Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Teatern gjorde Lars Norén berömd – och kontroversiell

En kompromisslös konstnär som ständigt bröt ny mark. Så säger Dramatens konstnärliga chef Mattias Andersson om Lars Norén.
Lars Norén (1944-2021).
Foto: CLAUDIO BRESCIANI / TT / TT NYHETSBYRÅN
Lars Norén var en svensk poet, dramatiker och regissör.
Foto: JAN COLLSIÖÖ / TT NYHETSBYRÅN
Teaterkritikern Maria Edström.
Foto: Expressen / OLLE SPORRONG

Maria Edström minns Lars Norén.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM.  När fick Lars Norén egentligen sitt genombrott? 

1979, skulle jag säga, ”En fruktansvärd lycka” i regi av Suzanne Osten såg jag som 23-åring och plötsligt talade själva tidsandan, en tidsanda vi ännu inte fattade att vi levde i men fanns hos dessa två par som grälade, klädde av sig, åt, badade, hade sex och pratade, pratade och pratade och allt i ett rasande tempo. Då hade Norén redan 1969 i sin dikt ”Revolver” beskrivit sig själv ”som en termometer i tidens röv” – och vi höll febrigt med. 

Andra såg nog lyrikdebuten ”Syrener, snö” 1963 som genombrottet, man slås av att Norén hade kunnat ha en lugn och respekterad poetkarriär, de som huvudsakligen följt hans lyrikspår har också varit de mest ogrumlat hängivna. 

För det var teatern som gjorde Norén berömd och kontroversiell, redan med Dramaten-debuten ”Fursteslickaren” 1973 blev det skandal. Kritiken var inte nådig och Norén höll med offentligt vilket är ett totalt no-no i teatervärlden. Varpå följde skriverier och publiksuccé för detta drama som amoraliskt skildrade sexuella övergrepp.

Percy Brandt, Lars-Erik Berenett, Lena Brogren och Reine Brynolfsson i ”Natten är dagens mor” i SVT 1984.
Foto: LARS WIKLUND OCH BERTIL ERICSSON

Det stora publika genombrottet kom i början på 80-talet med ”hotellpjäserna” ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med Gud” – där legeringen mellan det självbiografiska i en uppväxt i Skåne med psykisk sjukdom och missbruk och en rejäl nypa O´Neill-dramaturgi gjorde Norén rikskänd. Föreställningarna visades i tv och Björn Melanders regi underströk bilden av dramatikern som sanningssägaren, skildraren av en äkta och autentisk verklighet. 

Nu var Norén på topp och under 1980 och 90-talet borrade sig han in i tidens nymornade borgarklass, som en Olle Hedberg från underjorden. 

”Jag tänker inte betala dina studielån, din psykotiska hora” var en sån där replik vi kunde slänga åt varandra på skämt som ett slags Norén-mem. Att ha en ”Norén-jul” eller att gårdagen varit som ”en Norén-pjäs” springer ur denna tid. Borgerliga kvartetter kallade han dem själv, ofta om två par, där en kväll, en helg spårar ur, ofta metateater om en dramatiker som skriver eller har kramp. ”Demoner”, ”Hämndaria”, ”Komedianterna”, ”Höst och Vinter”, ”Sommar” – ett axplock. 

Han var mediernas älskling i sin okonventionella och roliga uppriktighet.

Produktiviteten var redan då helt enorm och i en mening kan man säja att han skrev en och samma pjäs, i olika variationer, tillägg och utvikningar. Själva teatern betydde mycket, ofta kom han med lösa manusblad i en enda röra, och behövde hjälp att renodla och skriva färdigt, ofta i direkt kontakt med själva repetitionsarbetet. Han var mediernas älskling i sin okonventionella och roliga uppriktighet, oftast intervjuad i sin sekelskiftesvåning i Stockholms innerstad. Hans senare torgförda bild av sig själv som outsider och ensamvarg styrks inte av historien.

Nånstans där började han krokna, driften att bita den hand som fött honom fanns alltid. I ”Löven i Vallombrosa” 1991 bråkar en äldre och en ung dramatiker tjechovskt om vad en dramatiker egentligen ska skriva om och 1994 kom ”Trio till världens ände”, om tre syskon där den homosexuelle arkitekten med svår varumärkesfetichism ritar krematorier. Pjäsen pekar bort från borgerligheten, mot teman som krig och klass och även mot Noréns ibland ödesdigra fascination och för outsiderskap; homosexualitet, nazism och judiskhet. 

Ensemblen i Noréns ”Personkrets 3:1”
Foto: ANNA ULFSTRAND / INKÖPT DN/XP

Nu kom pjäser som ”Personkrets 3:1” och ”Skuggpojkarna” – mångröstade stycken om utslagna, sjuka och fördömda, erfarenheter Norén själv hade. Dramatikern hade förvandlats igen. 

Så till den grad att han, nu som konstnärlig ledare på Riksteatern, inte kunde motstå en grupp Tidaholms-interners önskan att göra en teaterföreställning med dem – med polismorden i Malexander som tragiskt facit, vilket i och för sig inte var Noréns fel. Utan, som jag ser det, var det den huvudlösa idén att fångarna offentligt skulle spela sig själva som var misstaget. Norén hade kunnat skriva en otäck och kontroversiell pjäs om nazister – med skådespelare i alla rollerna. Nu med ”7:3” blev teaterns själva idé kortsluten, verkligheten tog över och blev en fascistisk parad. Debatten blev våldsam och Norén födde sig som outsider.

Norén omgiven av ensemblen i ”7:3”.
Foto: ULF PALM/TT / TT NYHETSBYRÅN

Norén är golvad och arg, reser sig på nio; chefskap på Folkteatern i Göteborg och skriver pjäser som besatt. Spelade och ospelade, utgivna i två bamsevolymer – ”Samhälle” och ”Terminal”. Många av dem håller jag för hans allra bästa. ”Krig”, ”Anna Politkovskaja in memoriam”, ”Under” för att nämna några. 

Så kom dagböckerna som gjorde honom rikskänd en gång till. Och med bekant dynamik mellan dikt och verklighet. Jag läste första delen lika hypnotiserad som alla andra, avstod de följande eftersom jag, som många andra, får på huden. Som kritiker ville jag kunna fortsätta att recensera honom och ville inte bli tystnad av misstanke om jäv. 

Nu känns allt det där bara uppblåst och fånigt. ”Äh, det är bara teater!” vill jag att Norén skrattar på sitt moln.

Sista åren var det ålderdomen och döden som befann sig på scenen. ”Vintermusik” i underbar regi av Sofia Jupither är en föreställning som stannat hos mig; Rolig, hemsk, elak, insiktsfull och djupt rörande. Om Norén visade tiden vi lever i för mig redan som 23-åring har han fortsatt på den vägen livet igenom. Hans termometer i tidens röv fungerade in i det sista.


Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.


Dramatikern, poeten och författaren Lars Norén är död. Thérèse Cederblad, kommunikationschef på Albert Bonniers förlag, bekräftar för Expressen att Norén dog i sviterna av covid-19.
Lars Norén dog i sviterna av covid-19 på tisdagen.