Bildningsresa om alla dessa översättningar

Foto: BEATRICE LUNDBORG / DN TT NYHETSBYRÅN

Nils Håkansson går på djupet med århundradenas svenska översättningar.

Nina Lekander får personlig lättnad av denna berömliga insats av författaren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Titeln på författaren, översättaren och förläggaren Nils Håkansons digra och vittra volym ”Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning” är både förbryllande och vitsig. Man skulle kunna stryka ”inte” eller inte. Det kunde ha stått demiurger i stället för gudar.

Vadå gudar och demiurger, alltså avgudar? Jag tror att begreppen kan syfta på såväl tidsanda som språkbruk. Håkanson ger exempel på ”bevis”: samma översättare till flera olika verk kan återkommande använda sina egna språkliga tics för vitt skilda författare. Det ”kan märkas i en tendens att utelämna eller inte utelämna hjälpverb” och förekomsten av irriterande småord.

Foto: Nirstedt/litteratur

Med detta sagt har vi här fått en noggrann, brokig, ibland rörig men oftast spännande bildningsresa om svenska översättningar och översättare från forntiden fram till vår egen tid. Inklusive talrika fotnoter och excerpter (varvid ges flera gratislektioner i skojigt stavad gammelsvenska). 

Ungefär hälften av svensk litteratur består av översättningar från främmande språk. Färden flänger genom olika epokers språkliga och kulturella intressen och syften; diverse religiösa, moralistiska, filosofiska eller litterära ideal och nycker.

Personregistret omfattar omkring 540 namn. Från kända författare och översättare till de brutalt bortglömda – inte minst de många kvinnor som var särskilt sketet betalda och stod misogyniskt lågt i översättarhierarkierna.

Påfallande är, framhäver Håkanson, att ju högre status ett utländskt verk har, desto större vikt läggs vid originaltroheten. Annars har det varit si och så med omfattande fusk i form av strykningar, tillägg, kompilat och parafraseringar under århundraden. Men noteras kan att redan de systrar och bröder i Vadstena kloster som översatte Heliga Birgittas uppenbarelser gjorde det texttroget, medan de slarvade med mindre betydande skrifter.

Ett återkommande mönster är de ringa arvoden som har utgått till översättarna. Kanske inga problem för adel och överklass, men desto mer för de mindre bemedlade. Särskilt då kvinnor som översatte 1800-talsromaner av ibland undermålig kvalitet eller med ”osedligt” innehåll i hög hastighet. Stress är förstås fiende till noggrannhet och stil.

Ett återkommande mönster är de ringa arvoden som har utgått till översättarna.

De tyska och franska preferenserna trycktes småningom tillbaka till förmån för anglosaxisk och angloamerikansk invasion, något som Håkanson beklagar. Dock är det roligt att läsa om J R R Tolkien och hans interpreter i Sverige. När Tolkiens anseende ännu inte var så högt översattes han av Tore Zetterholm 1947: ”Hompen, eller En resa dit och tillbaks igen”, ”där alltihop har komprimerats så till den grad att det är svårt att hitta någon direkt motsvarighet i originalet”.

Följde gjorde Britt G Hallqvists Bilboöversättning från 1962 och strax före dess Åke Ohlmarks klassiska men ”bristfälliga” tolkning av ”Ringarnas herre”. Som ju ledde till ”en rent luciferisk drabbning” mellan Ohlmarks och Tolkien. Någorlunda men inte helt och fullt fred slöts bland fansen när Erik Andersson nyöversatte Ringentrilogin 2005 tillsammans med Lotta Olsson.

Mitt i denna faktaspäckade kulturhistoria stryker jag under en mening som ger mig personlig lättnad: ”Textens ökade svårighetsgrad motsvaras alltså ofta av en ökad frihetsgrad för översättaren.” Ty mitt tror jag första och absolut svåraste översättningsuppdrag gällde Kathy Ackers böcker ”Blood and guts in high school”, ”Great expectations” och ”Don Quixote”. Vilda, snuskiga och absurda cut up-texter som krävde stor egenfantasi och en mängd ordvrängande påhitt. I detta hade jag som väl var en förträfflig hjälp av förläggaren Erland Törngren och min bror redaktören Tomas Blom.

Och Nils Håkanson lyfter rätteligen fram redaktörernas viktiga roll för en korrekt och varierad svenska. I ”Dolda gudar” finner jag blott ett fåtal korrfel samt en viss fäbless för ”ett slags” hellre än ”en sorts”. Det gör emellertid inte författarens insats mindre berömlig.


SAKPROSA

NILS HÅKANSON

Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning

Nirstedt/Litteratur, 360 s.


Nina Lekander är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.


Anna Larsson: ”Plötsligt blir det mycket skitsnack om henne”

KULTURKRIGET. Dirigenter är föremål för så många föreställningar om det stora geniet att det verkar omöjligt för en kvinna att nå samma upphöjda position. 

Operasångerskan Anna Larsson och konserthuschefen Stefan Forsberg diskuterar den sista manliga bastionen.