vill fantisera och leva på bidrag. Om man jobbar med finanskurvegrejer blir man socialt accepterad, trots att det är precis lika flummigt.

Händer det att författare känt sig hotade av din kritikermakt?
– Ja det tror jag. Precis som att jag inte vill att mina böcker hamnar hos vissa kritiker. Jag har hållit på så länge att jag vet vilka som kan ta sig in i vad och det är klart att det finns de som ser så på mig också. Men man kan inte se jobbet som att man är den enda rösten. Man representerar en läsning.
– Jag kan aldrig ensam ta ansvar för alla människors smak i hela världen. Det måste författarna veta. Det är skillnad om man är ute efter pengar eller annat. Det jag säger påverkar inte försäljningssiffror. Men jag kan påverka stipendier för en smal poet.
 
En ny generation
författare kommer snart att ta form och kunna definieras. En generation som kan placeras historiskt och som sådan kommer efter den som Aase Berg ingår i.
– Jag tror att de kommer att sälja lite mer och bli bättre på marknadsföring. De är på god väg och är en generation som tar poesin på stort allvar. Det finns ett starkare intresse för poesi nu än vad det har gjort på ett tag. Det är inte bara kufigt längre, det är coolt också.
– Jag önskar också ett närmande till musiken. Musiktexter funkar sällan som poesi taget ur sitt sammanhang, det är övervägande skitsmörja, konstigt när man satsar på musiken och har draghjälp av den.
Och prosan?
– Det är jätteroligt med den nya vågen av krånglig prosa efter novellboomen som inte riktigt var min grej. Till exempel Annika Korpi, Nikanor Teratologen, Maja Lundgren, Daniel Sjölin och Martina Lowden som har ett jobbigt språk. Det måste finnas ett slags förtvivlad humor för att jobbig prosa ska bli bra.
Vem var då det där ufot Berg talade om i början av sin författarbana? En annan blivande författare, skulle det visa sig. Även känd som programledare i ett litteraturprogram för Sveriges Television.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag