Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Därför borde vi inte flytta statyn av Linné

Staty av Carl von Linné.Foto: PATRIK C ÖSTERBERG/TT
Konstnären Carl Johan De Geer.Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Philip Warkander.Foto: OLLE SPORRONG

Hur ska vi hantera ett smutsigt förflutet som genom offentlig konst fortsätter att hyllas?

Philip Warkander ger sig in i den pågående statydebatten. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. I Hagaparken står en spektakulär ruin. En gång i tiden planerad att bli Sveriges mest extravaganta slott, i dag mest bara en samling stenar som långsamt täcks av parkens grönska. Det kostsamma projektet var en av anledningarna till att dess initiativtagare Gustav III mördades – hans längtan efter ett mer grandiost kungarike hotade att försätta landet i konkurs. 

När jag nyligen besökte platsen fantiserade jag om hur vackert det kunde bli om bygget nu, nästan 200 år senare, faktiskt slutfördes. Är inte denna typ av skrytbygge precis vad småtråkiga Stockholm behöver? 

Historiska monument kritiseras och statyer lever farligt.

Sättet som vi i dag gestaltar det förflutna debatteras för stunden flitigt. Historiska monument kritiseras och statyer lever farligt. I vissa fall är kritiken fullt legitim, som när militära representanter för amerikanska utbrytarstater som ville bevara slaveri nu – äntligen – plockas bort från offentliga rum. Andra exempel är mer tveksamma, som när svenska statyer av Carl von Linné föreslås monteras ner. Debatten är inte helt ny. I Helsingborg står Magnus Stenbock staty på Stortorget. Lämpligheten i detta – slaget vid Helsingborg var inte direkt snällt mot helsingborgarna – har ofta diskuterats. 

Kärnfrågan är denna: Hur ska vi hantera ett smutsigt och mörkt förflutet som genom offentlig konst fortsätter att romantiseras och hyllas? Det går inte att skriva om historien. När de centrala delarna av Gdansk till mer än 90 procent ödelades av bombningar under andra världskriget återskapades snart kopior av de förstörda byggnaderna. Saknaden efter det förlorade kulturarvet var helt enkelt för stor för att man skulle bygga något modernt. Eftervärldens dom har dock varit hård och staden liknas i dag vid en teaterkuliss, en oärlig pastisch och kitschbomb. 

Statyn av Louis De Geer i Norrköping.

Carl Johan De Geer, släkt med slavhandlaren Louis De Geer som står staty i Norrköping, har föreslagit en kompromiss. I stället för att riva det gamla bör det kompletteras med nya konstverk, som kan erbjuda andra perspektiv på det förflutna än det rent hyllande. Förslaget må låta som en tråkig lösning som riskerar att göra båda parter i den pågående diskussionen missnöjda. 

Det gemensamma kulturarvet måste behandlas varsamt, samtidigt som vi inte får stagnera i våra tankesätt. I stället för att fullständigt korrigera historien och ta bort det vi inte vill påminnas om bör vi förhålla oss till offentliga platser som de mångbottnade och komplexa miljöer de är. Likt årsringar på ett träd läggs händelse efter händelse till historien.

Utgå från det gamla, men bygg nytt.

Därför, hur lockande drömmen än må vara, bör vi inte fortsätta byggprojekt som avstannat sedan hundratals år. Grönskan får fortsätta täcka det en gång storslagna planerna i Haga. Vi bör heller inte flytta på vare sig Stenbock eller Linné. Men, vi ska inte okritiskt hylla förlegade och unkna ideal eller de personer som representerar dem. 

Carl Johan De Geer vill komplettera den nuvarande Carl Milles-signerade statyn med en egendesignad, tillverkad i brons och formad som en skolbänk. Statyn skulle symbolisera den påtagliga brist på undervisning om svensk slavhandel som råder i skolan i dag. Hans förslag är smart: Utgå från det gamla, men bygg nytt. Istället för att dölja och censurera bör vi addera nya perspektiv, som representerar tiden vi lever i nu.

 

Philip Warkander är lektor i modevetenskap, författare och i sommar redaktör på Expressens kultursida.