Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Viktor Barth-Kron

Välfärdskrisen kan bli en regeringskris

Såhär lät det tidigare i dag när regeringen tillsammans med C och L presenterade fem extra miljarder till välfärden
Karolina Skog (MP), Emil Källström (C), finansminister Magdalena Andersson och Mats Persson (L) presenterar nya satsningar under en pressträff i riksdagens presscenter. Fem nya miljarder till kommunsektorn.Foto: FREDRIK PERSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
M-ledaren Ulf Kristersson.Foto: CHRISTINE OLSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Kommuner och regioner ska få mer pengar – men när, och av vem? Den invecklade striden om välfärdsmiljarderna kan bli tuvan som välter allt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Så letade sig till slut kommun- och regionkrisen högt upp på den politiska dagordningen. Det var knappast en dag för tidigt.

Det har länge funnits en märklig paradox i svensk politik, där regeringarna konsekvent har skrutit om hur mycket de satsar på välfärden, medan många av de kommuner och regioner (landsting) som utför huvuddelen av välfärdstjänsterna har lagt besparingsprogram och effektiviseringskrav.

Nu är alla partier plötsligt överens om att välfärden är underfinansierad, och om att saken måste åtgärdas tämligen omgående.

Moderaterna och Vänsterpartiet började i förra veckan, med varsitt krav på nya miljarder i en extra ändringsbudget. Regeringen och dess samarbetspartier svarade på måndagen med att lova fem miljarder inom den ordinarie vårbudgetprocessen, men oppositionen lät sig inte nöjas.

M, V och KD förhandlar vidare, med målet att få fram mer pengar snabbare – eventuellt genom att stryka några av januaripartiernas planerade reformer. Både friåret och ingångsavdraget uppges vara i skottgluggen. Sverigedemokraterna är sannolikt inte svårövertalade om det skulle mynna ut i ett skarpt förslag.

Huruvida det blir fem, sju eller tio miljarder extra till välfärden är naturligtvis betydelsefullt, även om betydelsen inte ska överskattas: Sveriges kommuner och regioner hade år 2018 kostnader på en bra bit över 1 000 miljarder kronor.

För en normalintresserad betraktare kan den upptrissade stämningen nog också framstå som obegriplig: vad spelar det för roll hur och av vem de här miljarderna röstas igenom, om nu alla i princip är överens om att de behövs? Om alla är överens om riktningen, kan de inte bara prata ihop sig?

Svaret har med det parlamentariska spelet att göra. Ni vet, det där som politiker alltid tycker får för mycket uppmärksamhet, bara för att sedan själva kasta sig handlöst in i det.

Så här är det: Om Vänsterpartiet och oppositionspartierna till höger – som tillsammans har majoritet – går ihop om förändringar i statsbudgeten är det svårt att säga något annat än att januariavtalet, grunden för regeringen, har fallit.

Dels för att reform efter reform i det noga framförhandlade dokumentet kan plockas bort. Dels eftersom en betydande poäng med överenskommelsen var att regeringen skulle få igenom sin budget. Vilket man i så fall alltså inte skulle få.

Precis som vid tidigare, liknande tillfällen kommer regeringssidan anklaga oppositionen för att ägna sig åt ett ovärdigt spel, i syfte att skapa kaos. Det har man sannolikt inget för. Det ligger i verksamhetens natur att partier i riksdagen söker genomslag för sina politiska åsikter, även om det sker på marginalen.

Det som inte utan fog uppfattas som en ”cirkus” i svensk politik kommer sig i stället av att man i tio års tid har försökt låtsas som att minoriteter egentligen är majoriteter. Med resultatet att regeringarna gång efter annan har sprungit in i väggen.

Den här märkliga parlamentariska dansen närmar sig nu något slags crescendo, där absurditeterna staplas på varandra: 

Vänsterpartiet, som annars kallar den övriga oppositionen ”blåbrun”, kan samarbeta med Moderaterna och indirekt SD om välfärden. Den rödgröna regeringen, som behövde Vänsterpartiets stöd för att alls kunna tillträda, kan däremot inte prata med Vänsterpartiet om saken – eftersom Liberalerna och Centern satt stor prestige i att V inte ska ha något inflytande.

Verkligheten pågår dock oförtrutet. I alla fall i kommuner och regioner.

Ulla Andersson om välfärdssatsningen: