Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Viktor Barth-Kron

Nya V-ledarens uppgift: Släpp taget om storebror

Expressens politikkrönikör kommenterar den nya förtroendemätningen från Expressen/Sifo.
En av kandidaterna att ta över efter Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson. Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Nooshi Dadgostar har meddelat att hon kandiderat till att bli ny partiledare för Vänsterpartiet. Foto: FRITZ SCHIBLI / EXPRESSEN/KVP

Oavsett om det blir Nooshi Dadgostar eller någon annan som tar över Vänsterpartiet är uppgiften klar: Ta partiet ur Socialdemokraternas skugga.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den hittills enda officiella kandidaten Nooshi Dadgostar borde inte få bli partiledare för Vänsterpartiet, kunde vi läsa på nyhetsplats i Aftonbladet i går. Skälet uppgavs vara att ”ingen” känner till henne.

Det får stå för Aftonbladet.

Själv noterade jag Dadgostar första gången på Botkyrkas kommunfullmäktige sommaren 2013, när hon sprang retoriska åttor runt socialdemokrater och borgerliga som skulle sälja hundratals kommunala hyresrätter till en pratglad men (skulle det visa sig) inte fullt så pålitlig riskkapitalist.

Detta hade nu sina skäl – jag var lokalreporter i Stockholm på den tiden. Kort senare tog dock Nooshi Dadgostar plats i riksdagen, och har sedan dess gjort avtryck även där.

I debatterna har hon stuckit ut med skärpa och humor – lite Gudrun Schyman, lite Jan Björklund – och hon har också visat sig vara en kapabel maktpolitiker som vid 34 års ålder skaffat sig och hanterat en rad tunga uppdrag. Däribland posten som partiets vice ordförande.

Det är med andra ord ingen slump att Dadgostar under lång tid har nämnts bland favoriterna som nästa partiledare för Vänsterpartiet.

Det här är nu inget försök att opinionsbilda i partiledarkampanjen. Min enda hållning där är att Vänsterpartiet, som alla andra partier, bör välja den kandidat som de tycker bäst representerar den politik de vill stå för.

Vänsterpartiet behöver definiera sitt politiska projekt själva

Däremot finns det skäl att fundera över vad den nya partiledaren egentligen ska uträtta.

Det moderna Vänsterpartiets första utmaning var att ta sig ur Sovjetunionens långa skugga. Den processen får nog, som Torbjörn Nilsson varit inne på i Expressen, sägas ha gått i mål under Jonas Sjöstedts ordförandeskap.

Nästa utmaning är att ta partiet ur Socialdemokraternas skugga.

Vänsterpartiet bildades 1917, som en ideologiskt mer renlärig utbrytning ur S. Då hette de Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, senare åkte kommunismen både in och ut ur partinamnet, men grundidentiteten har man behållit.

Generation efter generation av vänsterpartister har mer eller mindre uttalat sett som sin uppgift att baxa socialdemokratin åt vänster. Lite som ett ungdomsförbund för vuxna.

När väljarlandskapet fragmentiserats och Socialdemokraterna blivit ett halvstort parti bland andra är den rollen obsolet. Vänsterpartiet behöver definiera sitt politiska projekt själva.

Dels för att väljare som vuxit upp efter den gamla blockpolitikens fall inte kommer att förstå varför just Vänsterpartiet ska svansa efter just Socialdemokraterna. 

Dels för att hur bra Vänsterpartiet än blir på att fånga socialdemokratiskt väljarspill så kommer det nollsummespelet inte att bygga några rödgröna majoriteter i riksdagen. Ny mark måste brytas.

I vanliga fall är ”ungdomlighet” en djupt överskattad egenskap i politiken, men här är det inte omöjligt att ett generationsskifte vid spakarna kan hjälpa till i den mentala frigörelseprocessen.

Sakpolitiskt framstår det av tradition internbråkiga Vänsterpartiet just nu ovanligt samstämmigt. Både Dadgostar och den tidigare favorittippade Ulla Andersson – som under tisdagskvällen meddelade att hon inte kandiderar – står bägge fullt ut bakom Jonas Sjöstedts linjer. 

Som de moderna Kristdemokraterna har lärt oss kan dock framtoning och politisk stil vara nog så viktigt i bygget av en lockande partiidentitet.

Ulla Andersson hade varit ett säkert kort, klippt och skuren för att åtminstone tala till de grupper som V traditionellt har kunnat locka från S när stjärnorna stått rätt.

Medan Nooshi Dadgostar framstår som chansningen, valet för den som drömmer om att V kanske, kanske kan bli något mer och större.

En sak är dock säker: För den som väljs kommer det där med kändisskapet garanterat att lösa sig efterhand.

Så vill Nooshi Dadgostar driva V framåt

Nooshi Dadgostar vill axla rollen som partiledare efter Jonas Sjöstedt.