Viktor Barth-Kron
Riksdagens debatt tidigare under måndagen var i stort sett en expeditionsaffär.
Jimmie Åkesson (SD) försökte flika in kritik mot tidigare regeringars nedrustning, men anslöt sig i sak till den socialdemokratiska analysen och omvändelsen: Även SD anser att Sverige omgående bör gå med i Nato.
Annie Lööf, vars parti varit för Nato under sju av organisationens 73 år, utropade ”äntligen” och välkomnade att omvärlden nu anslutit sig till den centerpartistiska säkerhetspolitiken.
Ebba Busch, vars KD också svängde 2015, lät i stora drag likadant.
Miljöpartiets Per Bolund gav ett av de lamaste Nej-anföranden som någonsin hörts i ett skarpt läge och avslutade med att lova att MP kommer att anpassa sig till majoritetens vilja, i alla fall efter valet.
Två kritiska röster stack ut – intressant nog kom de från olika håll, men berörde samma sak.
Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar låter i vanliga fall mer övertygad och övertygande när hon pratar om bostadsmarknad och offentliga investeringar än när ämnet är säkerhetspolitik, men här riktade hon besk kritik mot bristen på demokratisk legitimitet. Ett så stort beslut kan inte fattas under hemlighetsmakeri i en snäv krets, ansåg hon.
Liberalernas representant Allan Widman, som drivit Natofrågan drygt tre gånger så länge som Centern och KD gjort det, var mer nöjd med beslutet men kritisk till processen även han.
Widman beklagade att när beslutet väl fattas så görs det med svagare folkligt stöd och sämre förankring än vad som kunde varit fallet. Skulden för det lade han helt på det socialdemokratiska partiet, som aldrig velat diskutera Nato och inte själva argumenterat för en svensk anslutning förrän just nu, när beslutet fattas.
Widman berättade också om när han och moderaten Hans Wallmark stått på en kulle på Österlen och tittat på när en multinationell Natostyrka övade i Hanöbukten.
Poängen var inte att berätta om ett fint reseminne – även om det säkert var det, för Widman och Wallmark – utan en annan:
”Ryssarna såg också det.”
Här finns den kanske mest förbisedda detaljen i vårens något märkliga Natodebatt.
Den så kallade ”Hultqvist-doktrin” som väglett regeringens politik fram till nu var ju ingen blommor-i-håret-historia och absolut ingen neutral position av upphöjt oberoende.
Var och varannan vecka skrev försvarsministern på nya samarbetsavtal med något västland, i regel ett med Natomedlemskap. Sverige hade omfattande samarbeten med Nato självt och var i praktiken så mycket medlem man kunde bli, utan att faktiskt vara det.
Vilket, som Allan Widman påpekade, rimligen noterats även i Moskva.
Den som nu tar del av säkerhetspolitiska analysen och lyssnar på Magdalena Anderssons anföranden av i dag och (bokstavligen) i går får sig en övertygande plädering till livs:
Ett medlemskap i Nato stärker både vår och andras säkerhet. Tröskeln för krig höjs. Sverige kan och ska samtidigt fortsätta verka för nedrustning och vi kan driva den utrikespolitik vi önskar.
Samtidigt lämnas åhöraren med några uppenbara frågor. Som kanske är ofina att ställa just i dag, men som just därför måste ställas.
Om slutsatsen är så uppenbar, varför drogs den inte tidigare?
Fanns det egentligen något avgörande argument mot svenskt medlemskap i Nato, utöver att undvika spänningar i det socialdemokratiska partiet?
Ingen minns. Två månader kan vara en lång tid i svensk politik.
Nyss-statsminister Stefan Löfven och hans funderingar om ”fria ytor mellan stormakterna” försvinner nu snabbt in i baksmällans förlåtande dimmor.
”We’re coming home”, sade Ulf Kristersson på den gemensamma presskonferensen med statsministern.
Magdalena Andersson sade inte emot.
Viktor Barth-Kron är politisk kommentator på Expressen.
LÄS MER: Kakabaveh: Regeringen ”viker ner sig” för Erdogan
LÄS MER: Helena Gissén: Det fick Andersson att svänga om Nato
LÄS MER: Viktor Barth-Kron: Historiskt – och väldigt konstigt