Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Klä dig snyggt – även om ingen ser dig

Philip Warkander.
Foto: OLLE SPORRONG
Foto: DDP IMAGES / STELLA PICTURES/DDP IMAGES DDP IMAGES

Pandemin har accelererat en redan påbörjad förändring i modevärlden.

Philip Warkander ser ett ökat behov av att ta hand om oss själva.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Mode är ett socialt fenomen. Visst klär vi oss delvis för oss själva, men allra mest är det nog för andra. När vi får en komplimang för hur vi ser ut blir vi glada, känner oss bekräftade och sedda. Uppskattande ord och nyfikna frågor om var vi köpt den snygga väskan kan man leva länge på. Men, i en tid som uppmanar till social distansering och självisolering fungerar inte mode längre som socialt smörjmedel. 

Varför slösa med parfym om ingen ändå kommer att känna doften? För vem gör man hårinpackningen, målar läpparna och väljer kläder när det inte finns någon som uppskattar ens omsorger? 

Under den första, tidiga pandemiperioden var det nog många som i hemlighet kände lättnad. Svenskar hade i flera år rest utomlands, ätit ute och köpt kläder i större omfattning än någonsin tidigare. Hjulen snurrade snabbare och snabbare, nästan bortom kontroll. Därför var pandemin initialt så svår att ta på allvar. Innebar den inte mest en stunds avkoppling från all hets, en smidig ursäkt för att krångla sig ur en livsstil med alltför högt tempo? 

Först när dagar blev till veckor som blev till månader började det sjunka in att den tillfälliga pausen, som man trodde skulle varit över i tid till sommarsemestern, inte hade något tydligt slutdatum. 

Kritik mot konsumtionskultur är inget nytt.

Snart visade det sig också hur fragilt samhällsbygget var. Marginalerna var inte så stora att butikerna hade möjlighet att behålla sina lokaler utan kunder. I flera städer ekar det därför nu allt tommare i city. Skyltfönster efter skyltfönster töms på varor, medan handeln flyttar över till det digitala. Försäljningen av kläder har minskat med 18 procent, medan skoförsäljningen minskat med en tredjedel, jämfört med föregående år. Samtidigt har leveranssektorn vuxit explosionsartat. Dagarna genom trampar cykelbuden genom städerna, med fullastade väskor på ryggen: hämtmat, småprylar och kläder (som ändå snart åker i retur) ska levereras till de hemmasittande massorna. 

Kritik mot konsumtionskultur är inget nytt. De senaste generationerna har betett sig som om jordens resurser vore oändliga. Och visst är det skönt att veta att överkonsumtionen av plagg nu äntligen minskar. En av de största skillnaderna mellan ett hem 2020 och 1920 är antalet prylar vi äger, varav många vi inte har en aning om att de ens existerar. Hur många kan i huvudet göra en fullständig förteckning av de kläder som hänger i garderoben, eller av det som finns i källarförrådet?

Vi har länge behövt en ny, sundare relation till ägande. Under pandemin har många (i stället för att fortsätta ha shopping som ”hobby”) börjat intressera sig för eget skapande och odlande: brödbak, stickning och trädgårdsodling är numera trendigare än en jacka av senaste snittet eller en väska med rätt logotyp. Och, redan före pandemin hade mjukisbyxor petat ned jeansen från platsen som det vanligaste plagget i våra garderober, medan gymnastikskor ersatt högklackat. Under flera decennier har samhället blivit alltmer informellt, vilket gett effekter i modet. Snarare än att skapa ett helt nytt mode, har pandemin accelererat en utveckling som redan var påbörjad. 

När jag ser vänner och bekanta över zoom-länkar har jag slagits av hur bleka och trötta många blivit.

Men, det är lätt att glömma att konsumtion och produktion är två sidor av samma mynt. För varje ny nedgång i konjunkturen och dipp i försäljningen försvinner arbetstillfällen. I dag finns det en växande skara formgivare, stylister och fotografer som undrar över långsiktigheten i ett fortsatt arbete i modets tjänst. 

Men hur skolar man om sig vid 50 eller 60? Hur lösa familjeekonomin när ingen längre efterfrågar ens tjänster, men hyran likväl ska betalas? Banala resonemang måhända, inte minst när det pågår en pandemi, men personliga erfarenheter brukar trumfa generella och abstrakta skeenden för individen. 

Att ”gamla soldater inte dör, utan bara bleknar” är en känd sentens ur en brittisk folksång. Själv har jag tänkt att det nog inte bara gäller soldater, utan även människor i största allmänhet. Inte minst verkar detta gälla under en pandemi. 

När jag ser vänner och bekanta över zoom-länkar har jag slagits av hur bleka och trötta många blivit. I bakgrunden skymtar överfulla diskställ och stökiga pappershögar. Kollegorna har reducerats till en serie talande huvuden på en skärm, med hemmaklippta frisyrer och illa vårdade skägg. 

Exemplet är förstås extremt, men andemeningen klok.

När min syster en gång i tiden tränades inför en kommande exkursion med Läkare utan gränser fick hon noga instruktioner för hur hon skulle bete sig om hon blev kidnappad: tvätta dig, ha ett rent ansikte, vårda ditt yttre. Det är så du behåller din mänsklighet i dina kidnappares ögon. Exemplet är förstås extremt, men andemeningen klok. Vill vi förbli civiliserade måste vi fortsätta hålla förfallet stången, utmana latheten och klä oss som att vi brydde oss.

Om något gott kommit ur pandemin är det väl ändå denna till synes lilla men ändock viktiga insikt: Att ta hand om sig själv handlar om självrespekt. Självklart ska vi inte fortsätta köpa 13 kilo kläder och hemtextil per år och person, som vi hittills gjort. Och butikslokalerna kan säkert, på sikt, finna nya funktioner som lockar tillbaka kunderna. 

Men även utan social interaktion är det viktigt att vårda sig själv, trots att ingen annan ser på. 


Philip Warkander är fil doktor i modevetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=76618&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.