Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Viktor Barth-Kron

SD:s succé – och besvikelse

Viktor Barth-Kron: De är vinnare och förlorare i SCB:s mätning.
SD-folkets jubel på landsdagarna i Örebro.Foto: SVEN LINDWALL
Uppåt – men fortfarande långt kvar.Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Regeringen har utsett Sverigedemokraterna till huvudmotståndare, och väljarna är med på galoppen. Svensk politik börjar arta sig till en dramatisk tvekamp mellan S och SD.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

2010-talet började och slutar med Sverigedemokraterna i centrum. Hösten 2010 ledde Jimmie Åkesson sitt parti in i riksdagen, och i SCB:s sista mätning 2019 når SD en ny högstanivå: 22,6 procent, en ökning med hela 5,5 procentenheter jämfört med motsvarande mätning i maj.

Det är förstås en remarkabel uppgång, även om den inte förvånar någon som följt övriga opinionsmätningar under hösten. Den sätter också ett kraftigt finger på det ”nya politiska landskap”, som det så gärna refereras till.

Landskapet – så ser det ut

Under mycket lång tid kunde de svenska partierna delas in i två tydliga lag. Ett till vänster, där man ville se en högre skattenivå och en större roll för staten i samhällslivet, och ett annat lag till höger, där man ville se lägre skatter och mindre stat. Nya partier som dök upp sorterades med tiden in i uppdelningen – Miljöpartiet till vänster, Kristdemokraterna till höger.

Så fungerar det inte längre. Den blockskiljande frågan i svensk politik är numera en annan: Hur man ser på Sverigedemokraterna. Är SD en tänkbar del i ett regeringsunderlag, eller är det överordnade politiska målet att hålla SD borta från inflytande?

På den ena sidan står just nu Moderaterna och Kristdemokraterna, tillsammans med SD själva. På den andra sidan står alla andra.

Det betyder att Jimmie Åkesson i praktiken har fått det M-KD-SD-block som varit hans uttalade mål sedan 2015, oavsett vad Ulf Kristersson säger om saken, medan de rödgröna och liberala motståndarna sitter fast i ett samarbete som ingen av dem riktigt tycker om.

Återstår gör dock den svåraste utmaningen – att få en majoritet av väljarna att stötta det nya högerblocket.

En besvikelse – trots allt

När Anna Kinberg Batra (M) i början av 2017 öppnade för att söka SD:s stöd blev reaktionerna starka, både från allianskamraterna i C och L och från väljarkåren. Moderaterna kollapsade i opinionen. Det samlade stödet för Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna låg den våren mellan 35 och 40 procent.

Sedan dess har de tre högerpartierna sakta tuggat sig uppåt. I valet 2018 nådde de 43,8 procent, och i SCB:s novembermätning noterar de 47,5 procent.

Den egna majoriteten är därmed inom räckhåll, men med tanke på höstens utveckling lär SCB-mätningen ändå vara något av en besvikelse i kretsarna till höger.

Partierna på regeringssidan tappar exempelvis betydligt fler väljare till kategorin ”vet ej” än till högeroppositionen. Sådana väljarförluster är betydligt lättare att ta tillbaka, när det väl blir skarpt läge inför nästa val.

Och om inte en höst präglad av upptrappat gängvåld, impopulära reformer och välfärdskris i kommunerna leder till majoritet för oppositionen, i en mellanvalsperiod, hur ska det då gå när det socialdemokratiska kampanjmaskineriet väl rullar igång igen..?

De såg det inte komma

Det vet vi förstås inte. Än så länge är SD alltjämt ett parti som väcker mer motstånd än sympati i väljarkåren som helhet, men acceptansen ökar successivt. Ska SD:s stora plan sluta i något annat än ett gemensamt högerklagande i evig opposition måste den utvecklingen fortsätta.

Motståndarna till en högerregering kommer garanterat inte bli mindre benägna att lyfta fram SD som huvudmotståndare och avskräckande exempel i nästa val.

Socialdemokraterna gör en bottennotering i SCB:s mätning, men håller med drygt 26 procent alltjämt ställningarna som det klart ledande partiet till vänster om den nya mitten. Det betyder att svensk politik allt mer utvecklar sig till en tvekamp mellan S och SD.

Folkhemsbyggarna mot deras självutnämnda arvtagare. Med LO-kollektivet som de nya marginalväljarna.

Säg den expert som såg det komma för tio år sedan, när Fredrik Reinfeldts allians var solen allt snurrade kring och Sverige antogs ha gått in i en ny, borgerlig tid.

Vinnare i SCB:s mätning

Sverigedemokraterna. Plus 5,5 procentenheter och all time high i SCB:s mätningar. Givetvis är SD novembers givna vinnare, även om vägen till inflytande fortfarande är lång.

 

Socialdemokraterna. Jo, faktiskt. En historisk bottennotering, men det är som med valresultatet: De flesta hade trott på något värre. Alltjämt största parti, trots en höst med krisstämpel.

 

Liberalerna. Klarar riksdagsspärren med kraftigt darr på ribban (4,1 procent). Det är förmodligen det roligaste som hänt L i år, vilket förstås säger mer om året än om SCB-resultatet.

Förlorare i SCB:s mätning

Vänsterpartiet. Socialdemokraterna genomför högerreformer och kommunerna skickar nödrop om underfinansierad välfärd. Vänsterpartiet? De backar i SCB:s mätning. En oerhörd missräkning.

 

Kristdemokraterna. 6,6 procent är över valresultatet, men är samtidigt en halvering jämfört med mätningen i maj. KD var på väg att bli något nytt och större. Det är man inte längre.

 

Moderaterna. Ökar jämfört med maj, men 18,3 procent är inte i närheten av vad man ”borde” ha, när konkurrensen i oppositionen består av KD och SD. Ledarrollen till höger är allvarligt hotad.

LÄS MER: För dig med premium – allt det senaste inom:

Reportage & Granskning