Viktor Barth-Kron
För inte alls länge sedan liknande det socialdemokratiska partiet ett hålögt vrak, som vacklade fram genom samtiden i väntan på det oundvikliga slutet.
Möjligen skulle man kunna få några extra år med hjälp av konstgjord andning från Miljöpartiet, men framtiden fanns någon annanstans. Trodde alla, inklusive de själva.
Det var lite konstigt – Socialdemokraterna hade fortfarande aldrig gått under 30 procent i ett val – men sådan var tidsandan, som det heter.
Nu för tiden har de lägre opinionsstöd, men kinderna är friskt rosiga och självbilden nästan som i fornstora dagar.
”Vi bygger landet”, står det överallt på Svenska Mässan i Göteborg.
”Vi bygger landet tryggt”
”Vi bygger landet med kunskap”
”Vi bygger landet starkt och hållbart”
Det är en anspråksfull slogan, somliga skulle säga självgod.
Fjärran är det ängsligt sökande ”Trygghet i en ny tid” från kongressen 2017 och ännu längre bort är det lätt självutplånande prat om ”nystart” som präglade partiet runt förra decennieskiftet.
Över huvud taget är begreppet förnyelse djupt otrendigt i socialdemokratiska kretsar numera.
När de pratar om Magdalena Andersson som en ”traditionell socialdemokrat” är det en komplimang och inte, som på Mona Sahlins tid, en förolämpning och ett krav på avgång.
De känner vinden i ryggen. Hela Norden har socialdemokratiska statsministrar, snart även Tyskland.
I USA har man bytt ut Donald Trump mot rättvisa, som kongressens välkomsttalare, partiets Göteborgsordförande Mattias Jonsson, beskriver saken.
Själva har de snart lyckats genomföra ett fullständigt smärtfritt byte av partiordförande, vilket inte hänt sedan 1969, och de tror – vad de än säger offentligt – att marginalväljarnas motvilja gentemot Sverigedemokraterna kommer att leverera en ny valseger nästa år.
Om något präglar Stefan Löfvens annars något spretiga avskedstal som partiordförande är det dessa stämningar: Socialdemokraterna har haft rätt hela tiden. Särskilt nu, sedan Stefan Löfven blev statsminister.
Sverige har fått en ny riktning, med historiskt stora satsningar på både polisen och välfärden.
På presskonferensen efteråt försvarar Löfven sitt politiska eftermäle mot näsvisa frågor:
Januariavtalet innehöll faktiskt mycket bra socialdemokratisk politik!
Nio av tio socialdemokratiska vallöften från 2014 och 2018 är uppfyllda!
Och det är väl möjligen där skon klämmer, lite grann i alla fall.
Stefan Löfvens tal inleds med en historisk tillbakablick. För hundra år sedan, noterar han, betraktades arbetarrörelsens krav på åtta timmars arbetsdag som en omöjlig utopi. Sedan blev det verklighet.
Vilken är motsvarande genomförbara utopi nu, hundra år senare? Frågan blir hängande i luften.
Målet om EU:s lägsta arbetslöshet skulle prägla Stefan Löfvens gärning. Det var kanske inte utopiskt, men misslyckades ändå grovt.
Mot slutet av sitt tal pratar Stefan Löfven om gängkriminalitet och om ”kampen för att ingen ung pojke ska dras in i det vedervärdiga våldet”.
Tydligt utopiskt. Är det ett mål möjligt att nå, eller att åtminstone närma sig?
Inte med januariavtalet eller med nio av tio socialdemokratiska vallöften från 2014 och 2018, kan omvärlden konstatera.
”Stolt men inte nöjd” var en socialdemokratisk slogan i valet 2006. Det valet förlorade man.
Viktor Barth-Kron är politisk kommentator på Expressen.
