Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Viktor Barth-Kron

Jonas Sjöstedts bråkande har bara börjat

Vänsterpartiet vill gå vidare med en misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark. Expressens Viktor Barth-Kron förklarar.
Dörrmattans tid börjar rinna ut. Vänsterpartiet är på väg att höja tonläget.Foto: CHRISTINE OLSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Sitter osäkert. Just nu är det Eva Nordmark som hotas, men i längden är det Stefan Löfvens regeringsprojekt det handlar om.Foto: OLLE SPORRONG

Stormen runt arbetsmarknadsministern kanske mojnar, men regeringen har goda skäl att ta Jonas Sjöstedts hot på allvar.

Vänsterpartiet står just nu betydligt längre från makten än vad SD gör. Varför skulle de acceptera det?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Misstroendehotet mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) har satt socialdemokratiska företrädare i fullständig spinn.

Att just Vänsterpartiet vill använda skarpa åtgärder för att åtminstone delvis stoppa reformen av Arbetsförmedlingen utlöste under torsdagen en ren kanonad av mer eller mindre genomtänkta tillmälen:

Vänsterpartiet skapar politiskt kaos!

Vänsterpartiet ansluter sig till det högerkonservativa blocket!

Och så den lika vanliga som insinuanta och oförskämda ”frågan”:

Vilken regering vill Vänsterpartiet egentligen ha?

Den som dricker ett glas vatten och går ett varv runt kvarteret borde snabbt inse att hela diskussionen egentligen är absurd.

Upplysning: 1970-talet är slut

För att börja med ”frågan”: Vänsterpartiet vill förmodligen ha samma regering som nästan alla partier i parlamentariska demokratier. Nämligen en regering de själva sitter i, eller åtminstone en som lyssnar på vad de säger.

Vad de allra flesta partier i världen däremot inte vill ha är en regering som kräver deras stöd, men som bara har förolämpningar att erbjuda i utbyte. Nu verkar Vänsterpartiet, sakta men säkert, ansluta sig till den hållningen.

Den som tycker att detta är märkligt eller provocerande måste komma ut ur sitt politisk-historiska museum.

Det är sant att Socialdemokraterna förr kunde använda Vänsterpartiet som dörrmatta. Det byggde dock på att S var ett mycket stort (och rött) parti, som tillsammans med ett litet VPK förfogade över en majoritet i riksdagen.

Så ser det som bekant inte ut längre. De röda partierna samlar numera strax över 35 procent ihop. Alla tänkbara riksdagsmajoriteter måste innehålla flera sinsemellan mycket olika partier, och det enda som händer om just Vänsterpartiet lägger sig platt är att det blir ännu färre vid bordet som driver på åt vänster.

Vem ska släppa fram SD egentligen?

Men, ropar nu någon – om Vänsterpartiet är med och fäller den här regeringen, då blir det ju en högerregering med stöd av SD i stället! Det är ju ännu värre!

Detta – att alternativen är just den här regeringen, med just det här programmet, eller att Jimmie Åkesson tilldelas ett vip-kort till Rosenbad – är ett framgångsrikt påhitt från regeringssamarbetets fyra partier och deras hejaklackar i debatten. Som dock faller ihop snabbt vid en närmare titt.

Det är ju inte så att en SD-stödd högerregering uppstår ur ett vakuum om Centerpartiet inte får, exempelvis, privatisera Arbetsförmedlingen. En sådan kan just nu bara uppstå om Centerpartiet tycker att det är så viktigt att privatisera Arbetsförmedlingen att de är beredda att släppa fram en SD-stödd högerregering om de inte får som de vill.

Är Centerpartiet verkligen det? Något säger mig att en stor del av dagens idealistiska centerväljare i så fall skulle ta sin hatt och gå, snabbare än Martin Ådahl (C) hinner säga ”fler enkla jobb”. Och att C vet detta.

I vilket fall verkar det mer logiskt att Centerpartiet får visa sina kort, än att Vänsterpartiet ska rädda dem från ett jobbigt beslut. Till priset av sin egen politiska relevans.

Så mycket för ”samling i mitten”

Det ser också ut som en tanke att det var just den här veckan som Ulf Kristersson till sist öppnade dörren till arbetsrummet för Jimmie Åkesson. Det finns faktiskt en koppling här.

SD är nu en accepterad samtalspartner i det ena realistiska regeringsunderlaget – samtidigt som Vänsterpartiet är uteslutna från det andra.

Samma Vänsterpartiet som har varit en aktiv partner till S-regeringar sedan 1990-talet, medan Sverigedemokraterna var oberörbara fram till ungefär i förrgår.

Varför i hela friden skulle Vänsterpartiet, i längden, acceptera den rollen i svensk politik?

Stefan Löfven är härmed varnad. Talmannen också.

PREMIÄR: Se första ”Veckan med Viktor” i Expressen TV

I premiäravsnittet förklarar Viktor Barth-Kron varför partierna ALLTID är vinnare i opinionsmätningarna. Även när det går dåligt.